Mea culpa – om skuld och förlåtelse

av ANDERS PILTZ

”Non, rien de rien, non, je ne regrette rien”, så börjar visan som gjorde Edith Piaf världsberömd. ”Jag ångrar ingenting.” På samma sätt brukar kulturens kändisar, som i litterär (och därmed tillrättalagd) form redogör för sina liv, svara på frågan om de ångrar något. Ånger är meningslöst, sade Ingmar Bergman. Gjort är gjort.
Ska man vara rättvis mot Edith Piaf så talade hon (eller sångförfattaren) inte om uteblivna skuldkänslor. Visan handlar om ett livs erfarenheter på gott och ont, framför allt hur andra har uppträtt, inklusive gamla förälskelser och deras känslotremolon. Nu är alla notor betalda, kastade, glömda och hör till historien. Trots detta ska Edith själv ha sagt på sitt yttersta: ”Man får betala för varenda förbannad sak man har gjort.”
Memoarer brukar sällan innehålla syndabekännelser. Det ligger i sakens natur att redogörelsen för det egna livet är ett rättfärdigande, när man nu har chansen att tala utan att bli avbruten. Påfallande i samtidens memoarlitteratur är frånvaron av samvetsrannsakan och ånger. Vad som nu efterfrågas är hänsynslöst öppna skildringar av det mest privata och intima. Medielogiken förutsätter publikens förståelse och absolution i förhållande till bekännelsens öppenhet. En människa som inte döljer något kan inte klandras, på villkor att alla kort läggs på bordet. En helt annan fråga är om de närstående skulle vara lika förlåtande, om de fick uttala sig.
Talet om skuld har blivit problematiskt. Också i det kyrkliga språkbruket har skuld och synd blivit närmast besvärande begrepp. Behovet av syndabekännelse i början av gudstjänsten har ifrågasatts i Svenska kyrkan. I katolska miljöer kan man konstatera en kraftig nedgång i biktpraxis under de senaste decennierna. De synder man tidigare anklagade sig för förklaras nu i psykologiska termer, som naturliga beteenden under givna förutsättningar. Det finns förvisso ett dimmigt gränsland mellan reell skuld och diffusa skuldkänslor, mellan bikt och psykoterapi, mellan förlåtelse och förståelse. Mycket i gångna tiders själavårdspraxis kunde uppamma ett osunt skuldmedvetande. Det finns människor med neurotiska eller masochistiska tendenser till skrupulositet och andlig tvångstvättning, som lätt faller offer för en viss moraliserande förkunnelse.
Men när detta är sagt är den faktiska skulden och dess känsloklädsel inte skaffad ur världen. I annat fall avskaffar man samtidigt begreppet ansvar. Ansvar förutsätter personlig frihet, och frihet bruk av förnuftet. De uppseendeväckande dödsskjutningarna (till exempel Breivik eller i skolmiljöer) har aktualiserat frågan om skuld och ansvar. Visserligen är vi alla betingade av vår barndoms upplevelser, det genetiska arvet, påverkan i närmiljön under de formativa åren, omogna önskningar, läggning, förutfattade meningar, ideologier, tankefel och tusen andra faktorer som påverkar våra beslut. Vi hamnar i kritiska situationer i känslotillstånd som vi inte har eftersträvat. Man kan vara på dåligt humör (kanske på goda grunder), berusad, upphetsad, inte upplagd för förnuftiga resonemang. Har förnuftet ännu en chans? Eller är man utlämnad åt passionerna, de oombedda impulserna?
Finns Ansvar, då finns frihet, och då finns rum för förnuftiga resonemang. Och då finns också samvete och skuld.
Skuldkänslor har låg status, eftersom dåligt samvete är ett viktigt inslag i flera mentala sjukdomstillstånd. Men lika säkert som det finns dovt destruktiva känslor av dåligt samvete som borde redas ut av en terapeut, lika sant är det att reell skuld existerar. Det räcker inte att säga som den berömde och av många fromma människor högt respekterade psykoanalytikern och filosofen Erich Fromm (död 1980): ”Eftersom vi alla tillhör ett och samma människosläkte, och synden inte är något omänskligt, så finns det heller inget att skämmas för.” Skulle Fromm skämmas för att skriva detta över ingången till Auschwitz?
Synden finns, och den är inte mänsklig. Därför är den en synd, och därför bör man skämmas för den – och göra något konstruktivt av sina skuldkänslor.
Alla som någon gång känt sig orättvist behandlade vet att det finns rätt och fel, hur mycket habila filosofer och psykologer än vill bortförklara moralen som biprodukt av evolutionen – det vill säga att i Nietzsches anda göra den till ett fenomen som kan förklaras genetiskt och därmed relativiseras till något föränderligt, i ständigt behov av revision, en fråga om maktutövning och manipulation. Det är svårt i dagens samtalsklimat att sälja in talet om den naturliga sedelagen, skriven i samvetet och i huvuddrag gemensam för alla civilisationer och i vår del av kulturen summerad i tio Guds bud.
Förnekar man människans potential till ansvar och tillräknelighet, då har man dekonstruerat henne till ett knippe biologiska och psykologiska behov. Då finns inga objektiva värden. Då finns heller ingen skuld. Då finns heller inget behov av försoning. Men alla vet innerst inne att skuld finns och därmed behovet av försoning. Mänskligt handlande är inte styrt av blinda drifter utan underkastat viljans kontroll. I annat fall är ingen tillräknelig, och straff (och beröm) blir något meningslöst. Skuld och skuldkänsla är universella fenomen, som finns i alla kulturer i samband med brott mot normer och tabun i fråga om sexualitet, våldsanvändning, förtroende och ägande. Eftersom den som bär skulden erfar en känsla av mindervärde och självförakt, uppstår alltid frestelsen till förnekande och förträngande genom att man letar efter syndabockar, rationaliserar eller banaliserar det skedda.
Det finns ingen moral som inte har att göra med enskilda personers fria beslut. Det finns förvisso ”syndiga strukturer” (ett för några decennier sedan populärt begrepp), men inga strukturer växer fram omedvetet som myrstackens system av gångar, uttryck för kollektiva genetiska program i myrorna. Varje social struktur är produkten av fria beslut, fattade vid en viss tidpunkt av en individ eller ett kollektiv. Också på nationell och internationell nivå är det individer som beslutar i frihet, efter rationella överväganden, under ansvar och alltså med risken att ådra sig skuld.
Skuld kan hanteras under förutsättning att den erkänns och ångras i öppenhet mot försoning med andra. Allt kristet tal om skuld är inskrivet i tron på Guds erbjudande av försoning i Jesus Kristus. I detta ingår både lag och evangelium. Det existerar objektiva normer, och det finns förlåtelse för brott mot dem. Varje misslyckande i förhållandet till medmänniskan och till mig själv är också en synd inför Gud. ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat” ropar kung David efter att ha begått mord och äktenskapsbrott (Ps 51:6). Syndaren kan inte själv åstadkomma försoningen inför Gud, men Gud har tagit initiativet till denna möjlighet. Jesus inleder sin offentliga verksamhet med ropet ”Omvänd er och tro på evangeliet” (Mark1:15). Som förutsättning för människans befrielse står alltså uppmaningen till sinnesändring (metánoia), erkännandet av en objektiv och inte förhandlingsbar ordning, uttryckt i Guds bud, och insikten om att man själv har brutit mot denna ordning. Gud väntar på denna omvändelse, och Jesus är platsen för vår försoning: ”Tack vare Kristus Jesus har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod. Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen” (Ef 2: 13 f.).
Den vackraste och tydligaste ikonen av detta är liknelsen (Lukas kap. 15) om den förlorade sonen, en berättelse om människan som kommer till sig själv efter att ha gått vilse i oigenkännlighetens land (in regione dissimilitudinis), som Augustinus kallar de mänskliga villkoren (Bekännelser, 7, 10, 16). När sonen, som har levt upp sina tillgångar och nu befinner sig i yttersta misär i främmande land, inser sin belägenhet, sitt ansvar och sin skuld, hur långt borta han kommit från sig själv och sina medmänniskor – först då kommer han till sig själv. Först i insikten om sitt beroende, sin saknad och brist, blir han sig själv. Han bestämmer sig för att återvända hem i säck och aska. Tvärtemot hans onda aningar har fadern stått och väntat på hans hemkomst, och han möts inte av berättigat klander utan av en omfamning och en kyss, av fest och dans. Denna berättelse sammanfattar evangeliet om människans upprättelse.
För att komma till mig själv måste jag inse att jag är i behov av nåd, att jag kan befrias från villfarelsen att jag är alltings mått, att jag slipper rotera kring mitt ego, att jag är beroende av en välvilja som jag inte kan manipulera men ta emot i frihet. Att jag är benådad, både i betydelsen frikänd och i betydelsen föremål för en orimlig kärlek och välvilja. Denna drabbande insikt kallas omvändelse. Majken Johansson (d. 1993), poeten som blev frälsningssoldat, har skildrat saken i dikten ”Den lilla vägen” (i samlingen Omtal 1969):
“Hur mycket var t.ex. inte ångestladdat!
Och därmed insufficiensupplevelsen
bottenlös.
Nu vandrar jag
med den heliga Teresa av Jesusbarnetden lilla vägen
ropande ”Abba! Fader! Till honom som
”förbarmar sig över barnen”
och”tänker därpå att vi äro stoft”.
Lätta som luftflyger kraven bort över mitt barnahuvud.”

Försoning är en gåva som kan tas emot, och för att ta emot den måste man först inse att man är i behov av den, att man kan bli fri från rustningen av försvarsmekanismer kring egot: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3).

Publicerad i Signum nr 2/2013