Mångtydigt, entydigt, otydligt

KJELL BLÜCKERT

”Allt fick sin vigning i kyrkans famn …” (J. A. Eklund)

Före detta statskyrkor har det inte lätt med mångfalden. Samtidigt som allt skall rymmas måste det finnas gränser. Det besvärligaste av allt är att det faktiskt finns de som inte vill vara med, eller de som hävdar en så avvikande uppfattning att de inte kan/bör/får vara med. Om detta påminns man när man i söndagens DN (s. 14–19 i huvuddelen, på nätet via digital prenumeration) läser det stillsamma försöket till skandalreportage om Svenska kyrkan och främlingsfientlighet.

Å ena sidan lyfts de sympatiska röster fram som vill dialog med andra religioner, ideologier och invandrade grupperingar, å andra sidan konfronteras dessa röster med andra som pekar på ”havererad invandringspolitik” och ”plakatpolitik”. Vad journalisterna åstadkommer är en entydig polarisering.

I DN-reportaget redogörs bland annat för det projekt på Fryshuset som vållade en del rabalder förra året. På initiativ av prästen i Svenska kyrkan Maria Kjellsdotter Rydinger hade på goda grunder engagerats en imam, eftersom många av de ungdomar som besöker Fryshuset har sitt ursprung i och i många fall också sin hemmahörighet inom islam. Av praktiska och ekonomiska skäl blev Othman Al Tawalbeh, som imamen heter, projektanställd av Svenska kyrkan. Om detta kom delade meningar att uppstå, vilket är lätt att förstå. En sak är att samarbeta med en annan religionsföreträdare, en annan är att integrera vederbörande i sitt eget samfund via en anställning. Aningslöst, tyckte många. Brist på respekt både för Svenska kyrkan och för islam, sa andra. Alla kan väl få plats i Svenska kyrkan, menade vissa.

Ett av de mer insiktsfulla yttrandena i reportaget står Al Tawalbeh för, när han pekar på identitetskrisen i Svenska kyrkan och den osäkerhet om religionen som råder, något som för övrigt har smittat av sig på andra kristna i Sverige: ”Jag var på en debatt med en präst”, säger Al Tawalbeh, ”som hela tiden svarade ’jag vet inte’ när han fick frågor. Till slut blev publiken irriterad. Han överdrev med osäkerhet. Jag tänkte: varför är du präst om du inte vet någonting?” I reportaget refereras också en präst som säger sig ”gilla otydlighet”.

Det är som om man numera ska (av)sky den uttalade och preciserade religiösa uppfattningen. Man förutsätter att religion endast är något privat och en känsla och inte samtidigt också något som är offentligt och inte bara angår förnuftet utan är förnuftigt. I stället för att utifrån en egen utgångspunkt vilja berika sig av de andra verkar ett grasserande ideal vara att göra sig inkluderande genom att vara otydlig intill självutplåning för att omfamna (läs: kväva) de andra. Allt är förvisso inte entydigt, men allt är heller inte otydligt.

Politisk och moralisk (tvär)säkerhet tycks däremot vara lättare att torgföra i de religiösa sammanhangen. Och här kan vi bli oense, vilket är bra. Men vi bör också på ett fredligt sätt med förnuft och känsla samtala om centrala religiösa föreställningar och bli både ense och oense – och samleva i tolerans.

Kjell Blückert 2013-04-21

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-blir-ett-slagfalt

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2037498-kyrkan-tar-strid-mot-rasismen

http://dagensseglora.se/2013/04/22/dn-skriver-om-konflikter-i-kyrkan/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=dn-skriver-om-konflikter-i-kyrkan