”Med djupaste smärta”

Encyklikan ”Mit brennender Sorge” 75 år

En ofta diskuterad fråga är den Katolska kyrkans förhållande till nationalsocialismen i Tyskland, 1933-1945. Fortfarande dyker nytt material upp och nya aspekter dras fram. Ett nyckeldokument i sammanhanget är påven Pius XI:s encyklika ”Mit brennender Sorge” som offentliggjordes för 75 år sedan. Rundskrivelsen publicerades samma år, 1937, även på svenska, med undertiteln ”Den Helige Faderns rundskrivelse om den katolska kyrkans läge i Tyskland”. Ett utdrag, de första 7 av skrivelsens 53 paragrafer, trycktes i tidskriften Signums föregångare, Credo (1937:7-8, s 181-183).

Encyklikan ger anledning till en rad reflektioner. En handlar om att den har missuppfattats och kritiserats, något orättfärdigt, menar jag. En annan har med det trista faktum att göra att alltför få ledande representanter för den Katolska kyrkan i tid protesterade tillräckligt energiskt och högljudd mot nazismen och nazismens illgärningar, främst då judeförföljelsen. Denna anklagelse drabbar även påvarna Pius XI och efterföljaren i mars 1939, Pius XII. Det finns tillräckligt med forskning som stöder anklagelsen. En av de mest kända böckerna i ämnet är Saul Friedländers Pius XII und das Dritte Reich: Eine Dokumentation, som utkom 1965, bearbetad och utvidgad 2011. Även den i Polen födde tysk-judiske författaren Arno Lustiger (Rettungswiderstand: Über die Judenretter in Europa während der NS-Zeit, 2011) skriver om detta, men behandlar även de talrika räddningsaktioner som gjordes av katoliker, lekmän och präster, biskopar och klosterfolk.

Hur som helst: det monstruösa i nazismens brott mot judarna och andra befolkningsgrupper, till exempel romer, var av sådan art att det enligt min åsikt inte är möjligt att rättfärdiga kyrkliga instansers, främst de tyska biskoparnas och påvarnas återhållsamma tystnad. Rädslan att Hitler och nationalsocialisterna skulle agera ännu hårdare mot den Katolska kyrkan, prästerskap och ordensfolk än de redan gjorde, är förståelig men duger inte som ursäkt, som också den tyske katolske kyrkohistorikern Arnold Angenendt skriver i sitt monumentala verk Toleranz und Gewalt: Das Christentum zwischen Bibel und Schwert (2007, se min artikel i Signum 2008:2).  Att det fanns en judefientlig tradition inom de kristna kyrkorna göra saken inte bättre, även om man nog får säga att den vid denna tid inte alls var lika frekvent förekommande som under tidigare perioder.

Men åter till encyklikan ”Mit brennender Sorge”. Den riktas, som undertiteln säger, till och handlar om, Tyskland och den Katolska kyrkan i Tyskland. Året var 1937, då judarna redan förföljdes och plågades, efter de diskriminerande Nürnberglagarna i september 1935, men före den s k ”Kristallnatten” i november 1938 och före Förintelsen (”Holocaust” eller ”Shoah”) som 1941 sattes igång i stor skala. Den Katolska kyrkan i Tyskland led också under nazisternas förföljelser. Fram till krigsslutet hade tusentals präster och medlemmar av religiösa ordnar satts i fängelse och koncentrationsläger. Många förlorade livet. Det är i det sammanhanget som encyklikan ”Mir brennender Sorge” har sin plats. Den spreds under stort hemlighetsmakeri bland de tyska katolikerna och beslagtogs av nazisterna närhelst de kom över den. Och den är ett till största delen starkt teologiskt dokument.

Men antisemitismen och judeförföljelsen? Det är viktigt att se på tidpunkten och omständigheterna för encyklikans tillkomst. Och att läsa noga. Där fördöms – liksom i tidigare dokument publicerade av Pius XI – rasism och nationalism, och detta tydligt, även om det sker – som vi kan tycka inte bara idag och med kunskap om vad som sedan hände – i alltför försiktiga formuleringar. Encyklikan är således ett viktigt dokument för den Katolska kyrkans avståndstagande från nationalsocialismen, men den är också ett dokument som visar hur omsorgen om ”de egna”, det egna reviret, kan stå hindrande i vägen när det behövs höga och tydliga rop!

Klaus Misgeld

Se även radiovaticana 2012-03-04.