Liturgins kroppsspråk

av ULRIKA ERLANDSSON

Anders Piltz: Kort introduktion till liturgins tecken. Veritas Förlag 2020, 147 s.

Ett skämt som jag inte alls tycker om påtalar att det är lättare att förhandla med en terrorist än med en liturgisk expert. Ändå fångar skämtet något av liturgins laddning. Här är skärningspunkten mellan det mest personliga, vårt existentiella djup och det vi vill kunna uttrycka gemensamt. Liturgins språk är kanske främst kroppsspråk, mer än ord. Inom religionssociologin är det ett känt fenomen att en kult uppkommer då man vill minnas en händelse eller fånga en transcendent verklighet. Sedan går åren och den kultiska praktiken finns kvar, men många har glömt varför den uppstod. Ett lustigt exempel på det som jag själv upplevde var när våra barn började på Tyska skolan i Stockholm. Till min glädje skulle barnen i grundskolan fira sankt Martin den 11 november. Eleverna skulle tillverka lyktor och sjunga sånger i en procession i Humlegården. Men då jag kontaktade lärare och fritidspersonal hade ingen någon aning om vem sankt Martin var, eller varför man egentligen ägnade sig åt denna trevliga tradition. Det religiösa beteendet eller riten om man så vill fanns alltså kvar, men uppkomsten till den hade förlorats. Det finns otaliga exempel på detta. Kroppen minns, där det kognitiva sviktar.

En liknande situation gäller nog många katoliker i som deltar i mässan. Rörelserna, orden, sitter i ryggmärgen sedan barnsben, ja, det är som om kroppen, innan jag ens hinner tänka tanken, redan vet när det är dags att resa sig, falla på knä. Man faller in i en rytm. Är det inte gott så? Måste vi ha förklaringar på allt? Kan vi inte bara luta oss mot den tusenåriga traditionen och vila i den? Går det ens att med ord förklara de hemligheter som dessa uråldriga riter är ett uttryck för? Man skulle kunna jämföra med en skogspromenad. Blir den verklighet som jag upplever när jag går igenom skogen en annan, mer autentisk, om jag vet namnen på träden och känner igen vilka fåglar som jag får lyssna till?

Här skulle jag vilja svara ett entydigt ja. Inte minst alla vi som är involverade i att ge tron vidare till andra, till både barn, ungdomar och vuxna, har en stor nytta av att kunna förklara bakgrunden till liturgins många uttryck.

Det är därför en stor glädje att fader Anders Piltz, välkänd för Signums läsare, nu skrivit en bok med förklaringar till mässan. Anders Piltz är katolsk präst inom Dominikanorden, tidigare biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift och professor emeritus i latin vid Lunds universitet. Hans betydelse för gudstjänstlivet i den katolska kyrkan i Sverige kan knappast överskattas, eftersom han i många år var ordförande i Katolska Liturgiska Nämnden. Där hade han huvudansvar för tillkomsten av mässboken, psalmboken Cecilia, bönboken Oremus och många fler av stiftets liturgiska skrifter.

Även med denna skrift som endast omfattar 147 sidor gör Piltz ett betydelsefullt pionjärarbete som länge efterfrågats. Syster Veronica Tournier gav för några år sedan ut boken Mässans mål och mening, som mer kan beskrivas som ett antal meditationer om eukaristins liturgi. Kort introduktion till liturgins tecken är däremot en systematisk genomgång av mässans uppbyggnad och uttryck. Piltz koncisa, och ändå så välklingande språk är dessutom en estetisk upplevelse av rang. Hans förankring i liturgin sitter sannerligen i kroppen, han är inte en avmätt betraktare. Det märks att han levt med mässan och tidegärden hela sitt vuxna liv.

Kroppsspråket

Piltz utgångspunkt är att liturgin måste ses som ett eget språk. ”Precis som alla språk måste liturgins språk läras in.” Liturgin, med sina fasta formler och gester är ett språk som också måste läras, övas, prövas och sakta växas in i. Först förstår man bara några ord, sedan kanske hela meningar, slutligen behärskar man helheten och allt får en mening.

Som tidigare dansare blir jag glad över att se vilken stor betydelse Piltz ger åt kroppen och dess uttryck. Med Kristus har en ny epok börjat i människans relation till Gud. Människokroppen är inte längre något värdelöst som kan offras, eller för den delen bortses från som hos gnostikerna. ”Den har blivit ett heligt, dyrbart tempel åt den helige Ande … Man kan inte bli mer mänsklig än när man firar gudstjänst med hela sitt hjärta”, skriver författaren. Tron är inte bara en idé utan måste också få kroppsliga uttryck. ”Den kroppsliga gudstjänsten finns till för människans skull, inte för Guds. Man måste uttrycka sig med kroppen för att själen ska förenas med Gud.” Kristendomen är inkarnationens religion, Gud har blivit människa med kropp och själ. När människan blir frälst blir hon inte frälst från kroppen utan hennes kropp blir frälst. Vi inte bara har en kropp, vi är kropp i dess djupaste bemärkelse. Det andliga och kroppsliga interagerar ständigt. Inget som är mänskligt är rent andligt eller rent kroppsligt, det är sammanblandat. Piltz är väl förtrogen med att kroppsspråket är mer betydelsefullt än orden när vi kommunicerar med varandra, även om vi ofta är omedvetna om det.

Bokens uppbyggnad

Efter inledande tankar om liturgin som språk och kroppens betydelse går boken över till att beskriva kroppsspråket i mässan. Även en sådan till synes självklarhet som att vi står upp under mässan får en förklaring. Det visar sig vara ett uttryck för att den fallne Adam är upprättad genom Kristus. Knäfallet utrycker botfärdighet. Även processioner, de lyfta händerna, korstecknet, sången ges en historisk bakgrund. Kyrkorummet beskrivs, altaret, tabernaklet, ambon, dopfunten och de liturgiska skrudarna. En stor pedagogisk hjälp här är de enkla men vackra svartvita illustrationerna.

I nästa avsnitt går Piltz igenom mässans olika delar, och förklarar de böner som ledsagar mässans inledning, ordets och eukaristins liturgi, kommunionen och slutligen avslutningen och utsändningen.

Det som slår mig är hur gamla de flesta rörelser och böner är som vi utför i liturgin. Allt är bibliskt förankrat, och flera av våra uttryck går tillbaka till den liturgi som Jesus själv firade i den judiska gemenskapen. Mässans utformning, såsom vi firar den i dag, lades fast tidigt i kyrkohistorien. Piltz förklarar hur liturgin påverkades av gemensamma beslut under de tidiga koncilierna.

Piltz har ett intensivt språk. Ibland är det nästan som man skulle tänka sig Nikodemus komma om natten, och lite skyndsamt, på några få sidor, innan det ljusnar, få hemligheterna, mysterierna, förmedlade, innan dagen skingrar deras kodade språk. Mästerligt fångar han allt det sinnliga, det symboliska och det kroppsliga. Dofterna, rökelsen, rörelserna som bärare av tusenåriga riter. Han vill inviga läsaren, lyfta på förhänget, visa vad som händer bakom kulisserna i detta gudomliga mysteriespel med Kristus i centrum som vi alla dragits in i.

”Eukaristin är hela det kristna livets höjdpunkt och källa” (Katolska kyrkans katekes, nr 1324). Piltz har skrivit så mycket mer än en manual till mässan. Kort introduktion till liturgins tecken är på samma gång en troslära, en trons grammatik.

Helt kort förklarar Piltz i slutet av boken att den från början ekumeniska gesten, att lägga höger hand på vänster axel betyder att man vill ha prästens eller diakonens välsignelse, då man inte tillhör kyrkans fulla gemenskap. Han påpekar att gesten inte är avsedd för katoliker. Men här skulle jag vilja utmana Piltz med hans eget argument, om betydelsen av att få uttrycka vår innersta längtan med kroppen. Visst uppkom denna gest som en värdig ekumenisk lösning på ett sår vi alla lever med, då kyrkan är splittrad, och som blir smärtsamt synligt just vid kommunionen. Men under tiden har den blivit ett starkt uttryck för människors längtan efter kommunionen, inte minst barn som ännu inte fått ta emot första heliga kommunion, men även vuxna som exempelvis skilda och omgifta, som enligt kyrkans huvudregel inte får ta emot sakramenten. Dessa människors behov av att ändå få gå fram och ta emot välsignelsen är ett starkt uttryck för att den kroppsliga gestens betydelse. Ja, helt enkelt en rituell praktik som etsat sig fast, ett beteende som fått en ny innebörd.

I vår lilla katolska kyrka i Sverige i dag lever ett flertal riter bredvid varandra, framför allt östkyrkornas liturgier men även den så kallade tridentinska riten. Kanske är det en förklaring till att nyfikenheten på liturgin är ovanligt stor i vår minoritetskyrka och denna bok väcker ett sådant intresse. Den är första boken i Veritas Förlags nya skriftserie, En kort introduktion till … som med tiden ska presentera fler katolska teman. Vi ser fram emot fler delar i denna lovande serie.

Ulrika Erlandsson är teolog och ordförande för Katolska Pedagogiska Nämnden inom Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 1/2021.