Mellan liv och byråkrati

av TOMAS BRYTTING

Jonna Bornemark är en filosof som vinnlagt sig om att kommunicera med en bred publik, i radion – Filosofiska rummet och som sommarpratare – och nu med boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde. Det är en bra ambition i en tid som jag tror både behöver och är mogen för filosofernas råd och vägledning.

Boken består av två sammanlänkade delar. Dels presenteras tre renässansfilosofer: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giordano Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650). Dels, eller ska man kanske säga på vägen, sker en uppgörelse med två aktuella tidsfenomen: New Public Management (NPM) och Richard Dawkins ”genorienterade reduktionism”. Jag tolkar dessa fenomen som två om än mycket olika exempel på boktitelns ”pedanter” med aspiration på världsherravälde. Uppgörelsen sker sakligt, grundligt och på det hela taget balanserat.

Tre renässansfilosofer

De tre filosoferna leds fram till beskådande, inte i helfigur utan på ett mycket förtjänstfullt sätt begränsat till frågan hur de förhåller sig till icke-vetandet. Först ut är Cusanus och hans begreppspar ratio och intellectus. Ratio är den del av förnuftet som genom väldefinierade begrepp och språkliga kategorier skapar ordning i sinnenas kaotiska informationsflöde. Ordning förvisso men alltid till priset av generaliseringar och ofullständigheter. Ratio är ”en månghörning som strävar efter att bli en cirkel men aldrig kan bli det”, som Bornemark uttrycker det. Inför icke-vetandet tappar ratio kontrollen och söker då efter förfinade begrepp eller nöjer sig med att konstatera att den tillgängliga kunskapen har brister, några återstående luckor i pusslet men som snart kommer att fyllas. För att förstå begränsningarna i ratiots sätt att närma sig verkligheten kan vi ta frågan: Hur lång är Sveriges kustlinje? Svaret kommer att vara beroende av hur vi definierar ”kustlinje”. Hur många ”vikar” som ska få ingå i måttet? Varje udde… varje sten? Kunskapsutveckling enligt ratiot innebär att man definierar de ingående begreppen med större precision och mäter noggrannare. Men sanningen i det här fallet är att kustlinjen i så fall är oändlig eller att ingen kan veta svaret, eller att svaret är relativt och helt beroende av vad vi ska mena med de ingående begreppen (vik, udde, sten osv.). Men Cusanus poäng är inte bara att ratio brottas med definitionernas precisionsgrad och med kvantitativa mätbarhetsproblem. Ratiots begränsningar visar sig dessutom i en tendens att uppfatta verkligheten uteslutande i termer av befintliga kvantitativa mått. Men det räcker naturligtvis inte. Kunskapen om kustlinjen är inte bara en fråga om att så noggrant som möjligt mäta dess längd. Den kan dessutom vara mer eller mindre vacker, tillgänglig, bebyggd, älskad, besjungen, efterlängtad, hatad, hotad, kort sagt den kan beskrivas med ett oändligt antal andra kvaliteter. Kustlinjens kvaliteter är obegränsade och hur många kvaliteter vi än använder oss av för att beskriva den kan vi ändå aldrig fånga den i sin helhet. Vi tvingas skåda in i icke-vetandets oändliga horisont. För ratio är detta ett stort och skrämmande problem. För intellectus är det i icke-vetandet som möjligheterna finns.

För Cusanus är således intellectus förnuftets förmåga att uppfatta eller kanske bättre ana eller förundras över olika kvaliteter. Intellectus erfar ratiots ofullständighet på den punkten och ger sig därför på jakt efter nya beskrivningar, begrepp och tolkningar. Inför icke-vetandet intar intellectus en sökande och lyhörd attityd. Det kan gälla de riktigt stora frågorna exempelvis vilka vi är, meningen med livet eller Guds väsen. Men intellectus fascination inför icke-vetandet omfattar också det allra minsta, det så kallade ”minimat”, som utgörs av den enskilda situationen, den unika personen eller unika upplevelsen i sin helhet. Inte heller minimat kan uttömmande fångas i ratiots generella kategorier. Dessa är ju utformade för att kunna användas för att skapa ordning i – läs kategorisera – ett stort antal sinnesintryck genom att beskriva dem i mer eller mindre standardiserade begrepp trots att vart och ett är mer eller mindre unikt. intellectus karaktär är med andra ord sökande, ifrågasättande, poetiskt mångtydig och associationsrik, i jämförelse med ratiots strävan efter kontroll genom sorterande i tydliga kategorier där mångtydighet snarare är ett misslyckande. Bornemark beskriver förnuftets rörelse från intellectus till ratio som ”en omvandling av liv till kunskap”.

”Pedanter” är en karaktär som införs av Bruno för att beskriva dem som helt tappat kontakten med intellectus. Pedanter fastnar i detaljer och lamslås av ratiots exakta definitioner. Dessa fundamentalister, formalister och reduktionister, är enligt Bruno oförmögna att se den levda verklighetens komplexitet och hur den ständigt befinner sig i rörelse. Som i protest vrider den sig inför försöken att fångas i exakt fastställda kategorier. Världen består av ett överallt framträngande dynamiskt liv som ratio förgäves försöker få kontroll över. Pedanterna är drabbade av en övertro på möjligheten att fånga såväl de riktigt stora helheterna som det unika minimat. Jag associerar till det som Emmanuel Mounier 400 år senare skulle kalla för ”blygsel”: ”… personens känsla av att aldrig kunna uttrycka sig helt och att hotas till sitt väsen av dem som tror att uttrycken för dess existens täcker dess existens.” Ratio borde utveckla en klädsam blygsel.

Descartes presenteras av Bornemark i en något ovanlig skepnad. Hon vill korrigera Descartes rationalistiska rykte, vilket hon gör genom att lyfta fram hans syn på känslor. I fokus står hans teori om passionernas funktion som utvecklas i hans sista verk Avhandling om själens passioner (1649). Passionerna talar om för förnuftet vad det är som är viktigt att ägna sig åt. De släpper fram ett urval av sinnesintryck och, med Bornemarks formulering: ”behåller dem i minnet så länge förnuftet behöver dem”. Här tycks Descartes mena att det rationella tänkandet trots allt inte är det enda som räknas. Det tycks finnas en öppning för att intellectus kan spela en konstruktiv roll. Men Bornemarks rehabilitering av Descartes lyckas inte fullt ut. Presentationen slutar i ett konstaterande av hans, trots allt, ”pedantiska” grundinställning att intellectus är något underordnat som bör hanteras skeptiskt eller föras in under viljans kontroll.

Tillämpning på nutiden

För en intresserad läsare med blygsamma insikter i renässansfilosofi, som undertecknad, är Bornemarks presentation både lärorik och tankeväckande. Det beror bland annat på hennes genuina vilja att kommunicera och, inte minst, debattera. Udden är som sagt riktad mot ”pedanterna” i det här fallet scientismen, personifierad av Richard Dawkins, och den administrativa styrdoktrin som inom de offentliga välfärdssystemen kallas New Public Management (NPM). Dessa två nutida ratio-fenomen är väl valda som relief för det man kan tolka som Bornemarks debattinlägg. Bägge karaktäriseras av en närmast fundamentalistisk hållning där intellectus aktivt hålls tillbaka med allvarliga effekter inte bara för kunskapsutvecklingen i stort utan mer konkret, framför allt inom välfärdssektorn, för behandlingen av människor inom vård, skola och omsorg. Bornemark argumenterar i slutkapitlet kraftfullt för betydelsen av en stärkt ställning för humaniora i vid mening som hon menar har bevarat intellectus öppenhet inför icke-vetandet: ”Konstnären bejakar icke-vetandets öppning vilket även leder till en rörlighet mellan intellectus och ratio.” Inte minst inom forskningen är det intellectus som förmår att se oväntade samband och formulera nya frågor. (Bornemark tar hästforskning som exempel.) Därför borde kvalitetsarbetet återfå sin ursprungliga betydelse – det vill säga kvalitet som det icke-mätbara – och organisatoriskt skiljas från granskningsarbetet. Kvalitetsarbetet ska involvera personalen och syfta till att utveckla omdöme och situationsnärvaro. Granskningsarbetet ska ligga centralt och kontrollera att det som var utlovat genomförs.

Det man kan ha synpunkter på är om dessa två fenomen, scientism och NPM, verkligen är så dominerande för samtidsmentaliteten som Bornemark gör gällande. Dawkins har många redan tagit sig an. Här ska jag i stället tillfoga några kommentarer som ligger närmare mitt eget område, organisationsforskning, och dess relation till NPM. Bornemark är nämligen långt ifrån ensam om att kritisera NPM. Nu för tiden är det regel snarare än undantag att ifrågasätta de styrmetoder som ursprungligen hämtats från näringslivet och därefter införts i offentlig förvaltning. Kritiken ser ut ungefär så här:

Mät- och räknenissarna, ekonomerna och deras springpojkar rationaliseringskonsulterna, tar fram kvantitativt mätbara mål och delmål för verksamheten. Målvariablerna kopplas sedan till någon form av incitamentssystem, oftast finansiellt, vilket betyder att den lokala verksamheten (kliniken, avdelningen, boendet, skolan) tilldelas mer pengar ju högre värden på måluppfyllelse man kan visa upp. Förutom att målen ska uppfyllas ska verksamhetens olika processer beskrivas genom så kallad ”kvalitetssäkring” och avvikelser ska dokumenteras. Alla dessa data samlas in centralt. Därefter beslutar organisationens centrala nivå eller dess huvudman (kommunen, landstinget, regeringskansliet) om förändringar som under nästa mätperiod förväntas förbättra målvariablernas värden. Inte minst inom offentligt finansierad vård och omsorg finns det gott om avskräckande exempel på vad detta modus resulterar i.

Om ersättningen till en vårdklinik styrs av antalet patientbesök, diagnoser och behandlingar, kan det ekonomiskt sett löna sig att behandla patienternas olika problem som flera separata ärenden snarare än att se och behandla patienten ur ett helhetsperspektiv. Det kan också löna sig att om det är möjligt välja diagnoser och behandlingar som renderar de största anslagen till kliniken, inte dem som snabbast och med minst problem botar patienten. Om verksamhetsplaneringen sker i form av detaljerade ”kvalitetssäkrade” processbeskrivningar minimeras utrymmet för situations- eller personspecifika anpassningar, vilket gör att patienter som avviker från det vanliga ändå får en standardiserad behandling. I vissa fall kan definitionerna av målen och andra mätvariabler bli föremål för förhandlingar och tolkningar i efterhand i syfte att rapportera en förskönad bild av verksamheten till dem som styr medelstilldelningen. Så uppstår en klyfta mellan det man brukar kalla den operativa respektive strategiska nivåns verklighetsuppfattning.

Ett tecken på ett välfungerande äldreboende kan till exempel vara att det inte förekommer trycksår, undernäring och fallolyckor. Sådant är lätt att kvantifiera och det blir följaktligen föremål för mätning, dokumentation och uppföljning. Ett äldreboende som kan rapportera låga siffror i förhållande till sina kostnader – som också är lätta att mäta – vinner då i en jämförelse, kanske i en kommunal upphandlingsprocess. Men är det samma sak som att det är ett bra boende för äldre? Hur ser bemötandet ut? Trivs de boende? Känner de sig trygga, intellektuellt och socialt stimulerade? Främjar miljön, personalen och aktiviteterna en upplevelse av livsmening? Det finns en uppenbar risk att om chefer och medarbetare anpassar sig till det som mäts och till det som tillmäts betydelse vid en upphandling, så får de mer kvalitativa aspekterna av verksamheten inte tillräcklig uppmärksamhet. Ratio tränger ut intellectus, eller med Bornemarks ord: liv blir kunskap. Här kan nu den konkreta praktiken utvecklas i tre olika riktningar.

Möjliga utvecklingar

Den första är en förändring i en mer marknadsliberal riktning. På en helt privat marknad förväntas olämplig verksamhet slås ut genom att de inte får tillräckligt med betalande kunder för att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Strängt taget skulle det inte behövas fler utvärderingsinstrument än detta: kundens helt subjektiva val. Det ligger i definitionen att ingen utöver de enskilda aktörerna har intresse av att kontrollera hur utfallet på marknaden blir totalt sett. Men detta fungerar nu inte i en offentligt finansierad verksamhet som är utlagd på privata entreprenader. De kommunala inköparna fattar inte beslut åt sig själva utan på de kommande brukarnas uppdrag. Det tolkas som att utvärderingen måste göras rationellt det vill säga utifrån väldefinierade objektiva mått och inte med hjälp av subjektivt ”tyckande”. Dessutom måste verksamheterna kontrolleras så att de beslutade målen uppfylls. NPM kan därför beskrivas som en styr- och kontrollmodell som påtvingades vård- och omsorgsgivarna av de kommunala inköparna i samband med att olika välfärdstjänster utsattes för konkurrens. På en helt fri marknad väljer kunderna helt själva – med eller utan hjälp av ratio – hur verksamheten ska beskrivas och värderas. Marknadens problem är välkända, exempelvis: resursstarka kunder gynnas på de svagares bekostnad. Vård- och omsorgsgivarna tenderar att välja bort olönsamma kunder oavsett deras behov. De svagaste saknar möjlighet att överblicka marknaden och har ett val väl skett är det för besvärligt att sedan ändra sig.

Den andra riktningen handlar om att behålla status quo och fortsätta utifrån föreställningen att organisationer faktiskt kan och ska bete sig så som de administrativa systemen föreskriver. Personalen ska agera rationellt för att maximera det utfall som incitamentssystemen lockar med. Återstår bara att detaljjustera målvariablerna, förbättra kontrollen och incitamenten. Men samtidigt vet vi att personalen utifrån sin yrkesstolthet och empati – det vill säga med hjälp av intellectus – samtidigt uppfattar och solidariserar sig med minimat, det vill säga med varje äldre som unik person, med deras behov och med deras anhöriga. Resultatet blir att de upplever något som kommit att kallas moraliskt betingad stress. Personalen vet visserligen med hjälp av intellectus vad de boende behöver, även i kvalitativ mening. Man vill och upplever sig också ha förmågan att bidra till ett gott liv men strikta regler och en stram budget gör det omöjligt. Ratio och intellectus drar åt olika håll. Självklart blir man frustrerad över att inte få göra ett gott arbete och lika självklart är det att ilskan riktas mot styrsystemen. Bornemark tycks mena, fullt rimligt, att orsakerna till problemen ligger minst lika mycket i ett ohämmat ratio som i bristen på pengar.

I verkligheten tycks organisationer inte alls vara så styrbara som vi tror, och här kan man ana en tredje utvecklingsriktning. Redan på 1950-talet beskrevs konkret beslutsfattande som ”konsten att krångla sig fram”, någonting långt ifrån det vi normalt brukar mena med rationellt beslutsfattande. Senare tiders empiriska organisationsstudier talar om ”organiserat kaos”, ”funktionell dumhet” och ”organisatoriskt hyckleri”. Med hjälp av begreppsparet ratio och intellectus kan vi kanske bättre ta till oss den organisationsförståelse som växt fram under senare år. Det organisationsforskarna beskriver är hur intellectus ständigt krockar med och ibland vinner över ratio. Lite slarvigt kan man säga att ”sunt förnuft” faktiskt kan få en organisation att inte följa sina egna administrativa rutiner som ser så bra ut på pappret, men som inte alltid fungerar i praktiken. Inte minst forskning om organisatoriskt hyckleri har blottlagt hur komplexa organiserade verksamheter är i verkligheten.

Den komplexa problematiken

Flera olika rationaliteter existerar parallellt, exempelvis rationell argumentation, formella beslutsregler och pragmatisk handling. ”Prat, beslut och handling” ses i dag som tre särkopplade system och det faktum att de tillåts vara just särkopplade gör att organisationen kan överleva. Ratio kan tillfredsställas på pratnivån utan att tillåtas slå igenom i konkret handling där intellectus i så fall skulle protestera. Maktkamper som skulle kunna lamslå organisationen, kan hanteras i olika internpolitiska beslutsprocesser, under förutsättning att de tillåts fortgå utan krav på ratio (exempelvis utan hänsyn till verksamhetens konkreta behov som man kanske inte kan nå enighet om). Om prat och beslut sköts separat kan sedan organisationen på den konkreta handlingsnivån låta intellectus ta hänsyn till den levda verklighetens oändligt komplexa kvaliteter utan att ta alltför mycket hänsynstagande till den rationella argumentationen eller de pågående maktkamperna. Detta är åtminstone forskarnas bild men inte minst hos många organisationsledningar och konsulter – ”pedanter” – lever fortfarande myten om den rationella styrningen kvar.

Att NPM fått ett sådant genomslag på ledningsnivå samtidigt som organisationsteorin gjort en sorts socialkonstruktivistisk eller om man så vill relativistisk vändning är onekligen tänkvärt. Både teoretiker och empiriker har i decennier och alltmer högljutt försökt vederlägga bilden av den rationellt styrda, eller ens styrbara, organisationen. Att några av de mest namnkunniga på området är verksamma i Sverige (Nils Brunsson, Barbara Czarniawska och Mats Alvesson för att nämna några) gör det än mer märkligt att just Sverige gått så långt i den rationalistiska riktningen.

Civilminister Ardalan Shekarabi påbörjade redan för flera år sedan arbetet med en ny styrdoktrin inom statsförvaltningen, som fått det retoriskt välfunna namnet: New Public Administration (NPA), uppenbarligen i ett försök att komma tillrätta med dessa svagheter. Den sägs vara mer ”tillitsbaserad” än NPM och beskrivs som en styrning ”som balanserar behovet av kontroll med förtroende för professionernas verksamhetsnära kunskap och erfarenhet”. Genom att återge professionerna – läkare, sjuksköterskor, socionomer, lärare – ett större inflytande över verksamheten hoppas han kunna öka flexibiliteten för att verksamheterna därigenom bättre ska kunna ta hänsyn till brukarnas behov och önskemål. Med Cusanus begrepp kan det beskrivas som att Shekarabi vill att ratio och intellectus ska få en friare relation, något som också tycks ligga helt i linje med Bornemarks vision av att skilja kvalitetsarbetet från granskningsarbetet. Det rimmar också väl med modern organisationsforskning.

Problemen med NPM är således välkända, men frågan är om en separation mellan ratio och intellectus räcker som lösning. Jag tror snarare att grundproblemet handlar just om tillit, något som Bornemark också är inne på även om hon glider på just den punkten. Någon form av kontroll är nödvändig för att tillit mellan ratio och intellectus ska uppstå, men ibland tycks hon snarare mena att intellectus bäst tar plats i en sorts subversiv form, dold för ratiots kontrollerande öga, något som jag menar inte skulle öka tilliten dem emellan. Om det är bristen på tillit som är problemet – det vill säga att intellectus har en bristande trovärdighet i ratiots ögon – då är en förändring av styrsystemen knappast det första att ta till, inte heller att intellectus börjar verka subversivt. Försöken att styra kommer alltid att återspegla hur förtroendet ser ut, och eftersom förtroendet alltid ligger i betraktarens, läs ledningens, öga, borde det tyda på att även intellectus behöver förändra sin organisatoriska funktion. Förtroende är ju något som inte kan beordras fram genom centrala beslut. Det är något som måste förtjänas.

I skrivande stund är det för tidigt att se hur den tillitsbaserade styrningen kommer att fungera i praktiken. Så länge tillgängliga finansiella medel hålls konstant kommer inte kraven på effektiviseringar att minska, snarare tvärtom med tanke på gällande prognoser om ökade vård- och omsorgsbehov i framtiden. Men oavsett detta kan vi med hjälp av bland annat Bornemarks diskussion nu bättre följa hur kampen – eller borde jag kanske i stället skriva samarbetet – mellan ratio och intellectus utvecklas. Att det blir en fortsättning, det är garanterat, inte minst eftersom frågan efter 600 år fortfarande inte är löst.

Jonna Bornemark: Det omätbaras renässans: En uppgörelse
med pedanternas herravälde
. Volante 2018, 304 s.

Tomas Brytting är professor i organisationsetik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.