#metoo och ledarskap

av ERIK ÅKERLUND
#metoo-kampanjen fortsätter att röra upp i olika delar av livet i Sverige, bland annat på arbetsplatser som Sveriges Radio och Dramaten. Svaret blir, som så ofta, från ledningens sida att man ska ”skärpa riktlinjer” och ”tillsätta utredningar”.

Men vad är egentligen problemet i fall med sexuella trakasserier på arbetsplatser? Det är förmodligen inte att personer som utför sådana inte känner till att det de gör är felaktigt. I varje fall känner de säkerligen till att man från arbetsgivarens sida inte godtar sådant beteende.

Det finns nog få länder som har fler nedskrivna riktlinjer och rutiner rörande sexuella ofredanden och kränkningar, särskilt på arbetsplatser, än Sverige. Dokument och riktlinjer är naturligtvis inte fel i sig, och de har sin roll att fylla när det gäller transparens och uppföljning. Men att mer papper skulle lösa problemet framstår som osannolikt.

I många av fallen är det snarare ledarskapet som borde sättas under lupp, även om ansvaret för handlingen i slutändan förstås ytterst faller tillbaka på den som utför den kränkande handlingen. Här handlar det alltså inte om några papper och rutiner, utan konkreta handlingar av fysiska personer som i sista hand kan göra en skillnad.

Det ser man också om man exempelvis går till pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Problemet när det gäller dessa gäller att kyrkliga ledare inte tagit sitt ansvar och gjort kraftfulla åtgärder för att, med offrens snarare än förövarens bästa för ögonen, förhindra fortsatta kränkande handlingar sedan sådana blivit kända.

Vad krävs då av ett ledarskap som kommer till rätta med problem som dessa? Här följer några egenskaper som kommer att krävas, alldeles oavsett om riktlinjer föreligger eller inte:

Mod. Man får aldrig underskatta det mod som krävs för att en ledare ska gå in och stoppa grava missförhållanden i den egna organisationen. Sådana handlingar kommer alltid att riskera att svärta ned denna organisation, eftersom dessa missförhållanden då kan komma till allmänhetens kännedom. Det krävs också en särskild typ av mod för att följa sin övertygelse om att något är fel när man ser det – det är enklare och bekvämare att bortförklara det, eller tänka att ingen annan ju reagerar, så varför skapa en massa problem där inga finns.

Integritet. Ett ledarskap där man upptäcker missförhållanden måste befinna sig nära verksamheten i organisationen, men samtidigt måste ledaren bevara en viss distans och självständighet gentemot den. Man får inte underskatta de psykologiska effekterna av att vara ”du och tjenis” med dem som man kan behöva avskeda eller till och med inleda rättsliga processer mot. För de flesta finns det, av naturliga skäl, ett stort psykologiskt motstånd mot att försätta en vän eller nära kollega i en jobbig situation (och återigen är det förövarens perspektiv som ofta intas här). Ledaren måste alltså finna balansen mellan närhet och avstånd, mellan att vara i och utanför verksamheten.

Moralisk kompass. Allt som är lagligt är inte lämpligt. Man kan inte detaljerat skriva ned alla typer av olämpliga handlingar som kan utföras på en arbetsplats, eller på andra ställen för den delen. Varje situation är unik. Modet och integriteten måste följa en moralisk kompass, en formad omdömesförmåga om vad som inte bör förekomma i mänskligt umgänge i den konkreta situationen, i detta fall i en arbetssituation. Här ligger även förmågan att inta offrets, snarare än förövarens, perspektiv; i det moraliska ligger det relationella, och i det relationella ligger känsligheten för att två mänskliga parter är och bör vara jämlika. I offer-förövare-relationen ligger ett inbyggt asymmetriskt maktförhållande, där vi naturligt dras åt att lättare kunna inta den starkare partens – förövarens – perspektiv. En moralisk blick ser saken i första hand från den svagare partens perspektiv.

Att tro att dessa missförhållanden på och utanför arbetsplatser går att åtgärda med papper underskattar problemen. Problemen kommer att vara hos oss så länge det finns människor. Vad vi kan göra är att påminna oss om att det är människor som utför trakasserierna och övergreppen, att det är människor som är offer, och att det är människor som också måste gå in och stoppa dem.

Den som bortser från vad som är problemet kommer inte heller att finna den rätta vägen för att komma till rätta med det.

Erik Åkerlund, 2017-11-28