Lögn och förbannad dikt

Vad är det som gör förfalskningar så fascinerande för somliga bland oss? De saknar ju allt egenvärde och gör bara anspråk på att vara något annat än de är. Konstförfalskningar har inget marknadsvärde, hur skickligt de än är utförda, och bör brännas snarare än samlas. Litterära förfalskningar är ingenting som man i normala fall vill ha i sin bokhylla. En förfalskad sedel är inte ens värd papperet den är tryckt på. Ändå har förfalskningar sitt intresse. De sätter betraktarens eller läsarens kunnighet och skicklighet på prov och vässar vår förmåga till varseblivning, de frammanar detektiviska egenskaper, ger tillfälle att lösa knepiga gåtor och ställer frågan till oss vad vi egentligen menar med att någonting alls är äkta. Varför betingar vissa konstnärers verk skyhöga priser – och gör i och med detta förfalskningar lukrativa – medan andra konstverk av god kvalitet kan köpas för en relativt billig penning? Vad är skillnaden mellan en litterär förfalskning och en pastisch eller en personlig rekonstruktion av det förflutna? Hur skall vi betrakta sådant som tillkommit enbart på skämt men olyckligtvis tagits på allvar av andra?

Docent Ingemar Carlsson, tidigare förste arkivarie vid Riksarkivet har skrivit en fullmatad och informativ bok om litterära och historiska förfalskningar genom tiderna under titeln Lögnens väg. Hans långa erfarenhet som arkivforskare gör honom sällsynt lämpad för ämnet, och han visar här en bred humanistisk bildning. Ibland tycker man att aptiten har blivit för stor. Det hade höjt bokens läsvärde om exemplen varit färre men mera utförligt dokumenterade. Nöjet med läsningen består ju till stor del i att sätta sig in i förfalskningens finesser och följa den skicklige avslöjarens ännu mera raffinerade metoder.

Men bredden är som sagt imponerande. Man får följa dokumentförfalskningens historia ända från antiken och till våra dagar. Källskrifter, protokoll, dagböcker, brev, kartor – det finns ingenting som inte kan förfalskas, och till detta kommer de mera välkända förfalskningarna av mynt, sedlar och frimärken. De stora litterära förfalskningarna – av typen Ossians sånger – har sitt särskilda intresse, och där är gränsen mellan bedrägeri och fiktion oftast svår att dra. Helt naturligt har Carlsson sitt huvudintresse i äldre svenskt material, särskilt 1600- och 1700-tal, den tid då Sveriges störste förfalskare genom tiderna härjade, prosten Nils Rabenius. Mängder av betydelsefulla källor till Sveriges historia har visat sig vara tillverkade hemma i prostgården.

I boken finner man en myckenhet av småfusk men också många av de verkligt avancerade förfalskningarna. De är mindre vanliga, de fordrar betydande kunskaper och en lika stor fingerfärdighet. Den professionelle dokumentförfalskaren måste vara insatt i mycket: papperssorter, bläckets kemiska sammansättning, handstilar, stavning, ordval och grammatik. Det gäller vidare att kunna marknadsföra det påstådda fyndet, att konstruera en trovärdig berättelse om hur det kommit i förfalskarens ägo och att finna dem som är villiga att tro på dess äkthet. Under senare år har flera sådana förfalskningar väckt internationell uppmärksamhet. Dit hör Hitlers påstådda dagböcker och det så kallade salamander-brevet, ett påstått dokument om mormonismens tidigaste historia. Det senare avslöjades först sedan förfals-karen gripits för mord, för vilket han också dömdes! Avslöjaren bör i sin tur ha en hel arsenal till sitt förfogande: den tekniska sidan fordrar en avancerad laboratorieutrustning, den kulturella fordrar en historisk och språklig sakkunskap som överträffar förfalskarens, så att blottorna i hans konstruktion kan påvisas. De många exemplen på skriftprov i boken ger läsaren en möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om förfalskarens skicklighet.

Under medeltiden fifflades det mycket med dokument om äganderätt och privilegier, och som vi vet spelade klostren där en inte alldeles hedersam roll. I äldre protestantisk litteratur återkom man ofta till detta som bevis på den katolska kyrkans moraliska förfall. Carlsson ger här ett behövligt korrektiv. Under en stor del av medeltiden sköttes all offentlig protokollfö-ring och brevväxling genom klostrens skriptorier; de var den tidens massmedia och utnytt-jades för allehanda politiska och ekonomiska syften, både legitima och mera ljusskygga. Man hade inte heller samma krav på dokumentens äkthet som vi har i nutiden. Där inga dokument fanns, gick det för sig att rekonstruera akten i efterhand så som man föreställde sig att den en gång hade tett sig. Man kunde också ändra ett dokument om förhållandena blev andra än tidigare. Det var först humanismen som drev igenom kravet på originaldokumentets integritet.

Syftet med förfalskningar har varierat betydligt genom tiderna. Det har ofta handlat om makt och pengar men också om idéspridning av olika slag, och detta har kunnat visa sig ytterst effektivt. En förfalskning som passar samman med mångas önskningar eller fördomar kan visa sig oövervinnerlig gent-emot alla sakliga invändningar. Sions Vises protokoll med sina fantasier om en judisk världskonspiration spelade inte bara en ödesdiger roll under nazismens tid. Skriften nytrycks alltjämt i arabländer som propaganda mot Israel, trots att dess tillkomst är helt och hållet klarlagd; i sin ursprungsversion är den inte riktad mot judarna utan mot Napoleon III.

Religiösa förfalskningar har sin egen historia, och jag har själv ägnat två böcker åt sådana: Fynd och fusk i Bibelns värld (1979) och Jesus i Kashmir (1981). Det handlade här mest om nyskrivna bibelböcker, där författarna sökt komplettera eller lägga tillrätta bibeltexterna efter sina egna syften. Här har de stött på svårigheter som ofta återkommer i boken. Att hitta på en ny bibeltext är inte svårt, men att översätta den till trovärdig hebreiska eller grekiska är värre och än mer att framställa en antik handskrift som kan lura arkeologerna. Man har då vanligen gått genvägar och påstått att originalet är förlorat eller oåtkomligt. Själv har utgiva-ren bara en översättning till sitt eget språk. Så är till exempel fallet med Mormons bok. Den finns enbart i engelskt original, medan de påstådda guldtavlorna med text på ”reformerad egyptiska” aldrig har setts av någon förutom av profeten Joseph Smiths första anhängare.

Den som skriver en bok om förfalskningar måste själv vara ytterligt noggrann med sanningen. Det duger ju inte att beskylla andra för lögn eller godtrogenhet, om man själv far med felaktiga uppgifter. I det avseendet är Ingemar Carlsson för det mesta föredömlig. Men också han slumrar någon enstaka gång till. Abélard och Héloïse var förvisso inte bara några litterära figurer, som han påstår, utan människor av kött och blod. Den medeltida svenska uppbyggel-se-boken Siaelinna Tröst finns i 1400-talshandskrifter och kan på inget sätt tillskrivas Rabenius (vilket Carlsson antyder men inte direkt påstår).

Det som en tid ansågs vara en förfalskning kan senare få en ny rehabilitering som en äkta källskrift. I vissa fall pågår debatten alltjämt. Till de mest välkända exemplen hör Vinlands-kartan som köptes och utgavs av Yaleuniversitetet och alltjämt försvaras där som äkta. Vore den äkta, skulle den visa att nordiska vikingar inte bara kände till Nordamerika utan också Grönlands hela utsträckning, men sannolikheten är låg. Just om detta finns långt mer att berätta än vad som står i Carlssons korta resuméer. Gjordes den kanske på 1900-talet av en tysk katolsk präst, som ritade den enbart för eget nöje och inte anade att den skulle bli en världssensation? Så har det påståtts, men frågan om ursprunget är alltjämt oavgjord.

Jag kan i detta sammanhang berätta om en känd förfalskning som jag en kort tid fick beröring med. Det gällde fynden i den franska byn Glozel 1921, som Carlsson nämner i förbigående. En bonde plöjde sin åker och stötte plötsligt på en mängd keramik. Mängden växte till oanade proportioner, och en lada inreddes till museum. Det var mest urnor och liknande föremål som fanns här (förskräckligt fula och illa gjorda) men också benstycken med bl.a. bilder av vildren, vilka borde dateras till äldre stenåldern. Det märkliga var att här också fanns inskrifter med förut okända tecken. Skriftfynd från stenåldern? Det var en sensation för dem som trodde på äktheten.

Striden om fynden blev häftig med många dramatiska poänger. Skeptikerna menade att bonden nog hade tillverkat föremålen själv, något som han aldrig medgav. Mycken glädje fick han i så fall inte av detta, för skeptikerna fick med tiden övertaget, och alltsammans föll i glömska.

Våren 1969 befann jag mig i Boston och lärde då känna den store Cyrus Gordon, utforskaren av det ugaritiska språket. Han inbjöd mig nämligen till sitt charmanta hem (med en stor kyrkorgel inbyggd i salongsväggen) i ett diskret ärende. De här Glozelfynden ansågs ju vara förfalskningar. Då måste deras marknadsvärde vara lågt, men om man sedan kunde konstatera att de är äkta hade man gjort ett sensationellt kap! Tanken var att jag skulle förses med behövligt kapital, resa till Glozel och agera bulvan för honom i tysthet. Jag tackade dock artigt nej, och fynden (om de nu är fynd) vilar väl alltjämt i den gamla ladan. Under samtalets gång lade Gordon i mitt knä en gipsavgjutning av ett föremål som Carlsson också nämner: ett brottstycke av en fenicisk inskrift som skall ha påträffats i Brasilien. Gordon var en av sin tids framstående forskare men bars av en entusiasm som ibland tog överhand över det kyliga förnuftet.

Sådant här pågår i förfalskningarnas dimvärld, som är full av historier om transaktioner, undersökningar, debatter och konflikter. Nog kan detta vara värt ett studium.

Ingemar Carlsson, På lögnens väg: Historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar. Historiska Media 1999. 416 s.

Per Beskow

Publicerad 1999 i nummer 6