Med Kristus i lägret

HODACS, ANNA MARIA

Bozyslaw Kurowski

Med Kristus i koncentrationslägret, Catholica, 1990.

Att förtränga det outhärdliga är en försvarsmekanism som ingår i vår mänskliga utrustning. Även kollektiva förträngningar förekommer. Det är aldrig tillrådligt att förneka eller förvanska verkligheten varken för den enskilde eller för en gemenskap, ett samhälle. Det finns de som idag på fullt allvar hävdar att de nazistiska utrotningslägren aldrig existerat utan är ett påhitt av judarna för att vinna sympati och medlidande. Även om sådana förvanskningar av historien inte är hållbara, finns ändå häri en farlig tendens. Att förhållandena i koncentrationslägren jämförs med andra lidanden för att relativisera dem är också ett sätt att utjämna och göra våld på verkligheten med risk att avtrubba vår sunda mentala utrustning.

Sett i ett historiskt perspektiv, kan man hävda att varje dokument som korrekt skildrar det fruktansvärda brottet är ett viktigt sanningsvittne och därvid tillägga att de människor som kan vittna ur sin egen erfarenhet i våra dagar blir allt färre. För sanningens skull och vårt förhållande till verkligheten är det angeläget att dessa kommer till tals.

Med Kristus I koncentrationslägret. Vittnesbörd sammanställda av Bozyslaw Kurowski med förord av Ingemar Leckius, Catholica, 1990, är en nyutkommen bok där ögonvittnen berättar om sina egna upplevelser i de nazistiska koncentrationslägren.

Bozyslaw Kurowski är polack och var själv fånge i Stutthof, Mauthausen-Gusen och Sachsenhausen och deltog i marchen därifrån till Schwerin, där han befriades tillsammans med ett antal medfångar av de allierade den 3 maj 1945. Han kom sedermera till Sverige och är sedan många år bosatt här. Han svarar själv för tre av antologins sju korta avsnitt.

De erfarenheter som vi här får ta del av skiljer sig från mycket annat som berättats om livet i koncentrationslägren. Det fasansfulla är visserligen lika påtagligt. Den bestialiska grymheten lika ofattbar. Umbärandena lika outsägliga. Men det finns ändå ett övertygande ljus närvarande i det totala mörker. Genom de personliga vittnesbörden tränger detta ljus från hjärta till hjärta. Att läsa denna bok är som att höra en vän berätta för en annan om sina innersta upplevelser under den tid som beskrivs som den andligt rikaste i hans liv. Kanske kan sådan vänskap skapa fred.

Vad är då ljuset? – Kristi närvaro. Det är berättelsen om denna närvaro som gör just denna bok till ett viktigt religiöst dokument, som visar att det även under de omständigheter som råder i lägren finns möjlighet att frivilligt ta på sig lidandet, att be ”ske din vilja” och att leva så att Guds rike blir närvarande. ”Nästan varenda fånge som överlevt lägren skulle kunna namnge en eller flera kamrater som räddat hans liv genom enkla gester av solidaritet – ett varmt plagg, några delade matrester, ett bättre arbetskommando – samtidigt som han själv i sin tur förunnats att bistå en annan medfånge.

När man läser om hur Stilla veckan firades i Stutthof 1940, förstår man att Kristus blivit ”lägerfånge i barack nr 5. Skärtorsdagen firade han påskmåltid med sina lärjungar, ty snart skall han återigen utlämnas till döden i några av dessa lärjungar, som är lemmar i hans mystiska kropp.”

Denna bok rekommenderas som läsning under fastetiden. Den gör inga anspråk på att besvara frågan om hur Gud kunde tillåta detta lidande, men den ger en inblick i lidandets mysterium genom vittnesbördet från människor som i bön, offer och bot frivilligt utstod sina kval. Att ta del av deras erfarenhet är att med sinne för verkligheten närma sig Herrens lidande tjänare i vår tid och i vår historia.

Publicerad 1991 i nummer 2