Metallica lärde mig vad sann skönhet är

av JOHN SJÖGREN
Det är så vackert att det gör ont. Ofta är det så vi säger när vi står inför ett underskönt landskap, när vi hör några takter musik vi älskar eller läser ett par formfulländade diktrader. Varför är det så? Varför är våra starkaste skönhetsupplevelser nästan alltid förknippade med smärta? Varför är våra mest sublima estetiska erfarenheter så bitterljuva? Varför gör skönheten ont?

Kyrkofadern Gregorius den store menade att denna skönhetens smärta är en form av andligt eller existentiellt minne. I mötet med det sköna påminns människan om sin bristfälliga natur. Skönhetsupplevelsens smärta är på samma gång minne och aning. Den starka estetiska erfarenheten får människan att minnas det förlorade Eden och samtidigt ana det kommande Paradiset. Här blir människans belägenhet uppenbar, hennes tillstånd med ens akut och för ett kort ögonblick alldeles påtagligt; vi är utdrivna ur Eden, pilgrimer i en brusten värld. Sorg och längtan är människans mest basala känslotillstånd. Vi sörjer det Eden vi förlorat och längtar efter det paradis som en dag skall komma. [Målningen ovan: Gregorius den store, av Francisco de Zurbarán.]

Jag minns tydligt den första upplevelse jag själv hade av hur skönheten kan få hjärtat att värka. Det var en musikalisk erfarenhet. Men det var inte någon av Bachs melodier eller ett adagio ur någon av Bruckners eller Mahlers symfonier (även om dessa skulle ge mig liknande upplevelser senare i livet). Nej, det var thrash-metal-kvartetten, som torsdag 14 juni tar emot Polarpriset i Stockholm, som gav mig min första aning om vad sann skönhet är.

Metallica, konsert i London 2017.

Jag var sju år gammal, låg på vardagsrumsgolvet framför stereon och lyssnade om och om igen på det stilla introt till Metallicas ”Fade to Black”, fjärde spåret på deras mästerverk ”Ride the Lightning” (1984). Det finns en sekvens, 56 sekunder in i låten, där musiken liksom lyfter. Och detta var i mina små pojköron så vackert att all luft för några ögonblick försvann ur rummet. Musiken tog bokstavligt talat andan ur mig. Ögonen tårades och hela mitt väsen fylldes av en känsla av både djup glädje och ett slags lugnt vemod. Det var inte för att musiken var sorglig som jag låg där och grät framför högtalarna, utan helt enkelt för att musiken var så förbannat bra, så sanslöst vacker. Det fanns något i det där korta introt som jag inte kunde komma åt eller fånga, något som fyllde mig med en diffus längtan. En längtan efter vad? Det kunde mitt sjuåriga jag givetvis inte komma i närheten av att formulera.

Men nu, så här i efterhand, tänker jag att det var minnet av det förlorade och aningen om det en gång återställda Paradiset som väcktes i mig. Kanske anade jag också skönhetens, och i synnerhet musikens, transcendenta och utomvärldsliga källa. Varifrån kommer musiken? Det frågade sig Ingmar Bergman i sitt sommarprogram för ett antal år sedan. Vi är många som, likt Bergman, upplever musiken som meddelanden och skärvor från en högre verklighet. Kanske var det en sådan skärva jag för första gången fick tag i där framför stereon. [Bilden ovan: sångaren James Hetfield.]

Gitarristen Kirk Hammett.

I polarprisjuryns motivering talas det om wagnerska känslostormar och ett virtuost ensemblespel. Gott så. Men hade jag själv fått formulera en motivering till Metallicas ära hade den kort och gott fått lyda: För en musik inte av denna världen.

John Sjögren 2018-06-11

Låten ”Fade to Black” kan man lyssna till via länken här