Maria – en bifigur i krubban?

av FREDRIK HEIDING
Mors dag borde flyttas till vintersolståndet, alltså omkring den 21 december, hävdar ledarskribenten Lisa Magnusson i Dagens Nyheter i dag (sid. 5, texten är ännu inte utlagd på nätet). Hennes motivering är att Jungfru Marias betydelse för julfirandet borde uppvärderas. Det är ju tack vare henne som Jesusbarnet, julens centralfigur, kom till världen. Argumentationen bygger i sin tur på att mammor i vår tid är de som faktiskt skapar julstämning i hemmen med allsköns bestyr, medan fäderna inte bidrar i någon större utsträckning.

Det är möjligt att det ligger något i Lisa Magnusson beskrivning av den skeva arbetsfördelningen i hemmen. Däremot stämmer det inte alls, i alla fall inte i katolsk och ortodox tradition, att Jungfru Maria ”är en bifigur i krubban” som Magnusson uttrycker det. Ett antal exempel pekar på att Maria har en mycket framskjuten position under jultiden, särskilt om man med jultiden avser hela perioden från Julafton fram till Herrens dop.

Den 1 januari (i katolsk gudstjänstordning) firas Guds heliga Moder Marias högtid. Att hon kallas Guds Moder eller Gudsföderska (grek. theotokos) går tillbaka till konciliet i Efesos 431. Vi ser också i evengelietexterna redan i den tredje adventsveckan och sedan under jultiden, att Maria förekommer i princip hela tiden. Den heliga familjens fest (i år den 31 december) och Herrens uppenbarelse, Epifania (6 januari), blir knappast meningsfulla utan Maria.

Låt oss också betrakta konsten. Om man skulle göra en systematisk sammanställning med korrekt statistik fick man ett säkert svar. Men vi kan ändå gissa att av all religiös konst i allmänhet och målade ikoner i synnerhet är Jungfru Maria den mest avporträtterade av alla. Ofta då med Jesusbarnet i famnen, det vill säga ett julmotiv.

Nu lever inte alla människor i Sverige i närkontakt med katolsk och ortodox tradition, men det bör ändå påpekas att i många delar av världen så är Maria allt annat än en bifigur i krubban.

Om någon för en undanskymd tillvaro under jultid så är det Josef. Han hamnar i bakgrunden. På senare tid har han dock lyfts fram något. Ett exempel är att den katolska gudstjänstboken Cecilia numera har en psalm för Josef, skriven av Anders Piltz (nr 361, Helige Josef, himlens vän). Ett annat välkommet bidrag till kulten av Josef är Per Stobaeus bok Josef. Om Jesu far i Bibeln och den kristna traditionen, Artos, 2014.
I stället för att tala om huvudroller och biroller kan vi se till helheten. Under jultiden i katolsk och ortodox tradition lyfts relationerna fram. Hela familjen och många andra finns på plats. Det är trångt i krubban. Här finns inte bara människor utan även änglar, oxar och åsnor. [Bilden: Assisi, Italien, figurerna kring själva julkrubban.]

Fredrik Heiding 2017-12-21