Lyckan

Av J. van Gijsel

Träffar man människor dessa dagar, är det ofta tal om den vackra hösten, det vackra vädret. De känna sig lyckliga. – Huru länge? Var och en vill vara lycklig. Vi arbeta därpå från morgon till kväll, ja från kväll till morgon. Fråga affärsmannen, varför han anstränger sig hela dagen, – svaret lyder: för att förtjäna, uppehålla, utbreda min affär. Fråga arbetaren, varför han arbetar, trotsar vädret, – fråga studenten, varför han knogar, fråga vem som helst, den rike, den fattige, åldringen, barnet, vad söken I? Svaret blir: att bliva lyckliga. Vad söka föräldrarna? Lycka och framgång för sina barn. Äro dessa lyckliga, så äro även föräldrarna det. Det är därför av vikt att söka lyckan, där den kan finnas. »Lycka till» hör man så ofta.

Den hl. Bernhard sade – månne detta ej kan tillämpas även på våra dagar – att han överallt såg svagsinta, som hade något egendomligt fel i huvudet. De voro alla hungriga, och vad gjorde de för att stilla sin hunger? Några närde sig med sand: en bild av de giriga. Andra inandades luft: en bild av högfärdiga. Andra stodo framför en stor glödande ugn och inandades gnistor, som spredo sig därifrån: en bild av de ondsinta och häftiga, som ständigt utbryta i vredesmod. Andra åter såg han stå vid randen av ett träsk och inandas de osunda dunster som uppstego därur eller dricka det orena vattnet: en bild av de osedliga. – Emellertid, tillägger Bernhard, blev ingen mätt, och varför icke? Emedan den flyktiga tillfredsställelse denna värld erbjuder icke förmår skänka oss lycka, den finnes ej däri.

Skall man då finna den i syndiga njutningar. Skåda omkring er och sen själva, om de som leva i överflöd äro lyckliga. Fråga dem. En filosof från adertonde århundradet, som skrivit mycket om uppfostran och fört mången på dåliga vägar, säger i ett av sina arbeten: »Överallt ser jag otillfredsställelse och själv är jag missnöjd; en hemlig olust tränger in i mitt hjärtas djup – och hjärtat är tomt … Lycklig bör man vara, det är den mänskliga tillvarons mål, det är den första längtan naturen ingiver oss, den enda som aldrig lämnar oss. Men var är lyckan? Vem säger oss var den finnes? Var och en söker, men ingen finner. Man tillbringar sina år med att sträva efter densamma och man dör utan att ha uppnått den.»

Var är lyckan, – vem säger oss var den finnes? frågar här deisten J. J. Rousseau. Är det väl något förvånansvärt att han ej vet det? Lyckan finnes i ett äkta kristligt liv. Ja, Gud gör den lycklig, som ärligt tjänar honom. Låt de rika äga sina skatter, furstarna sina riken, vår ära, vår egendom, vårt rike är Kristus, förklarar aposteln Paulus.

Världen och allt vad den bjuder kan ej göra oss lyckliga. »Osjäliga djur, skapade för sinnliga njutningar» säger Alfons a Liguori, »kunna finna sin tillfredsställelse i förgängliga ting. Giv t. ex. en häst en säck havre, en hund ett stycke kött, de begära intet mer. Men människan, som skapats för Gud, kan endast finna tillfredsställelse genom och i Gud». – »Du har skapat oss för dig, o Gud», utropar den hl. Augustinus, »och vårt hjärta skall vara oroligt så länge det ej vilar i dig.»

Denna sanning, så ofta hörd, är blott alltför ofta glömd i våra dagar. Man tycker, att barnet, ynglingen blir lycklig, då man låter dem njuta så mycket som möjligt. Att njuta – se där ordet för dagen, därpå offrar man ständigt mera tid, mera pengar. Att njuta, – det är liksom ett trollord, som bringar världen i hänförelse! Salomo hade också njutit, alla lyckokällor stodo öppna för honom, dock utropade han suckande: Fåfänglighet…

Denna okloka längtan efter njutning har berövat mången all glädje. En barnahand fylldes tidigare med bra litet. Men nu! Den kan knappt fyllas mer. Barnen skola njuta av allt. Var ha våra dagars barn ej varit? Vad ha de ej sett? Små resor ha företagits, stundom också tämligen långa. Barnen växa, vart skola de? Till utlandet! Hemlandet bjuder ingenting mer!

Äro de lyckliga? Överallt ser jag blott bevis på och orsak till missbelåtenhet, och kan man instämma med Rousseau. Människan är icke belåten, icke tillfredsställd. Hon har ingen frid och friden är det högsta goda. Friden är tillfredsställelse, genom att begären äro uppfyllda; frid är lugn, säkerhet, frihet från ångest och fruktan, säkerställelse mot faran, emedan människan vet sig skyddad mot varje skadlig makt; frid är framförallt sinnets lugn, ett ljuvt lugn, som ej störes, emedan det har vad det begär.

Den fullkomliga friden är trefaldig: på samma gång frid med Gud, med människor och med sig själv, – emedan människan ej gjort sig själv, ej kan rädda sig själv av egen makt, utan är av Gud och för Gud skapad att leva i gemenskap med andra. Friden är människans högsta goda, idealet varom var och en drömmer, slutmålet för hennes längtan. Var och en söker vägen, som leder till detta åtrådda mål. I efterkrigsvärlden hör man oupphörligt talas om frid. Och det gives två, som vardera visa på sin väg att komma till frid: världen och Kristus.

Världen giver oss icke frid.

Kristus har verkligen givit oss en varaktig frid: »Frid efterlämnar jag Eder, min frid giver jag eder». (Joh. 14: 27).

Man hör så ofta: där var det roligt, där hade vi det bra, en sådan härlig dag, en sådan trevlig kväll o. s. v. Man måste väl tro det då det säges, men varför söker man då städse andra förströelser, andra nöjen? Ha då de förra verkligen givit så stor lycka.

St. Augustinus, som på grund av det 1500-års jubileum vi nu fira, överallt drager uppmärksamheten till sig, säger: »När en resande ensam under natten går genom skogen och känner sig ängslig, börjar han plötsligt sjunga högt. Ju mer han fruktar, desto högre sjunger han. Dock kommer denna sång icke av glädje, utan av ängslan». Så ungefär är det med de nöjen vi jaga efter. De tillfredsställa oss icke, och därför allt detta larm. Besvikelsen tiger stilla.

Man berättar om den kände Tauler, att han en längre tid bad Gud om att få möta någon, som skulle lära honom känna den högsta lyckan. En dag hörde han en röst som sade: »Gå till den kyrkan och du skall finna vad du söker». Prästen begav sig till den angivna kyrkan. Vid ingången träffar han en tiggare, vilken han hälsar med orden »God dag, vän». »Mästare», svarar den fattige, »jag påminner mig icke att jag haft en dålig dag». – Prästen säger: »Nå väl, Gud skänke dig ett lyckligt liv». »O»,svarar tiggaren, »jag har, Gud ske lov, aldrig varit olycklig. – Det är sant, jag har aldrig varit olycklig. Jag har för vana att alltid vilja vad Gud vill, utan förbehåll eller tillägg. Allt mottager jag med glädje ur hans hand. Det är bäst för mig, det gör mig lyckligast.» Den fattige tiggaren hade nått den högsta lyckan genom att förena sin vilja med Guds vilja.

Det står skrivet om världserövraren Alexander den store, som levde omkring år 300 före vår tidräkning och härskade över nästan hela den då kända världen, att han klagade och grät över att det ej fanns andra världar att erövra. Var han lycklig? – Döm själva. Lyckan finnes ej i det jordiska, – man kan ej taga den därur, – den finnes icke. »Man tappar ej ur ett fat en vätska, som ej finnes där», säger St. Hieronymus.

I månget hem känner man brist, olyckor och annat och allt går ej uppbyggligt till. Är det måhända emedan där fattas vad vi kunde kalla de fyra grundpelarna för ett äkta kristligt hem: fromhet, lydnad, frid och inbördes kärlek. – Men kommer man till ett hem, där äkta kristlig anda råder, ser man vid första ögonkastet förnöjsamhet, munterhet och en frid som överträffar allt annat. Där lever man i endräkt. Mannen älskar sin hustru och älskas av henne. Barnen få en god religiös uppfostran. De tjäna Gud, vörda föräldrarna, älska varandra. Man känner det: här finnes frid, lugn, lycka… Mannen måste kanske arbeta hårt och mycket, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Men han är munter, varför? – Emedan han vet att Gud välsignar hans arbete, han arbetar får de sinas lycka, han hoppas på en bättre, evig belöning. Husmodern har utan tvivel många sysslor, dagliga bekymmer för hem och barn. Hon är icke ängslig. »Samme Gud som hittills hjälpt, skall bistå dem vidare.» Bedrövelse och prövning störa dem icke. »Gud har så velat; så länge han vill.»

Mången uppbygglig berättelse kunde bekräfta detta och det är måhända en tanke att beaktas när skolterminen åter begynner. Föräldrar och uppfostrare, världsligt sinnade människor, finna det märkvärdigt att man söker och finner lyckan i ett äkta kristligt liv, rycka på axlarna åt att man uppmuntrar och leder barnen till ett äkta kristligt liv. De förstå icke, att man därigenom skänker sina kära den sanna lyckans pärla.

Helsingfors den 10 Sept. 1930.