Marknaden och det gemensamma goda

av HENRIK ALBERIUS & FREDRIK HEIDING

– Påven Franciskus om utanförskap och marknadsekonomi.

Den brasilianske ärkebiskopen Hélder Câmara sade en gång underfundigt och möjligen uppgivet: ”När jag hjälper de fattiga kallar man mig helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar man mig kommunist.” Ett liknande öde drabbar nu påven Franciskus. Hans enkla personliga livsstil berör människor världen över, och många finner den attraktiv. Protesterna blir däremot häftiga när han yttrar sig om strukturella problem i världsekonomin och om vad han bedömer som grundläggande systemfel i marknadsekonomin.

Ända sedan han valdes till påve i mars förra året, har Franciskus med sitt levnadssätt och sina ord oförtröttligt visat att han vill att den katolska kyrkan ska vara ”en fattig kyrka för de fattiga”. Samtidigt, under den pågående internationella finanskrisen, fortsätter han att varna för att vårt nuvarande ekonomiska system haltar betänkligt och försvagar den sociala sammanhållningen i många länder.

Hans apostoliska skrivelse Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) publicerades i slutet av november. Varningen som påven har upprepat vid flera olika tillfällen är säkert skälet till att det blev just hans formuleringar rörande ekonomiska frågor som fångade mediernas uppmärksamhet. Men egentligen handlar påvens skrivelse huvudsakligen om glädjen i kyrkans uppdrag att förkunna budskapet om Jesus Kristus i alla dess fasetter. Katrin Åmell ger i detta nummer av Signum en inblick i dokumentets mångfald av frågeställningar, där de finansiella spörsmålen upptar mindre än tio procent av textmassan.

Men varför uttalar sig påven alls i ekonomiska frågor? Skälet är att evangeliet riktar sig till hela människan. Det betyder att också förmedlandet av evangeliet behöver relateras till alla centrala aspekter av det mänskliga livet. Tron är inte en rent privat angelägenhet utan kopplingar till resten av livet. I Evangelii gaudium skriver Franciskus att förkunnelsen har en social dimension och ”en omedelbar moralisk följd med fokus på kärleksgärningar”. Den kristna spiritualitet ur vars källor påven Franciskus öser (Franciskus av Assisi, Ignatius av Loyola, Thomas av Aquino) är allt annat än världsfrånvänd. Mystik och marknad hänger ihop. Tro och social rättvisa är oskiljaktiga.

Av detta följer inte att det går att härleda konkreta lösningsförslag på marknadsekonomiska problem direkt ur evangeliet. Och den som faktiskt läser vad påven skriver kommer att upptäcka att det är precis det som han påpekar. I Evangelii gaudium skriver han att han inte kommer med en detaljerad sociologisk och ekonomisk analys, och att han heller inte tror sig sitta inne med lösningen på problemen. Vad han är ute efter är att sätta fokus på de fattiga och marginaliserade, så att förbättringen av deras situation blir en första rangens prioritet för världssamfundet.

Att påven inte försöker leverera några färdiga lösningar på problemen vittnar om en realistisk självinsikt. Precis som han i arbetet med sina inomkyrkliga reformer ber om råd och hjälp från andra biskopar och från fackfolk på olika områden, så överlåter han till andra att ta vid där hans egen kompetens når en gräns på det finansiella och ekonomiska området. Påven vänder sig uttryckligen till politiker, företagare (som i hans ögon har ”en ädel kallelse”) och andra aktörer för att ge dem moraliskt understöd i deras uppgift att analysera situationen och att genomföra nödvändiga förändringar. Påven ger dem signalen att kyrkan vill vara en förändringens kraft för byggandet av en mer solidarisk och rättvis världsordning.

Påvens bredsidor i Evangelii gaudium mot den fria marknadsekonomin och dess avarter är förvisso skarpt formulerade, men de är i första hand ett varningsrop och en appell att någonting måste göras. En av hans riktlinjer är att ”varje enskild människas värdighet och strävan efter att [förverkliga] det gemensamma goda är omsorger som borde forma alla ekonomiska program” (§ 203). Han fortsätter: ”Jag är övertygad om att en öppenhet för det transcendenta kan ge upphov till ett nytt politiskt och ekonomiskt tänkesätt, som skulle kunna bryta ned skiljemuren mellan ekonomin och samhällets gemensamma goda” (§ 205). Vad sedan detta konkret ska leda till får andra utveckla vidare.

Redan 1967 framförde påven Paulus VI i encyklikan Populorum progressio idén att all utveckling måste mätas och utvärderas med människan som måttstock. Nu plockar Franciskus upp denna grundtanke och skriver: ”Så länge som de fattigas problem inte finner en radikal lösning genom att man avvisar marknadernas absoluta självstyre och finansiell spekulation och genom att man attackerar ojämlikhetens strukturella orsaker, kan man inte finna någon lösning för världens problem och inte heller för något annat problem. Ojämlikhet är roten till allt socialt ont” (§ 202).

Genom att lyfta fram fenomen som ”uteslutning” och ”ojämlikhet” utsatte sig påven Franciskus för risken att bli häcklad. Och så blev det. Inte minst i USA har en storm av indignation blåst upp. Radioprofilen Rush Limbaugh ser rött och kallar honom för ”marxist”. Påven anklagas också (även här i Sverige, till exempel av Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet den 4 januari) för att inte vilja se att den fria marknadsekonomin faktiskt har lyft hundratals miljoner människor upp ur fattigdom till ett drägligare liv.

Tolkningar av texter styrs till stor del av förväntningar på dem och av vilka frågor som ställs till texten, i det här fallet till de ekonomiska avsnitten i Franciskus skrivelse. Rojas undrar främst vad påven bortser ifrån, inte vad han ser. Det gäller dessutom att försöka lyssna in hur påven uttalar sig. Man bör inte missa den profetiskt appellativa tonen i påvens retorik, något som går igen i formuleringar som ”nej till en ekonomi som utesluter” och ”nej till den nya avgudadyrkan av pengar”.

Understundom kan påven låta litet naiv, ungefär som Franciskus av Assisi en gång gjorde när han uppträdde i 1200-talets italienska köpmannakretsar. Påvens uttalanden är litet yviga, men helt ute och cyklar är han nog ändå inte. När finanskrisen nådde Europa 2008 krävde tunga EU-politiker kraftfulla regleringar av det slag som påven nu antyder när han kritiserar en alltför oreglerad finansmarknad. Finlands riksbankschef, Erkki Liikanen, understödd av EU-kommissionären Michel Barnier, började förbereda sådana regleringar. Nu har den ansedda tidningen Financial Times (5 januari 2014) kunnat läsa det utkast till reformer som ska presenteras i månadsskiftet januari/februari, och man konstaterar att reglerna kommer att bli tämligen urvattnade. Motviljan till rejäla reformer tillmötesgår knappast behovet av större jämlikhet utan viftar bort drömmen om ett mer inkluderande samhälle.

http://www.dagen.se/insikt/missionsbefallning-som-retar-nyliberaler/