Medinflytande i kyrkan

STEN HIDAL

– Kyrkans organisation måste återspegla den egna självsynen.

Hemlighetsmakeri och ett auktoritärt styrelsesätt har nästan alltid ansetts vara något förkastligt i mera civiliserade sammanhang. Ibland har de blivit orsak till våldsamma omstörtningar. Det var efter publicerandet av den dittills hemligstämplade statsbudgeten som den franska revolutionen bröt ut. Öppenhet kan ha sina risker.

Transparens betyder ordagrant ”genomskinlighet”. Naturligtvis finns det sådant som av säkerhetsskäl och liknande inte behöver eller skall göras offentligt. En helt transparent diplomati har väl aldrig funnits. Men att så mycket som möjligt skall offentliggöras, får anses vara en god målsättning. Här har den katolska kyrkoledningen fortfarande en del att lära sig. Samtidigt är det tydligt, att det i en så stor och komplex organisation inte bara är ovilja som gör att transparensen har svårt att hävda sig. Det finns helt enkelt ingen tradition på området. Det kan också vara så, att den högsta ledningen gärna vill ha transparens, medan diverse mellaninstanser vill förhindra att en större insyn etableras. Avvägningen mellan öppenhet och diskretion är inte alltid lätt att göra.

Kyrkohistorien är till stor del en historia om maktkamper. Det har alltid varit och måste alltid vara en legitim uppgift att verka för kyrkans frihet gentemot en statsmakt som inte minst i modern tid visar absolutistiska tendenser. Det finns dock en viss risk att kyrkan i stridens hetta identifieras med klerus, vilket är en stor förenkling. Även en motsatt tendens kan observeras. Kyrkan har alltid tolererat ett mer eller mindre stort statligt inflytande i sina inre angelägenheter. Själva existensen av konkordaten visar att kyrkan har medgivit staten en viss kompetens inom den religiösa sfären – annars skulle ju sådana överenskommelser, som till sin natur är kompromisser, ha varit omöjliga.

Historien visar också att denna acceptans från kyrkans håll ibland kunde gå mycket långt. Biskopsutnämningarna är ett bra exempel. Vi tänker gärna att de i varje fall efter medeltiden var en rent påvlig angelägenhet. I verkligheten hade lekmän i kraft av konkordaten ett stort inflytande långt fram i modern tid, men det var kanaliserat genom furstar och regeringar. Enligt Eamon Duffy var år 1829 exempelvis inte mindre än 535 av den katolska kyrkans 629 stiftsbiskopar utnämnda av staten. Påven utnämnde 70 biskopar i egenskap av Kyrkostatens regent, men som biskop av Rom utnämnde han endast 24 (i Ryssland, Grekland och Albanien). Även en protestantisk furste som kungen av Preussen kunde utnämna katolska biskopar. Givetvis måste den biskop som presenterades av respektive regering godkännas av påven före vigningen, men själva utnämningen låg i andra händer.

Ingen vill väl ha tillbaka den tid då regeringar utnämnde biskopar och över huvud lade sig i kyrkans inre angelägenheter. Men det kan inte heller förnekas, att detta faktiskt var en form för lekmannainflytande som nu är helt borta. Barnet kastades ut med badvattnet. Vidare fanns det i flera stift – i Sverige i samtliga under medeltiden – domkapitel som själva valde en biskop som presenterades för påven. I dag finns det kvar några få domkapitel i Tyskland, Schweiz och Österrike. De andra sopades bort under franska revolutionens följder, och Rom visade mycket litet intresse för att upprätta dem igen. Dessa kapitel deltog i stiftsförvaltningen och garanterade dessutom prästerna i stiftet ett visst formaliserat inflytande vid utnämningsprocessen, något som nu är helt borta.

Det är inte i sig lekmän som till varje pris måste ha inflytande i kyrkan, utan det är hela Guds folk. Detta inflytande kan nu inte längre kanaliseras genom den civila makten, eftersom den blivit helt sekulariserad. Men i någon form måste det rimligen finnas, och det är en stor och angelägen uppgift att finna nya former för det. Den kanoniska lagen har många vackra ord att säga om Guds folk i anslutning till det senaste konciliet, men när det kommer till konkreta stadganden finns det inte så mycket att hämta. Om vi tar just biskopsutnämningarna som exempel, så läggs förberedelsen för dessa helt i händerna på de påvliga legaterna eller nuntierna. I den kanoniska lagen heter det visserligen att legaten skall inhämta synpunkter från olika håll i stiftet och den biskopskonferens stiftet tillhör. Om han så finner lämpligt, kan även ”lekmän framstående i sin vishet” höras, CIC 377 § 3. De klerker som konsulteras behöver tydligen inte vara utrustade med vishet!

Alla kyrkor har fått finna en relation till staten på de villkor som har gett den största friheten att verka. Den katolska kyrkan är inget undantag. Det kan vara av intresse att se, hur andra kyrkor har löst frågan om lekfolkets legitima inflytande. I vissa ortodoxa kyrkor (tydligast i den ryska) finns ett kanoniskt reglerat lekmannainflytande, men intressant nog mest på högre nivåer i motsats till den katolska kyrkan. Den allryska synod som sammanträdde i Moskva 1917 hade en i det närmaste jämn fördelning mellan ämbetsbärare och lekfolk.

I Svenska kyrkan har det alltsedan reformationen – om än med tydliga rötter i medeltiden – funnits en samverkan på olika nivåer mellan ämbetsbärare (med speciellt ansvar för lära och gudstjänst) och lekmän (med ansvar särskilt för ekonomi och organisation). Teorin om denna dubbla ansvarslinje har visserligen formulerats påfallande sent under 1900-talet men hade i stort sett fungerat bra intill dess den avskaffades av den folkkyrka som är helt uppbyggd på demokratisk bas.

Frågan är om inte den katolska kyrkan har något att lära sig här. I församlingarna kan dessa ting ofta regleras genom församlingsordningar, svårare blir det på högre nivåer. Det räcker inte med att anställa lekmän i olika kyrkliga organ, ty de blir där tjänstemän och fattar inga beslut av större räckvidd. Att sitta i ”råd” som är diskussionsfora är inget reellt inflytande. Varför inte återupprätta domkapitlen som redan finns i några europeiska stift? Där finns en outnyttjad resurs i den kanoniska lagen. I domkapitlen skulle även lekmän med teologisk och juridisk kompetens kunna sitta. De skulle få ett inflytande vid biskopstillsättningar och de skulle tillföra kyrkan sina kunskaper och erfarenheter med den auktoritet som härrör både ur historien och ur aktuell kyrkorätt. Dessutom skulle kostnaden bli obetydlig.Att separera den andliga ledningsfunktionen och det ekonomiska ansvaret är inte alldeles lätt. Redan i Nya testamentet och i fornkyrkans praxis ser vi hur de båda hålls samman. Kanske det ändå har blivit något lättare i den moderna tiden att skilja de båda åt. Hur än den känsliga avvägningen sker, så är själva saken angelägen. Kyrkan står inte och faller med en viss organisation, men organisationen måste återspegla den egna självsynen.

Sten Hidal

Ur Signum 7/2012