Mater Misericordiae

Av Karin Antell

Jag var sjutton år gammal och på min första utrikesresa. Ty för finlandssvenskar är icke moderlandet Sverige »utomlands» – knappast ens Norge, där jag som tioåring samlat småbitar av norsk marmor i Trondhjems domkyrka under den pågående restaureringen. Efter några starkt tröttande dagar i Berlin och Dresden, tröttande för mig genom massanhopningen av nya intryck under en knappt tillmätt tid, den intensiva hettan och storstadslarmet, anlände vi, min far och jag, en stilla augustikväll före solnedgången till en liten ort nära bayerska gränsen i det land, som på den tiden kallades Böhmen. Den lilla staden hette Eger och intresserade min far på grund av sina minnen från trettioåriga kriget.

Med ens befann jag mig liksom i en annan värld och i en långt förgången tid, där allting tycktes vara oförändrat sedan sekler tillbaka. Sådana avkrokar av världen finns det ju lyckligtvis ännu här och där, men de flesta av dem bära tyvärr alltför mycket prägeln av ett avsiktlgt bibehållande av, för att icke säga återställande av, det ålderdomliga, varemot i Eger allting helt enkelt fortlevde av sig självt precis som det gjort sedan medeltiden, skapande en atmosfär för vilken den moderna överkulturen är någonting absolut främmande och umbärligt.

Här i denna fridfulla vrå av världen skulle Guds moder för första gången tala till mitt hjärta.

Vi vandrade genom de smala gatorna, där barhuvade, svarthåriga flickor gingo av och an och stickade och virkade under stilla samspråk, endast kastande en flyktig blick på främlingarna från norden, medan fryntliga matronor från sina dörrtrösklar utbytte ord med grannarna tvärsöver gatan. Allt var så fredligt och förtroligt.

Över torget gingo vi i riktning mot stadskyrkan, men innan vi hunno fram till denna fängslades våra blickar av en syn som ju är mycket vanlig i sydliga länder, men som aldrig förfelar sin verkan på nordbon när han ser den för första gången – ett högt stenkrucifix, och framför detta en ung flicka, djupt försjunken i andakt. Sin börda hade hon lagt ifrån sig och stod där med knäppta händer och blickade upp mot sin Frälsares bild, fullkomligt omedveten om de förbigående.

Vi trädde in i kyrkan. Den var från 1200-talet, men jag minns numera ingenting annat av den än det jag här vill skildra. Nära dörren stod ett litet Maria-altare, tydligen av nytt datum, ty det skiljde sig från omgivningen utan att för den skull verka störande för helhetsintrycket. Här blickade en bild av Guds moder emot mig, i en framställning som jag då ännu aldrig hade sett, en den älskligaste staty av den obefläckade jungfrun, så ljus och blid och levande. Över det hela vilade någonting obeskrivligt intimt och personligt, man tyckte sig se att unga flickor hade smyckat altaret med blommor och ljus och sömmat den snövita altarduken. »Mutter der Barmherzigheit, bete für uns», läste jag i blått broderi på bården. Vilken uppenbarelse! Denna ljusa, hulda varelse som statyn förkroppsligade, vår moder – allas moder? – min moder? – barmhärtighetens moder, mänsklighetens moder!

»Mater misericordiæ»… Den som är född katolik och från barndomen van att höra dessa ord, kan nog icke föreställa sig vilka känslor de mana fram när den blivande konvertiten hör dem för första gången, huru underbart de låta, vilken värme och alltomslutande kärlek de utstråla. Den ljuva Gudsmodersbilden i Eger blev för mig sinnebilden av allt rent och gott och oskyldigt, av allt moderligt och beskyddande. Betagen betraktade jag den och hade svårt att slita mig därifrån. Bilden tycktes tala till mig, om jag också ej ännu förstod dess tysta språk. Den allsmäktige Guden betjänar sig av mångahanda medel för att draga människornas hjärtan till sig. Skulle Han väl försmå ett så enkelt, som en bild i en helgedom?

Nästa morgon, innan färden skulle fortsätta söderut besågo vi de historiska märkvärdigheterna i Egers omgivning, men jag var förströdd och ointresserad, ty mina tankar voro hos »Barmhärtighetens moder». Jag längtade att få göra ännu ett besök hos henne, men en oförklarliig blyghet avhöll mig från att föreslå det. Men min far, som även blivit intagen av den älskliga statyn, föreslog det själv, så att jag fick min önskan uppfylld. Min far, som sedan under kommande år aldrig lade ett hinder i min väg, utan lät vår Herre ostört taga hand om mig, som försvarade mig när andra klandrade och som dog i full förtröstan på att det var sanningen allena som jag sökte. Aldrig har jag från hans läppar hört ett nedsättande ord om den katolska religionen, vilken ändå icke var hans, tvärtom var han själv den allra förste, som fäste min uppmärksamhet vid dess skönhet och dess makt att uppväcka trosiver, offervilja och den stora hängivelsen. Det är väl ej många konvertiter som äga ett så dyrbart minne.

Så fick jag då taga avsked av min vackra madonna, och jag skrev av i min anteckningsbok de enkla ord som gjort ett så djupt intryck på mig: »Mutter der Barmherzigheit, befe für uns» och gömde dem i mitt minne och i mitt hjärta.

April 1930.