Mertons inre erfarenhet

ÅMELL, KATRIN

Thomas Merton: Den inre erfarenheten: Anteckningar om kontemplation. Översättning av Bernard Durel och Per Tornée. Cordia 2007, 231 s.

Vi var många som läste böcker av den kände trappistmunken och författaren Thomas Merton på 1950- och 60-talen. Jag minns fortfarande vår sorgsna reaktion när vi i köket på en studentkorridor i Uppsala läste om Mertons plötsliga, helt oväntade död genom en olyckshändelse den 10 december 1968 i Bangkok.

Merton befann sig i Bangkok därför att han blivit inbjuden att vid den första asiatiska, monastiska kongressen (arrangerad av Aide Inter-Monastères pour les Jeunes Eglises) tala över ämnet ”Marxism och monastiska perspektiv”. Olyckan inträffade strax efter föredraget.

Några månader innan Merton begav sig iväg på sin första och sista resa i Asien hade han gjort slutrevideringen av boken The Inner Experience, som han skrivit 1959 men aldrig publicerat. Manuskriptet från 1959 byggde i sin tur på en av Mertons tidiga böcker What is Contemplation från 1948, ett verk som han kände behov av att förändra och utöka. Omarbetningen 1959 resulterade i en tre gånger så lång bok som han alltså försåg med en annan titel, eftersom det blivit en helt ny bok. I ett brev från 1959 skriver Merton om The Inner Experience att han där givit en djupare bild av ämnet. Han har klargjort att kontemplation inte är en del av livet, som han skrev i sin tidigare bok från 1948, utan istället vägen till att integrera hela livet till en enda helhet. Vidare nämns i brevet att han tagit mer hänsyn till österländska idéer. – Säkert finns det ett samband mellan Mertons studier av asiatisk andlighet och helhetssynen på kontemplation som han med åren kom fram till.

The Inner Experience utkom så sent som 2003 i USA. Varför så lång tid efter författarens död? Därför att det länge rådde osäkerhet om Merton verkligen velat att boken skulle publiceras på grund av oklarheter i hans testamente. I introduktionen redogör Mertonkännaren William H. Shannon för skälen till att boken slutligen kunnat utges och förser samtidigt läsaren med en beskrivning av bokens rätt komplicerade tillkomsthistoria.

I den svenska översättningen, som fått titeln Den inre erfarenheten – Anteckningar om kontemplation, skriver översättarna i förordet att det avgörande skälet till att boken översatts till svenska är att ”den utgör den slutgiltiga dokumentationen av den mogne Mertons syn på det kontemplativa livet”. En ytterligare anledning är att boken gör slut på alla rykten om att Merton vid slutet av sitt liv skulle ha varit på väg bort från kristendomen och klosterlivet.

De sista korrigeringarna, som författaren alltså gjorde kort före sin död, omfattar endast 450 ord och är inlagda som kursiveringar i texten. Dessutom anges ofta i en fotnot vilket/vilka ord i manuskriptet från 1959 som ersatts. Texthistorien är alltså tydligt redovisad.

Mertons sista verk

Det intressanta med boken är att den är Thomas Mertons sista verk (om man undantar den postumt utgivna boken The Asian Journal of Thomas Merton – hans dagbok från Asien-resan hösten 1968) och tillika hans mest uttömmande behandling av ämnet kontemplation. Underrubriken Anteckningar om kontemplation fyller en funktion, eftersom det inte är alldeles enkelt att följa strukturen i boken. Kanske förhåller det sig helt enkelt så att författaren sammanställt sina anteckningar till kapitel, vilka inte nödvändigtvis har ett logiskt samband med varandra. Först på sidan 97 får läsaren en efterlängtad definition av vad kontemplation egentligen är:

”Kontemplation är, strängt taget, en omedelbar och i någon mening passiv intuition av den innersta verkligheten av vårt andliga själv och av Guds närvaro i oss. Men det finns också en aktiv och indirekt form av kontemplation i vilken denna varseblivning i viss mån uppnås med hjälp av våra egna ansträngningar, fast med nådens gåtfulla och osynliga hjälp.”

(Jfr vad Thomas av Aquino skriver om kontemplation som simplex intuitus veritatis.) Med tanke på det enkla och omedelbara i den kontemplativa erfarenheten kan man tycka att Merton, särskilt i bokens första hälft, för alltför många invecklade, abstrakta resonemang om kontemplation. Kanske skrev man så här om saken för ett halvt sekel sedan, medan dagens författare har ett enklare och konkretare tillvägagångssätt.

Många kristna har idag svårt att förstå betydelsen av de tidiga kyrkofädernas kamp till försvar av Kristi gudomlighet gentemot arianerna, som vid ett tillfälle var fler än de ortodoxa kristna. I avsnittet ”Kontemplation och teologi” på sidan 71 f.f. visar Merton hur betydelsefulla de fornkyrkliga dogmerna är också för kristen kontemplation. Utan tron på inkarnationens mysterium, på Kristus som sann Gud och sann människa, hans uppståndelse och himmelsfärd vore det omöjligt för oss att förvandlas till likhet med Kristus, att bli gudomliggjorda. ”Det allra första steget till en riktig förståelse av den kristna kontemplationens teologi är att tydligt förstå föreningen av Gud och människa i Kristus, vilket naturligtvis förutsätter den lika avgörande föreningen i människan själv” skriver Merton på sidan 74. Detta avsnitt om förhållandet mellan fornkyrklig teologi och kontemplation är läsvärt, eftersom det inte alltid lyfts fram i den här typen av litteratur.

Den inre erfarenheten är alltså ett verk av den mogne Thomas Merton, som enligt egen utsago inte längre är ”den perfekte trappisten”. Livserfarenheten har gjort honom mindre perfekt men också givit honom ett sundare perspektiv, skriver han i ett brev till en ordenssyster (s. 228). Om man läser boken med Michael Motts biografi The Seven Mountains of Thomas Merton i bakhuvudet förstår man hur hans uppfattningar har formats. I kapitlen mot slutet av boken tar författaren upp kontemplation i relation till 1950-talets amerikanska samhälle. Han varnar bestämt för den kvietism och världsfrånvändhet han tycker sig se och som ibland förväxlas med kontemplation. En sant kontemplativ människa är inte mindre intresserad än andra av vad som pågår i världen, utan snarare mer intresserad och också mer bekymrad. Är inte detta något att vara uppmärksam på även i dagens individualistiska konsumtionssamhälle som också färgar av sig till exempel på uppfattningen om retreater? ”Åk bort på retreat och ta hand om dig själv!” är ett vanligt budskap. Även om det ibland kan vara nödvändigt att dra sig undan vardagens krav, är alltså ett av kännetecknen på äkta kontemplation ett öppet sinne utåt mot andra, inte instängdhet i ens egen lilla värld.

Thomas Merton hade varit novismästare i sitt kloster. Han visste något om de unga amerikanska män som sökte sig till dåtidens klosterliv, vilket i och för sig var expansivt och blomstrande. Men trots detta var Merton inte övertygad om 1950-talets monastiska institutioner som plantskolor för kontemplation. En av anledningarna var att ynglingarna som sökte sig till klosterlivet saknade en mänsklig psykologisk och kulturell förberedelse för den sortens liv. De var mest intresserade av att titta på tv! Åtta gånger av tio lämnade de novitiatet efter några månader. En annan anledning var den aktivism som blivit förhärskande i klostren. Den fab-riksliknande verksamhet som där rådde kunde knappast gagna kontemplation, enligt Mertons uppfattning. Däremot hade han en framtidsvision om ett kontemplativt liv ”i världen” och förväntade sig här mycket av Jesu små bröder (av någon anledning nämns inte Jesu små systrar, och den gemenskap som respektive grupp ingår i översätts med ”församling”, fastän det här rör sig om en katolsk ”kongregation”). Även om just Jesu små bröder inte fått det stora genomslag som Merton hoppades är de tillsammans med Jesu små systrar en av många kontemplativa grupper ”i världen” idag. Hit får också räknas ordnarnas lekmannagrenar. Mertons vision av en mer flexibel typ av kontemplativt liv vid sidan av de klassiska monastiska institutionerna har alltså åtminstone delvis blivit infriad.

Vad Thomas Merton tänkte om kontemplativ erfarenhet för ett halvt sekel sedan har relevans också idag. Den inre erfarenheten är, trots en del krångliga resonemang, en läsvärd bok om sund kontemplation.

Publicerad 2008 i nummer 5