Mer än bara vara snäll

av THOMAS IDERGARD
Inför påven Franciskus besök i Sverige i slutet av månaden för ekumeniska möten i Skåne, har min medbroder Ulf Jonsson, jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala, skrivit en artikel som går igenom det religiösa landskapet och statusen i de ekumeniska relationerna i Sverige. Artikeln har publicerats på flera olika språk, bland annat på svenska Vatikanradions webbplats (följ länken här).

kant5Två påpekanden av Jonsson ger särskild anledning till reflektion, i ljuset av hans avslutande appell för ett tydligt vittnesbörd om det meningsfulla i kristen tro på våra breddgrader. Dels lyfter han fram att Sverige har varit ovanligt starkt påverkat av den tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kants reduktion av religion till moral: det vill säga, föreställningen att trons enda förnuftiga uppgift är att vara drivkraft till att göra rätt. Dels påpekar Jonsson att påven Franciskus i de svenska medierna framställs positivt som moraliskt föredöme och lärare i godhet när han manar oss att vara kärleksfulla och försonande mot varandra och naturen, men mycket sällan avbildas som den religiösa ledare han först och främst är.

Det är förstås mycket bra att människor har drivkrafter för att vara goda, och att kristna ledargestalter, som påven, ses som föredömen där. Man kan lätt tänka sig tider, platser och scenarier där det varit på motsatt sätt. Men samtidigt säger denna bild av hur kristen tro ofta uppfattas i Sverige, och som vi kristna medvetet och omedvetet kanske späder på, något om det hinder som behöver övervinnas för att det kristna vittnesbördet om trons glädje och meningsfullhet ska kunna stärkas. Så att fler kommer till tro, eller återvänder till den.

Kärnan i kristen tro är faktiskt inte att vara snäll. Evangeliet, det glada budskapet, är inte att allt ska bli trevligt för att vi är goda. Snällhet och godhet är en viktig konsekvens av tron och evangeliet (trevligheter i detta liv tyvärr dock ingen garanti). Men det kristna hoppet bygger på något än mer grundläggande. Nämligen på ”att Jesus Kristus, ättling till David, har uppstått från det döda”, som aposteln Paulus sammanfattar det i Andra Timoteusbrevets andra kapitel. Det vill säga att Gud blev människa och gick in i sin skapelse vid en given historisk situation för att dra den ur dess självvalda destruktivitet, och genom att dela människans värsta förnedring och ångest, ytterst döden, öppna en väg ut ur den för alla i alla tider som vill tro: en uppståndelse från de döda som Jesus Kristus och ett evigt liv med Gud.

bramantino_cristo_dolenteDetta är hoppet i kristendomen. Meningen och glädjen med kristen tro. Som inspirerar och får viktiga följder. Tron på att döden är besegrad frigör den självutgivande kärleken. Om vi inte längre behöver vara rädda för döden som slutet kan vi också göra som Jesus själv gjorde och lärde: ge av oss till nästan utan krav på världslig eller mänsklig motprestation. Rädslan för döden, för det egna jagets utplåning och det därmed följande behovet av att på alla sätt främja detta jag så mycket man kan så länge man lever, är faktiskt roten till människans brister och synder. [Målning: Den uppståndne Kristus, av den italienske konstnären Bramantino (1465–1530)]

Den sanna godheten, och snällheten om man så vill, kommer alltså av att den med tron på Jesus uppståndelse har fått en solid grund att bygga på. Visst kan man vara god utan att tro, och visst kan man tro med läpparna utan att det yttrar sig i godhet. Men den specifikt kristna godheten når längre och djupare när den är förankrad i verklig tro. Att vittna om denna tro, denna grund, är det gemensamma uppdraget för alla döpta kristna oavsett samfund.

Martin Luther kritiserade vad han uppfattade vara en katolsk lära om att goda gärningar i sig kunde ge frälsning, det vill säga räddning undan döden. I vår tid, och våra breddgrader som Ulf Jonsson framhåller i sin artikel, borde Luthers starka betoning av just tron kunna bli en inspirationskälla för den kanske viktigaste ekumeniska uppgift vi har nu. Att ändra bilden av kristendom som en godhetslära och av Jesus som en snäll fredsprofet bland många andra lika snälla. En första enkel sak kan vara att vi alla – kristna ledare, förkunnare och vanliga troende, var vi än befinner oss – börjar med att nämna tron på Jesus uppståndelse varje gång vi tillfrågas om mening, hopp eller vad vårt samhälle och vår värld behöver.

För vi kristna tror inte på Jesus för att han var snäll och god. Vi vill försöka bli snälla och goda för att vi tror på Jesus Kristus. Som den som Gud uppväckte från de döda.

Thomas Idergard 2016-10-09