Lumen fidei – nya encyklikan publicerad

ULF JONSSON  I dag, fredag den 5 juli, offentliggörs påven Franciskus första encyklika, kallad ”Lumen fidei” (Trons ljus). Encyklikan handlar om vad som menas med ”tro” i kristen bemärkelse och den presenterades vid en pressträff i Vatikanen vid lunchtid av kardinal Marc Ouellet (prefekt för Biskopskongregationen), ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller (prefekt för Troskongregationen) och ärkebiskop Rino Fisichella (prefekt för Rådet för nyevangelisering).

Den nya encyklika är undertecknad av den nuvarande påven, som helt enkelt satt sitt namn ”Franciskus” under texten, utan att bifoga någon titel. Tidigare har encyklikor brukat undertecknas av påvarna med deras titel ”påve” eller likande, men så alltså inte denna gång.

Tidigt i den nya encyklikan (nr 7) skriver Franciskus att texten i huvudsak är ett verk av den förre påven (Benedictus XVI, alias Joseph Ratzinger) och att Franciskus (alias Jorge Bergoglio) bara redigerat texten och bifogat några få egna tillägg. Det kanske kan låta som en ren artighetsfras gentemot den förre påven. Men läser man texten så förstår man att det inte är någon tvekan om att det stämmer. Denna encyklika är i allt väsentligt ett verk av den förre påven.

Ratzingers sätt att tänka teologiskt och hans eget typiska sätt att formulera sig präglar nästan hela den nya encyklikan, ända in i minsta detalj. Följdriktigt hänvisas det också ofta till Ratzingers två favoritteologer, Augustinus och Bonaventura, i texten. Det är därför inte alls orimligt att betrakta denna nya encyklika som den förre påvens sista encyklika, lika mycket som att betrakta den som den nuvarande påvens första. Papa Francesco har ju också själv beskrivit den som ”ett verk av fyra händer” – hans egna och hans föregångares.

Den nya encyklikan är 84 sidor lång och består av fyra kapitel plus en inledning. Man skulle kunna beskriva den som en teologisk meditation över vad kristen tro är. I inledningsavsnittet beskrivs tron som ett ljus som upplyser varje aspekt av den mänskliga existensen. Tron får oss att upptäcka att Guds kärlek utgör fundamentet för vårt liv och den ger oss mod att leva vårt liv i en hållning av tillit. Med hänvisning till Justinus Martyren, en kristen filosof på 100-talet i Rom som kritiserade den antika kulten av solen som gudomlig, beskrivs Kristus som den sanna sol som strålar över mänskligheten och som befriar människan från att avguda de skapade tingen. Kristus är, som det heter hos evangelisten Johannes, det sanna ljuset som upplyser alla människor.

Encyklikans första kapitel beskriver den kristna tron utifrån 1 Joh 4:16: ”Vi har kommit till tro på den kärlek som Gud har till oss”. Mot bakgrund av berättelserna om Abraham och Mose som trons förebilder i Gamla testamentet beskrivs här tron i termer av tillit och trohet, motsvarande Bibelns uttryck ”emunah” (hebreiska) och ”pistos” (grekiska), som i fornkyrkan översattes till latinets ”fides”. Det framhålls att tro är att lita på Gud som är den trofaste och att överlåta sig till Guds barmhärtiga kärlek, som befriar människan från att förslavas under de skapade tingen. Med hänvisning till kyrkofadern Augustinus beskrivs den kristna tron vidare som ”tron på en fullkomlig kärlek som förmår att omvandla världen och föra historien framåt” (nr 15). I detta kapitel diskuteras också relationen mellan tron som någonting individuellt och som någonting gemensamt, liksom även trons kyrkliga karaktär (nr 22).

Andra kapitlet av encyklikan ägnas åt frågor om relationen mellan tro och sanning, respektive tro och förnuft. I ett avsnitt som är väldigt tydligt präglat av Joseph Ratzingers tankesätt framhålls att tro, sanning och kärlek hänger nära ihop med varandra. I en tid som tenderar att antingen reducera sanning till en enbart en fråga om tekniska landvinningar och det entydigt kvantifierbara eller som ger efter för en hållning av relativism och fragmentering, behöver den kristna tron påminna om ett mera fullödigt sanningsbegrepp, som även innesluter frågor om det moraliskt rätta och om livets mening. Tron, heter det här, får oss att inse att sanning och kärlek hör ihop. Bara den som inser att världen har sin grund i en gudomlig kärlek förmår att förstå tillvaron på ett rättvisande sätt (nr 23-27). Samtidigt heter det också i encyklikan att även den som inte tror på Gud ändå kan ha en öppenhet för ett sådant perspektiv på tillvaron, eftersom varje strävan efter att försöka förverkliga det sanna och det goda är en implicit strävan efter Gud (nr 35).

Kapitel två fortsätter sedan med mer ingående reflektioner över förhållandet mellan tron och det mänskliga förnuftet. Med hänvisning till Johannes Paulus II:s encyklika ”Tro och förnuft” (Fides et ratio, från 1998) beskrivs tro och förnuft som varandras komplement – båda behöver varandra och båda förlorar på om de isoleras från varandra.

Tredje kapitlet av ”Lumen fidei” ägnas åt den kyrkliga förmedlingen av tron och åt trons sakramentala karaktär. Kyrkan är vår moder i tron, hon är den gemenskap som ger vidare tron, jfr 1 Kor 15:3 (nr 37). Här återkommer påven till trons dialogiska karaktär, som han redan i början av encyklikan reflekterar kring med hjälp av filosofen Martin Buber. Tron är aldrig bara någonting rent individuellt; hör hemma i en gemenskap och den förutsätter både ett ”jag” och ett ”du” (nr 39). I ett längre avsnitt beskrivs sedan den kristna tron utifrån trons två grundläggande sakrament: dopet och eukaristin.

Encyklikans fjärde kapitel riktar blicken framåt, mot trons fullkomning i det himmelska Jerusalem. Med hänvisning till Hebreerbrevet talas det om tron som en vandring genom denna värld på väg mot det himmelska målet, där tron övergår i skådande. Samtidigt understryks att tron inte är en flykt från världen. Hoppet om det eviga livet utgör tvärtom en inspiration för ansvarstagande här i denna värld. Människan har ansvar inför Gud för hur hon förvaltar världen och hennes kallelse är att medverka till en värld där varje människa kan blomstra. I nr 52 och 53 behandlas frågan om trons förmedling till barnen och familjens betydelse i detta sammanhang. Genom äktenskapets sakrament är föräldrarna kallade att återspegla Guds kärlek och att vara trons första vittnen för sina barn.

Encyklikans sista sidor bär en tydligare prägel av den nye påvens penna. Frågan om mänskligt lidande, och i synnerhet fattigdomsfrågan, står här i fokus. Moder Teresa av Calcutta, som delade livet med de fattiga, lyfts fram som exempel på vad den kristna tron kan inspirera till. ”Till dem som lider ger Gud inte argument som förklarar allting. Gud svarar snarare genom att vara hos dem med sin närvaro. I Kristus vill Gud själv vara hos oss och dela vår väg och låta oss se ett ljus i mörkret.” Encyklikan avslutas sedan med ett avsnitt om jungfru Maria som förebild i tron.

Läs hela encyklikan på engelska här på denna länk:

http://www.vatican.va/holy_father/francesco/encyclicals/documents/papa-francesco_20130629_enciclica-lumen-fidei_en.html

Ulf Jonsson 2013-07-05

UJ_byline