Mer biologi än teologi

Diskussionens vågor kring diverse dieter svallar och gamla beprövade auktoriteter som Livsmedelsverket och Socialstyrelsen får allt oftare rycka ut för att mer eller mindre framgångsrikt försvara sina positioner i nutritionsfrågor. Larm om skadliga livsmedel får ofta rubriker i medierna. Miljörörelserna kommer med sitt budskap om närodlat och ekologiskt. Måltidskunskap är numera ett etablerat akademiskt ämne. Därtill utbreder sig en alltmer glamorös inställning till mat och dryck, där mästerkockar och stjärnkrogar åtnjuter en kultstatus som sällan skådats. Sedan många år tilltar utgivningen av kokböcker. Det kommer en om dagen, påstås det. Maten har väl alltid varit en klassmarkör men sällan har talesättet ”du är vad du äter” haft en sådan aktualitet. Intressanta artiklar i en rad av dessa ämnen och många andra kan man finna i senaste numret av tidskriften Forskning & Framsteg (mars 2012).

En liten blänkare i numret har rubriken ”Nattvarden – en säregen måltid”. Som så ofta när djupa ting ska beskrivas kortfattat och populärt blir summan av kardemumman vilseledande. ”Den kristna nattvarden är en sådan symbolisk måltid, egentligen med högst säreget innehåll. Kanske tänker vi inte så mycket på det eftersom vi sedan århundraden blivit vana vid denna besynnerliga rit. Men nattvarden beskriver en av de mest tabubelagda handlingarna som finns inom de flesta kulturer – att äta en annan människas kött och att dricka hennes blod”, kan man läsa i artikeln.

Tanken leder till att det är ren kannibalism som åsyftas. En tolkning av nattvarden som lutar mer åt biologi än teologi. Förvisso har teologer av olika konfessioner ägnat mycken kraft åt att beskriva Kristi närvaro i nattvardsmåltiden.

I den romersk katolska liturgin utropar celebranten – prästen – efter förvandlingen av brödet och vinet: Trons mysterium. Det är kring detta gudomliga ingripande i historien, som omfattar Guds människoblivande, hans lidande och död på korset, det offrade lammet, och inte minst hans uppståndelse från de döda, som de troende samlas. I det konsekrerade (förvandlade) brödet och vinet, som är Kristi kropp och blod, får de troende del i hela detta mysterium. Det ofattbara gudomliga förenar sig med det djupast mänskliga nämligen kroppen och utgör verkligen trons mysterium. Biologin räcker inte till som förklaringsmodell i detta sammanhang lika lite som ett begränsat mänskligt förnuft kan riva bort sakramentets slöja. Visst kan det verka irriterade för det mänskliga förnuftet att det inte förmår greppa det gudomliga, men motsatsen vore värre: att inte låta den allra Högste förbli den allra Högste.

I slutet av den korta artikeln hävdas det: ”Inom protestantismen avvisar man tanken på att brödet och vinet omvandlas till Kristi kropp och blod.” Säkerligen skulle många kristna i de reformatoriska kyrkorna hesitera inför den beskrivningen. I till exempel doktor Martin Luthers Lilla katekesen, som låg till grund för kristendomsundervisningen i vårt land åtminstone under större delen av 1900-talet, finner man beträffande det femte huvudstycket, altarets sakrament: ”Vad är altarets sakrament? Det är vår Herres, Jesu Kristi, sanna kropp och blod, i brödet och vinet. Kristus har själv instiftat det åt oss kristna till att äta och dricka.” Det är svårt att tolka detta utan att nämna begreppet ”realpresens”, det vill säga verklig närvaro. Visst har teologerna tvistat om hur, men knappast att Kristus är närvarande i brödet och vinet.

Lite större varsamhet med de teologiska uttrycken skulle man kunna önska sig av en tidskrift med tvärvetenskapliga anspråk.

Anna Maria Hodacs