Märklig koppling mellan abort, nationalism och fascism

av KERSTIN HEDBERG NYQVIST

I en artikel med titeln ”Nu behövs en ekumenik mot fascism” i Dagens Seglora inleder Helle Klein, som är präst i Svenska kyrkan, med uppmaningen att Svenska kyrkan måste agera när andra kyrkor i Europa underblåser nationalistiska rörelser på frammarsch. Därpå beskrivs en affisch i Belgrad som visar en kvinna som slänger en baby över axeln, med texten ”Välj livet”. Helle Klein utgår från denna affisch och påstår att samhällens stöd för familjen – mor, far, barn – är grundad i fascism och nationalism, och att kyrkliga företrädare aktivt stöder sådana rörelser genom bland annat kritik mot abortverksamhet.

Artikeln bygger på rapporten ”Folk, familj och fosterland, nationalismens konsekvenser för jämställdhet”, utgiven av Kvinna till kvinna och Expo, som fokuserar hur nationalismen i Europa påverkar kvinnors situation, särskilt i Balkan, samt nationalistiska partier i fem länder.

Det är helt klart viktigt att skärskåda nationalistiska och rasistiska rörelser och hur de sprider sin propaganda och utövar förföljelse av icke-heterosexuella personer. Att vissa företrädare för kristna kyrkor underblåser sådana aktiviteter är sorgligt. Att, som Klein betonar, nationalism och fascism ska ingå i den teologiska reflektionen, är självklart. Men att påstå att den katolska kyrkan underblåser sådana rörelser är märkligt.

Vad Klein grundar uttalandet att ”stora delar av den kristna kyrkan i Europa ställde sig på nazismens sida under andra världskriget” är svårt att förstå. Vilka samfund menar hon? – Katolska kyrkan utpekas ofta som passiv i sammanhanget. Men samtidigt hamnade många katolska präster och ordensmän/kvinnor och lekmän i koncentrationsläger på grund av sitt engagemang mot nazismen. Vilken inställning uttryckte Svenska kyrkan? I historiens backspegel är det lätt att ha åsikter.

Men att som Helle Klein ta upp andra samfunds syn på abort i sin argumentation mot nationalism och fascism är svårt att förstå. Hon grundar sina påståenden på kritik av den heterosexuella familjen, som hon menar förutsätter en uppfattning av kvinnans roll som barnaföderska och stöd åt männen som nationens försvarare. Hon sammanfattar det bekymmersamma i problematiken som en ”grumlig syn på familjen”. Det är emellertid inte klart vilka Klein menar har en grumlig syn, kristna samfund, eller fascister?

Eftersom Klein som präst företräder Svenska kyrkan är det naturligt att se på grunden för en kristen grundsyn, det vill säga evangelierna. Här står det som varit självklart för kristna i alla tider, det vill säga att det kristna äktenskapet avser relationen mellan en man och en kvinna. Detta gäller fortfarande inom den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor, och många andra kristna samfund. Att andra former av relationer mellan människor förekommer som också inbegriper barn, ändrar inte denna grundsyn.

Den kristna grundsynen på människolivet är också klar och har inte ändrats över tiden: Att avsiktligt utföra en handling som avslutar en annan människas liv är inte tillåtet. Inom katolska kyrkan har det etiska förhållningssättet till foster tydliggjorts i encyklikan Donum vitae: från och med att ägget blivit befruktat börjar ett liv som varken är mammans eller pappans; det är en ny mänsklig varelse med en egen utveckling, en varelse som har rätt till skydd.

Detta är emellertid en syn som inte delas av alla kristna samfund. Eller kanske det snarare är så att det finns delade åsikter och förhållningssätt till det som gäller abortverksamhet inom samfunden? Men att koppla olika etiska synsätt, på det sätt som Klein gör, till samband med oroväckande politiska rörelser är både orätt och olyckligt. På det lokala planet framstår påståendet dessutom märklig. Bara ett exempel: den katolska församlingen i Uppsala, där författaren är medlem, har medlemmar av minst ett 60-tal nationaliteter från samtliga kontinenter. Där finns ingen nationalism, utan fungerande integration. Olikheten mellan grupper berikar helheten.

Kerstin Hedberg Nyqvist 2014-09-08
leg. sjuksköterska, med. dr., docent emerita, Uppsala Universitet

Helle Kleins inlägg finns här på denna länk