Människovägar – Guds vägar. Helena Most

Av Joh. van Gijsel

Omvändelsen, sådan vi katoliker förstå den, är en religiös företeelse, vars utgångspunkt ligger innan- eller utanför katolicismen och vars ändpunkt är en ny, oväntad vändning mot det katolska livet och ett bekännande av den katolska sanningen. Om och huruvida denna vändning är ett Guds verk, överlämnar jag åt denna artikels läsare att avgöra. Den följdriktiga slutledning, som antydes vara klart förhandenliggande, är väl den enda möjliga, så länge man icke har tillgång till en annan, rent naturlig förklaring. Vi tro att en omvändelse är framförallt ett Guds verk, någonting man har att tacka Gud särskilt för. De olika omvändelsehistorierna lämna varje gång ett nytt bevis härför, ehuru mången måhända ej omedelbart fattar deras övertygelsekraft, men ej heller kan förneka deras betydelse, såvida han vill vara ärlig och fördomsfri.

De som skrivit och offentliggjort sin omvändelsehistoria – antingen på eget bevåg, såsom den hl. Augustinus, eller på andras anmodan, såsom Helena Most – ha känt och förstått att en själs historia – (en själ som funnit Gud eller återfunnit Gud fullständigt) i och för sig själv är ett praktiskt trosförsvar, en apologi, som i mångt och mycket överträffar alla teoretiska förklaringar. Just det oväntade, oförmodade, som är särskilt utmärkande för varje eller åtminstone för de flesta omvändelsebeskrivningar, förlänar dem alltid något nytt, tilltalande och fängslande. Och man behöver ej vara en Augustinus, Newman eller Benson, en Huysmans eller någon av de nu levande, vilka skrivit om sin livsförändring, för att såsom en omvänd kunna tala om vad en from man kallar » underbara vändningar och skenbara tillfälligheter».

Helena Mosts omvändelsehistoria – M. Regina Most: »Geh hin und künde». (Herder, Freiburg i. Br.) vilken vi härmed önska göra mera känd, vittnar om en särskilt medveten, självständig karaktär, som nödvändigt måste göra ett djupt, allvarligt intryck. Helena Mast var rikt begåvad och har tecknat sin levnadsväg – från luterdomen över otron till klosterlivet – med en fängslande öppenhjärtighet, som endast finner sin förklaring i att hon fattat sin uppgift som en dubbel maning: en till sin egen själ för att visa sig tacksam, en till andra själar för att upplysa dem som gå sökande omkring.

Hon är barn till en luthersk pastor, i vars familj en tämligen bekväm kristendom var rådande, sådan vi ofta påträffa den i gamla protestantiska familjer. Man är icke överdrivet from, lever i en värld av måttlig förfining, avstår från utsvävningar liksom från askes, följer med vaket intresse alla religiösa och kulturella strömningar, (sällan eller aldrig dock med katolicismen, av det enkla skälet, att denna icke omtalas i deras lektyr och katoliker vanligen ej höra till deras vän- eller bekantskapskrets), anser bibelläsningen för något av en »gudstjänst», varmed man måste räkna vid viktiga tillfällen och händelser. Det sista betraktas också mest som något nödvändigt för en bildad människa, men varom var och en dock får hava sin egen mening.

Ur en sådan familj utgick Helena Most. Ett rikt hem, med en fint bildad, kärleksfull och god moder och en, såsom det tyckes, tämligen skeptisk fader. Gemensam bön eller from sång förekom icke, ej heller någon morgonbön; vid bordet nöjde man sig med en stilla andakt eller from önskan, aftonbönen glömdes icke, men lästes rätt ofta i bädden. Före det tolfte året sändes barnen ej till kyrkan. Den önskvärda stämningen i ett predikanthem uppehölls för övrigt genom några uppbyggliga tänkespråk på väggen. Vid vissa fester: jul, påsk o. a. höjdes och fördjupades stämningen genom särskilda tillställningar eller tablåer.

Endast de som fått en djupt religiös uppfostran eller veta vad den betyder för livet, kunna fatta eller föreställa sig vad barn sakna, när de gå ut i livet med en dylik ytlig religiös bildning. Allra mest kännbart är detta för begåvade barn och ett sådant var Helena Most. Den enda som fullkomligt förstod och hade kunnat bistå henne häri var hennes moder, men denna dog, då Helena var endast 10 år gammal.

Att leva hos en gift syster, vilken bland familjemedlemmarna var den som mest älskade henne, gick icke, emedan den unga flickan kände och visade en stark motvilja mot svågern, som ingalunda utmärkte sig genom någon vidare fromhet. En tid gladde hon sig vid tanken på en ny moder för hemmet, och denna kom, men visade sig icke alltför vänlig mot den unga flickan, vilken redan på förhand var känd såsom »omöjlig». Så lämnade hon hemmet, där hon sökt och behövt en öm moders vård och hjälp och kom till »främmande».

En änka, som åtagit sig uppfostran av bättre familjers barn, tog nu hand om Helena, men hos henne blev denna ännu motsträvigare, häftigare och omöjligare än vad hon redan av naturen var böjd till. Hon motsatte sig alla bättringsförsök och damen i fråga förstod sig alls icke på att vinna barnet. – Att bedja, det gjorde flickan, men i kyrkan, som hon var tvungen att besöka utan att uppfostrarinnan följde med, hade hon obeskrivligt tråkigt. Hennes motvilja mot allt kyrkligt växte allt mera, oaktat hon inom sig bevarade ett slags religiös stämning. Men det dystra sinnet fanns också kvar och det föreföll henne som en befrielse ur ett tukthus, då hon äntligen fick lämna pensionatet för att flytta till en annan pensionsföreståndarinna. Här kände hon sig friare, men osund lektyr åvägabragte såväl skada som förvirring. Bekantskapen med en yngling, då hon var tretton år gammal, hade ej heller ett alltför gynnsamt inflytande; hon hade läst så mycket märkvärdiga saker om ungdomskärlek, och således…

Till all lycka varnade systern henne och tog henne hem till sig. Härefter voro religionsdispyter icke något sällsynt, ty den unga flickan hade läst Bibeln och stämplade denna redan nu som en samling av barnberättelser, som hon icke längre trodde på.

Ett mycket hårt slag för henne var systerns död. Hon blev tyst, tillbakadragen och inbunden och sökte fullständig ensamhet. I ensamheten kände hon behov av att vara nära Gud, att söka hans hjälp. Religiös ville hon vara, men kristligt sinnad? Hade hon icke läst hos Nietzsche, att kristendomen är en religion för svaga och ärelösa. Därför gjorde hon sitt bästa i skolan i Stettin, dit hon nu förflyttades, för att ståta med sin antikristliga visdom.

Självfallet gjorde katekesundervisningen hos ett barn i detta tillstånd mera ont än gott. Och vill man lära känna hennes själstillstånd, betecknas detta bäst av hennes egen förklaring: »Aldrig uttalade jag Jesu namn».

Så hände det sig en vacker dag, att hon ville undvika den för henne så tråkiga gudstjänsten i den protestantiska kyrkan, varför hon gick in i en katolsk kyrka och behöll ett så livligt intryck, att hon längtade dit tillbaka, för att, såsom hon då menade: »Känna Guds närvaro, ingenting annat».

Själva katolicismen, i fråga om vilken hon såsom varje protestant hyste de vanliga fördomarna och den vanliga missuppfattningen, betecknade hon såsom »dumhet» och »orimlighet». Den nedärvda protestantismen hade hon redan sagt farväl, – hon hade ju läst så mycket annat, – hon kände sig fri från allt vad kristendom heter eller liknar denna, – det kom hennes religionslärare nogsamt underfund med. »Högmodig och blind är du, och du förstår ej», sade läraren och han slog nog huvudet på spiken.

Så inträffade en plötslig förändring.

I Berlin, där hon nu vistades för fullbordande av sin uppfostran, njöt hon av mycket vackert och ädelt. Hon börjaide ånyo bedja; läsningen av Ibsens och den ortodoxa professor Hiltys böcker bragte henne ett gott stycke längre fram på vägen till Kristus. Därtill bidrog isynnerhet den kloka metod predikanten följde vid religionsundervisningen. »Herre, giv mig, lär mig sanningen!» blev hennes nya bön och återigen fick hon smak för bibelläsning. Kristendomen, såsom hon begynte fatta den, såg likväl mera ut som en kristendom på egen hand och den mera eller mindre frisinnade pastorn ställde intet hinder i vägen för hennes »konfirmation», oaktat hennes fria uppfattning av vissa av kristendomens grundsanningar samt förnekande av andra.

Flickans fria undersökning fick dock ej utsträcka sig till katolicismen. Den lutherska pastorn hade uttryckligen varnat henne: »Mitt kära barn, var på din vakt för den katolska kyrkan! För känsliga kvinnohjärtan har den katolska kyrkan något mycket lockande, låt icke fånga dig».

Helena blev likväl »fången»! Dock icke emedan hon själv ville det. »Jag vet nu, att Kristus är kärleken och att den praktiska religionen består i kärlek till Gud och människor.» Detta var hennes tro, såsom hon skrev till en väninna och om katolicismen skrev hon: »Stundom har den tilltalat mig, men den är dock för långt borta, för mycket i strid med protestantismen, för att kunna bliva något för en av oss».

Vi nämnde ovan, att en omvändelse är en ny och oväntad vändning. Detta fick även Helena Most erfara. Under sin vistelse i Berlin blev hon bekant med en polsk flicka, som måhända något tvekade att tala om sin tro, men icke vägrade att låna sin katekes, då Helena bad om den. Denna enkla bok, utan varje litterär charm, förvånade och grep henne genom sin obevekliga, fängslande logik. Hon fick nu en mera omfattande och djupare tanke om Gud och denna tanke åstadkom en stor förändring i hennes själ. Härigenom blev också tron på bestämda katolska sanningar lättare och hennes fördomar skingrades.

Den polska väninnan nedskrev för henne orden till »Ängels hälsning» och Helena bevarade dessa ord som en dyrbar klenod i sitt ur. Då hon på kvällen läste denna hälsning, kände hon inom sig att allt skulle ordna sig. Naturligtvis uppreste sig svårigheter vid tanken på en eventuell övergång. Hennes trolovade kunde kanske samtycka, men vad skulle hennes »ärkeprotestantiska» familj säga. Detta var dock av ringa betydelse i jämbredd med den andra svårigheten: en fullständig förändring i livs-och världsåskådning, vilken övergången till katolska kyrkan nödvändigt måste medföra. Det insåg hon klart.

Med ett brak störtade plötsligt hela byggnaden av inre tankar och tvekan tillsamman. Huru? »Den hl. Skrift, i vilken jag nyss läst», berättar hon, »hade jag låtit sjunka ned på mina knän och utan att lägga märke därtill sänkte jag mina händer. Boken öppnade sig, jag såg och där stodo liksom en varnande ljusstråle framför mig dessa ord: ’I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter mig av allt Edert hjärta’.» (Jerem. 29: 13). »I samma ögonblick», fortfar hon, »försvann varje fråga, varje tvivel, varje tvekan. Och med en känsla av nyväckt bestämdhet tog jag ett papper och skrev: ’Credo unam, sanctam, catholicam et apostolicam Ecclesiam – Jag tror på en helig, katolsk och apostolisk Kyrka’. Jag gömde bladet i min skrivbordslåda’. Det var en kostbar urkund, tillkommen under ett av de viktigaste ögonblicken av mitt liv. Min framtid var bestämd, jag kunde gå till vila. Från denna stund betraktade jag mig som katolik och kände en innerlig önskan efter att lära mig ’leva katolskt’.»

Här stå vi inför det plötsliga, märkvärdiga, som varje konvertit känner till, som bildar knuten i varje omvändelsehistoria och som oaktat alla bemödanden att lösa den synes olöslig för ,alla, vilka vilja utesluta det övernaturliga elementet: Guds nåd. Det står dem fritt att göra detta, men vi själva förbehålla oss rättigheten att fastslå, att hittills ingen givit oss en naturlig och tillfredsställande förklaring på denna underbara företeelse: en verklig omvändelse.

Den sjuttonåriga visste att finna vägen. Fängslande beskriver hon huru det lyckades henne erhålla katolsk undervisning, utan att störas av sin protestantiska omgivning, (som tillåter varje fri forskning, men vanligen utesluter dylik i fråga om den katolska kyrkan).

Hon fattade mycket riktigt, att hon ej var katolik blott genom att läsa rosenkransen och radbandet, som hon själv gjort, eller genom att flyktigt besöka de katolska gudstjänsterna. Hon behövde grundlig undervisning och denna var ej lätt att få. En kyrkoherde sänder henne till en ordenspräst, och i Pyrmont, där hon tillbragte sin sommarledighet, räckte tiden ej till. Hennes vistelse i Westfalen gjorde ett gott intryck och var välsignelserik för henne. Hon kände sig så hemmastadd, men måste tillbaka till Berlin. Efter många om och men ringde hon på vid en klosterport – hennes tidigare ungdoms skräckbild. Den efterfrågade prästen var dock mindre hänförd än hon själv och sade till henne: »Att bliva katolik är en sak av allvarligaste art och av evig bärvidd, som måste noggrant övervägas inför Gud. Vet ni, att ni också i er tro kan bliva salig, om ni håller den för den rätta och verkligen älskar Gud? Vet ni, att en god protestant är bättre än en halv katolik?» Och då den sökande svarade: »Men jag måste dock bliva katolik», lydde svaret : »Det händer ofta, att den ena eller andra tror sig hava kallelse till katolicismen, isynnerhet bland ungdom med stark skönhetskänsla, och lätt antändbart sinne, och dock är allt detta blott bedrägeri. Huvudsaken är ej att ni blir katolik, utan att ni med allvar söker sanningen. Den som i den katolska kyrkan söker något annat än sanningen gör bättre i att stanna utanför». Då patern likväl såg att Helena kom med allvarlig mening, lovade han henne sin hjälp och slutade detta första sammanträffande med orden : »Bed mycket och Gud skydde er».

Långsamt förändrades den inre stämningen hos den unga sig fri kämpande flickan. Hon bad, bragte offer av självförsakelse, och med samma djärvhet och iver varmed hon tidigare försvarade och spridde sina fria, självständiga åsikter, arbetade hon nu i den nyförvärvade övertygelsens tjänst. I sin lärare fann hon en sann ordensman, vilken hon betraktade som »ett ständigt nådens underverk».

Den försiktighet prästen alltid ådagalade tvang honom att giva henne rådet att anhålla om faderns samtycke till övergången. Det blev en tung vandring till hemmet och tvenne själar, tvenne övertygelser kämpade med varandra. Allt vad hon kunde uppnå var att fadern ej stötte ut henne. – Att hans dotter, som hade fått vara allting utan någon motsägelse från hans sida, skulle begagna och hade begagnat den fria forskningen för att bliva katolik, det var ögonskenligen det sista denne man hade väntat.

Målet nåddes och slutet kom. En vacker majdag 1901 fick Helena Most avlägga sin katolska trosbekännelse i St. Paulskyrkan i Berlin. Nu var hon »hemma».

Man förstår lätt att hennes gång till kyrkan ej blev så vänligt sedd av hennes omgivning. Skulle det märkvärdiga barnet hålla ut i katolska kyrkan? Det var den ovillkorliga fråga eller tanke man ställde sig. – Men hon svarade – och svaret gäller för varje nyomvänd – »Hittills hade jag valt, antagit och förkastat. Nu har Gud valt och hans nåd är trofast. Undandrager jag mig icke nåden, kan jag aldrig förlora vad jag nu har».

Med oemotståndlig kraft verkade Guds Ande i den unga själen och det unga hjärtat. Hon hade börjat studera. Många olika framtidsplaner föresvävade henne, men med katolicismen kom denna längtan efter fullkomlighet, som Jesus framhöll för den sökande unge mannen i Evangeliet.

»Älska städse vår Herre Jesus Kristus», var den önskan en gammal predikant riktade till henne efter hennes omvändelse. Och det gjorde hon. Liksom kärleken prövas genom de offer man bringar, så har den unga, vakna och begåvade flickan visat att hon förstod vad kärleken är, då hon några år efter sin omvändelse gick i kloster för att omfatta och leva fullkomlighetslivet. Helena Most blev Syster M. Regina. Tidigt – redan den 4 november 1913 – ändade hon ädelmodigt sin unga förtjänstfulla levnadsbana och återgav sitt liv åt Gud, vilken hon funnit, emedan hon hade sökt honom av hela sitt hjärta. (Jerem. 29: 13).