Medeltidens helgonporträtt

Allhelgonalitanian är en gripande del av påsknattens liturgi. Kyrkans helgon åkallas i en rytmisk förbön, där de troende uttrycker sin djupa vördnad för helgonen genom att falla på knä eller kasta sig till marken (prostration). Den jordiska kyrkan förenas med den himmelska och det gör då inte så mycket att kunskapen om de enskilda helgonen kan variera; alltifrån vaga föreställningar om vissa helgon till välgrundad historisk kännedom om andra. För den som vill veta mer och är nyfiken på hur medeltiden såg på kyrkans helgon kan Gyllene legender av dominikanmunken Jacobus de Voragine (1230–1298) komma väl till pass. Tack vare Bengt Ellenberger och Artos förlag finns nu utvalda delar av denna medeltida klassiker i svensk översättning.

Gyllene legender utgavs omkring år 1260 och var ursprungligen avsedd för en relativt liten målgrupp. Boken skildrar de helgon som förekom i kyrkans liturgi och det latins-ka originalet skulle vara ett stöd för prästernas predikoförberedelser. Värdefullt material för predikanter med andra ord, inte minst för predikarorden som Voragine tillhörde. Verket blev med tiden så populärt och spreds i så stora upplagor att det jämte Bibeln och Kristi efterföljelse av Thomas a Kempis blev en av senmedeltidens viktigaste skrifter. Kärt barn har många namn. Voragine själv kallade verket för Legenda sanctorum, vilket motsvarar ”det som bör läsas om helgonen”. I takt med att boken vann stor spridning fick den heta Legenda aurea, dvs. gyllene legender. I folkmun kallades den även Flos sanctorum, dvs. helgonens glans (eller blomsterprakt). I den engelska översättningen från 1993 förenar William Granger Ryan dessa olika titlar i The Golden Legend: Readings on the Saints.

Denna nya svenska utgåva av Gyllene legender innehåller 34 helgonporträtt, varav 30 från de fem första århundradena av kyrkans historia och fyra från högmedeltiden. Helgonporträtten bygger av allt att döma på en historisk kärna omgiven av vandringslegender. En modern läsare kan vara benägen att klassificera genren som rent otillförlitliga sagor. Man ska då komma ihåg att folk på medeltiden såg på det förflutna med lägre krav på strikt historicitet. De från generation till annan förmedlade helgonbiografierna fyllde en funktion för den kristna gemenskapen, även om inte alla detaljer kunde verifieras. Jacobus de Voragine bemödar sig dock om att ange sina källor. Eusebios Kyrkohistoria är en av dem och det lönar sig att läsa den parallellt med Gyllene legender, särskilt som Eusebios sätter in helgonens martyrdöd i ett mer begripligt sammanhang än vad Voragine gör.

Den genomarbetade layouten med avtryckta konstverk i färg, liksom Ellenbergers smidiga och kunniga översättning, ger ett inbjudande intryck. Jag tror emellertid att det blir mastigt att sträckläsa böcker av den här karaktären. Mönstret i biografierna kan kännas repetitivt. Man har förmodligen större utbyte av att bekanta sig med helgonen i samband med deras festdagar under kyrkoåret. En sådan läsning kan börja med S:t Ambrosius den 7 december, S:ta Lucia den 13 december, S:t Stefanos den 26 december och så vidare.

Genom de idealiserade och ofta sympatiska skildringarna i Gyllene legender får vi en inblick i medeltida kristendom och tänkesätt. Det var en värld av goda och onda andar. Visioner och symbolmättade drömmar spelade en viktig roll i det religiösa livet. Helande och underverk togs dessutom på fullt allvar. Det bör nämnas att Voragines samtid även präglades av mer systematiskt tänkande teologer som Bonaventura och Thomas av Aquino. Petrus Lombardus texter från 1100-talet stod också högt i kurs. Stringent och rationell filosofisk och teologisk analys kunde alltså samsas med legendernas narrativa stil. För övrigt framhävdes celibatet som en högre stående livsform under medeltiden, biografier över helgon i äktenskap är därför (tyvärr) försvinnande få.

Gyllene legender kunde faktiskt förändra människors liv grundligt. Den bidrog exempelvis till Ignatius av Loyolas omvändelse, vilket man kan läsa om i Pilgrimens berättelse. För den som fördjupar sig i ignatiansk spiritualitet är Gyllene legender därför ett måste. Ignatius karriär fick en helt ny inriktning delvis på grund av konfrontationen med den helige Dominikus och den helige Franciskus liv, så som de presenteras i Gyllene legender. Deras uppoffringar och fattigdomsideal blev en förebild för den baskiske adelsmannen som skulle komma att grunda jesuitorden. Jacobus de Voragines bok kan alltså definitivt rekommenderas, men med en varnande konsumentupplysning: den kanske utmanar ditt sätt att tänka och agera.

Fredrik Heiding

Jacobus de Voragine: Gyllene legender: Legenda aurea, översättning av Bengt Ellenberger, Artos förlag 2007, 327 sidor.

Publicerad 2008 i nummer 3