Mellan Eva och Maria – kvinnor under medeltiden

VILÉN, FLORENCE

Hur var det att vara kvinna under medeltiden? Var det bättre att vara född till man? Och vad menar man närmare bestämt med medeltiden? Hur man än definierar den, rör det sig om en lång period, kanske tusen år mellan det romerska rikets fall och den italienska renässansens nyväckta beundran för den hedniska antiken.

Räknar man in de icke-kristna delarna av Europa och i så fall vilka? Vår kunskap om förkristen germansk och slavisk kultur är begränsad men inte helt obefintlig. Vilken betydelse fick kristendomen? Genom Eva kom synden in i världen, men Maria bröt syndens makt genom sin lydnad; bebådelseängelns hälsning (på latin) \”Ave\” ställdes av många fromma ordlekare i lyckosam kontrast till Evas namn.

Vilka rättigheter hade kvinnorna i äktenskapet, den helt dominerande livsformen? Skyldigheterna var många, betydligt fler än för mannen. I vilken utsträckning var klosterlivet ett alternativ? I vilken utsträckning kunde de arbeta utanför hemmet? Vilka var reglerna för arv? Eller, oberoende av lag och sed, hur stora var de speciellt kvinnliga farorna för livet? Hur många överlevde sin sista förlossning?

Vad var gemensamt för hela Europa under hela detta årtusende och hur skilde sig kvinnornas villkor åt i olika delar av Europa, i olika sociala klasser, under olika århundraden?

Historiker på jakt efter ännu icke genomtröskade områden har under senare år börjat studera kvinnornas historia systematiskt och finner häpnadsväckande mycket i de bräckliga källor som står till buds, ofta köpehandlingar, rättegångsprotokoll och liknande juridiska dokument. De gör det inte lättare för sig genom att från en tidsålder utan statistik vilja få fram genomsnittskvinnan, när det tillgängliga materialet huvudsakligen rör undantagen. De medeltida kvinnor som överhuvudtaget kan träda fram som individer – ofta synnerligen färgstarka och överraskande personer – var alla icke-typiska, främst furstinnor och helgon. En drottning som Eleonora (eller Alienor) av Akvitanien, en visionär abbedissa som Hildegard av Bingen, en överklassänka som Birgitta, om dem blev mycket skrivet redan under deras livstid. Genom skickligt pusslande med medeltida mantalslängder kan man också fa fram en viss bild av det kvinnliga arbetslivet i städerna. Om förhållandena på landsbygden, där de i särklass flesta människorna levde, vet vi föga. Om sådana grundläggande frågor som den genomsnittliga livslängden och antalet barn per kvinna finns endast slumpvis bevarade uppgifter om enstaka personer ur de skrivkunniga klasserna.

Där har man bland annat funnit att äktenskapen i genomsnitt varade i femton år. Sedan avled den ena partnern, varvid den andra vanligen gifte om sig, gärna med en långt yngre person, så att familjeförhållandena torde ha varit lika komplicerade som de i vår tid har blivit genom skilsmässor och särkullar.

Lag och sed

Om samlevnad i de lägre klasserna vet vi föga. I överklassen, där giftermålen var rent realpolitiska arrangemang, gjordes stundom de mest komplicerade manövrar för att ogiltigförklara sådana äktenskap som av någon anledning inte längre var politiskt förmånliga; kyrkan förbjöd visserligen skilsmässa, men den förbjöd också blodskam, till vilket man räknade äktenskap mellan även mycket avlägset besläktade personer (under tidig medeltid i sjunde led, senare – från 1215 – reducerat till fjärde led). Frågan om ett äktenskap var lagligt giltigt hade avgörande betydelse för barnens arvsrätt. Utomäktenskapliga barn i aldrig så stabila och erkända förhållanden kunde inte göra några anspråk på arv. Känslor mellan de äkta makarna var underordnade. Vackra ord i ämnet fanns tillgängliga bland teologerna, men i praktiken fick man stå ut bäst man kunde med den som föräldrarna hade valt åt en. Männen kunde alltid lätta bördan genom otrohet, medan gifta kvinnor i sitt eget intresse borde iaktta sträng trohet, en dygd som i tidens språk innefattades i nyckelbegreppet kyskhet.

Detta nyckelord innebar för en ogift kvinna jungfrudom, alltså sexuell avhållsamhet, och för en gift kvinna äktenskaplig trohet. För övrigt skiftade lagstiftning och sedvänjor från trakt till trakt, så att de slutsatser man kan dra utifrån bevarade dokument endast har begränsad tillämplighet.

Eva

En intressant men svårbesvarad fråga är den som rör kristendomens inflytande. Fick kvinnorna det bättre eller sämre under inflytande av den nya religionen? Här går uppfattningarna hos moderna forskare helt isär. Somliga fäster sig vid de många kvinnofientliga uttalandena hos kyrkans män, för vilka syndafallet var Evas skuld, som sedan dess belastar alla kvinnor. Mariafromheten är egentligen inte någon motsägelse, eftersom Maria prisas just för de egenskaper som inga jordiska kvinnor kan förena, den att samtidigt vara både jungfru och mor, både fruktsam och orörd.

Andra forskare betonar hur starkt kvinnornas juridiska och ekonomiska ställning förbättrades efter kristendomens genombrott och hur den sedan försämrades i samband med renässansens förnyade intresse för romersk rätt. Franska kvinnor hade mycket större möjligheter att agera ekonomiskt under högmedeltiden än under 1600-talet, Frankrikes ärorika stora sekel. Man kan också notera att det var hög- och senmedeltidens universitet som konsekvent avstängde kvinnorna och bland annat gjorde det omöjligt för dem att verka som läkare, vilket tidigare förekom.

Motsägelsefullt

Vid läsningen av olika studier över perioden – alla kunniga och väl underbyggda – skulle man knappast tro att det är samma tid och människor det är frågan om.

Det är kanske inte så egendomligt som det låter. Materialet är trots alla väsentliga luckor så pass rikt att forskaren kan välja sådana sidor som särskilt motsvarar hennes egen uppfattning; dagens kvinnoforskning bedrivs huvudsakligen av kvinnor. Dessutom är det stor skillnad mellan ideal och verklighet. Det framgår ganska tydligt att medeltidens ideal för kvinnligt beteende, sådana de sattes på pränt av mången man, gärna i kyrkans tjänst, var undergivenhet och okunnighet. Kvinnans kärlek bestod i att uppfatta sin egen make som bäst och klokast i världen – hur föga detta än stämde med ens den blygsammaste verklighet – och hon borde hålla sig inomhus och helst inte ens titta ut genom fönstret, eftersom detta kunde fresta männen och hon därigenom riskerade att råka illa ut. Att männen som kön var liderliga våldsverkare utan sinne för minsta anständighet var tydligen självklart och behövde inte kommenteras. Någon ändring i denna ständiga manliga beredskap för otukt tycks ingen ens ha hoppats på.

A andra sidan måste en kvinna vara i stånd att sköta mannens alla affärer, om han själv var förhindrad, ute i krig eller på handelsresor. Det finns många exempel från olika samhällsklasser på synnerligen driftiga hustrur, som på egen hand drev makens hela verksamhet. Om man läser de sedelärande moralisterna från tiden, går ekvationen inte ut. Som så ofta motsvarade kartan inte alls terrängen. Männen kunde skapa sig drömbilder av den till självutplåning tåliga kvinnan, som i den pinsamt populära berättelsen om Griselda, men de trodde förmodligen sällan på den. De visste nog blott alltför väl att deras egna kvinnor snarare var benägna att gripa till list och tjat och i allmänhet vara lika halsstarriga, när de inte fick sin vilja fram, som de otaliga kvinnorna i den grova skämtlitteraturen från tiden. Där vimlar otrogna hustrur och ilskna ragator.

Giftermål och försörjning

Vad man kan säga med någon säkerhet är att den medeltida kvinnan var gift. Maken valde hon inte själv i de sociala klasser om vilka vi alls vet någonting, utan det var föräldrarnas sak att gifta bort sina unga döttrar på ett för familjen lämpligt sätt. Hur det förhöll sig hos den övervägande delen av befolkningen, nämligen den fattiga, vet vi just ingenting om. Om barnbegränsning har mycket spekulerats, men materialet är bräckligt. Barnadödligheten var hög, både på grund av sjukdomar och dålig hygien och på grund av olyckor när barnen började ta sig runt på egen hand. I ett obevakat ögonblick kunde de lätt falla i brunnen eller i elden.

Hur önskvärt de stränga moralisterna än kunde finna det att kvinnorna höll sig inom hemmets fyra väggar och inte genom sin blotta närvaro utomhus utsatte männen för frestelse, var i själva verket ett stort antal kvinnor sysselsatta i olika yrken, eftersom giftermål inte i sig garanterade någon utkomst. De bryggde öl eller bakade bröd för regelbunden försäljning, de bedrev egna hantverk bland annat inom tidens lyxindustrier. Få eller många – kvinnor återfanns inom de flesta yrken – inklusive den mer eller mindre legala prostitutionen.

Vad som var betydligt mindre vanligt var att gå i kloster, det enda accepterade alternativet till giftermål. De manliga klostren var många gånger fler än de kvinnliga, och för nunnorna fanns inte heller de utåtriktade alternativ som männen hade i de nya tiggarordnarna. I stort sett tycks kvinnoklostren ha varit avsedda för de förnäma klassernas överblivna kvinnor, medan de obemedlade måste söka annan utkomst.

I slutet av medeltiden blomstrade beginerna, fria fromma sammanslutningar av ogifta kvinnor som försörjde sig själva, främst på textilarbeten. Inte utan skäl är det engelska ordet för en ogift kvinna fortfarande spinster, vilket betyder en kvinna som spinner. Med tidens enkla redskap för denna tidskrävande syssla fanns det alltid behov av spinnerskor; med den lilla sländan skulle man framställa tråden för alla tyger. Vad en kvinna än annars hade för händer, försökte hon hinna med att också spinna. Spinnrocken är en mycket senare uppfinning. (Detta förklarar också hur Törnrosa i sagan kan sticka sig på en slända, fastän redskapet inte far förekomma i slottet; häxan behövde inte smuggla in en hel spinnrock, utan det räckte med den lilla sländtenen.)

Inte ens korstågen var en uteslutande manlig angelägenhet. I en färgstark studie, La femme au temps des croisades, 1990, visar Regine Pernoud hur alltifrån början kvinnorna deltog på de krigiska

vandringarna och sedan var med om koloniseringen av de många frankiska rikena i och kring Det heliga landet. Trots dessa rikens strikt feodala karaktär kom också genom den lika strikta hänsynen till arvsrätten en lång rad kvinnor – av växlande duglighet för uppgiften – att bli regerande drottningar över dem. Också på lägre sociala nivåer kan kvinnors verksamhet följas, bland annat genom otaliga bevarade köpebrev. Mindre vet vi om deras öde, sedan de blivit krigsfångar, ett öde som drabbade tusentals i nederlagen mot de olika muslimska krigarna.

Ideal och verkligheter

Om den blyga violen var ett ideal för många av tidens skrivande män – vanligen bestämda för ett livslångt celibat, vilket inte kan ha underlättat deras förståelse av kvinnligt själsliv-, tycks i det faktiska livet de flesta kvinnor ha varit tvungna att reda sig med uppbådande av alla sina krafter, kvinnliga och allmänt mänskliga. Äktenskap var det naturliga tillståndet, men inte i sig någon säker försörjning. Barnlöshet var en ekonomisk olycka för båda parterna; den ansågs dock alltid bero på kvinnan.

I romantiskt stämda tider svärmade medeltida män allt enligt omständigheterna för Guds rena

moder, den ständiga jungfrun, eller i det höviska idealet för Damen, socialt överlägsen den älskande på grund av sitt äktenskap med feodalherren. Olika litterära genrer ger alla slags porträtt av kvinnor, från den skiraste rosenknoppen i den första delen av Romanen om Rosen – ett av medeltidens mest älskade verk när det senare kompletterats med den råa realismen och cyniska hedonismen i den andra delen – till den illvilligt listiga käringen som Fan själv försöker hålla på avstånd, när han gör sina skumma affärer med henne.

Kort sagt, medeltida ideal om kvinnan motsvarade tämligen illa verkliga kvinnor i allmänhet och de villkor männen hade att erbjuda i synnerhet. Litteraturen, vare sig i form av farser eller hövisk poesi, av romaner på vers eller uppfostrande predikningar, ger oss motsägande fragment av halva mänskligheten – och inte tycks de män som den framställer vara så mycket mer sannolika.

Litterärt är överdrifter mer gångbara än den tålmodigt faktasökande statistiken.

Och nu?

Medeltiden kan verka – ja just medeltida i det slarviga bruket av ordet för att beteckna något föråldrat och besynnerligt, men dess inställning ligger kvar djupt under de medvetna skikt där dagens värderingar blir artikulerade. Föraktet för hemmafruns insats är bara en fortsättning av en äldre uppfattning att det enda som är verkligt värdefullt är det som männen gör, utanför hemmet, och som betalas direkt i pengar. Det glanslösa oupphörliga arbetet med hem och familj blir inte värderat förrän det skall utföras av utomstående (som självklart kräver marknadsmässig betalning).

Ett studium av medeltiden kan ge nya infallsvinklar i den moderna debatten. Den kan också bfdra till en välbehövlig förståelse för alla de icke-västliga kulturer där kvinnan innanför hemmets väggar fortfarande är idealet. Skildringar från Indien eller Mellanöstern kan fa oss att förstå den europeiska medeltiden betydligt bättre, och omvänt kan hinduer och muslimer känna igen mycket mer av de värden som för dem är väsentliga i de förhållanden som har rått i Europa förr. Vi har inte heller enbart vunnit på att lämna dem bakom oss.

Utan en fungerande familj kan i längden inte heller samhället fungera. Utan en moral som förs vidare från generation till generation i den självklara vardagen blir vi helt utlämnade åt de destruktiva krafter som är en del av oss men som kulturen har till uppgift att dämpa och kanalisera.

Vad vi behöver och som medeltidens teoretiker saknade är en uppfattning av kvinnan som människa i samma utsträckning som mannen – en insikt som inte ens den traditionella medicinska forskningen tycks ha nått fram till idag; på sistone har man så smått börjat påpeka att alla studier görs på friska yngre män och därigenom visar sig vara mindre tillämpliga på både äldre män och på kvinnor i alla åldrar.

Så snart kvinnorna blir ett \”problem\” i samhället, hänger det samman med just de egenskaper som gör dem till grunden för själva livet: fruktsamheten och kärleken till mannen. Straffet för Evas fall är inte bara att hon skall föda sina barn med smärta. Texten – Första Moseboken 3:16 – fortsätter direkt: \”Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.

Spelet mellan man och kvinna är själva grundmönstret för det mänskliga livet, men reglerna har

alltför ofta blivit skrivna av den manliga sidan. Att begrunda dem kan i bästa fall ge oss en bättre insikt i spelets egna naturgivna möjligheter. Samtidigt är det påfallande hur nära nog alla mänskliga kulturer och värderingssystem som vi känner till skapar mängder av lidande; som om det inte räckte med de plågor tillvaron själv ofrånkomligt för med sig. Idealen är ofta lika stympande som afrikansk kvinnlig omskärelse eller den gamla kinesiska fotbindningen.

Också den kristna människan har haft svårt att förverkliga sin teoretiska tro på att Gud skapade henne till sin avbild, till man och kvinna skapade Han henne (Första Moseboken 1:27).

Publicerad 1995 i nummer 8