Mexiko – ny öppning för kyrkan

JONSSON, KARL ARNE

Relationen mellan mexikanska katolska kyrkan och staten i Mexiko är sedan gammalt mycket ansträngd. Den nytillträdde mexikanske presidenten, Carlos Salinas de Gotari, har emellertid den senaste tiden gjort en del uttalanden som förvånat bedömare av mexikansk politik. Vid presidentinstallationen i december förra året meddelade Carlos Salinas sitt beslut att upprätthålla ”en öppen och modern relation” med kyrkan. I sitt tal till nationen sade han att en modern stat måste ”visa öppenhet och förnya sin relation med de politiska partierna, med fackföreningarna, med kyrkan, med de nya organisationerna runt om i landet”.

Det oväntade uttalandet, som inte gick obemärkt förbi, förklarade en annan ovanlig händelse: närvaron av fem biskopar vid installationen: kardinal och primasärkebiskopen Ernesto Corripio Ahumada, den apostoliske pro-nuntien Girolamo Prigione, ordföranden Adolfo Suårez Rivera, vice-ordföranden Juan Posadas Ocampo samt generalsekreteraren Manuel Perez Gil i mexikanska biskopskonferensen. De fem hade fått särskild inbjudan. Händelsen, som i sig är unik, kommer troligtvis att få historisk betydelse. Den stärker biskoparnas tidigare uttryckta förhoppning om att relationerna mellan kyrkan och staten måtte förbättras under den sexåriga presidentperiod som nyss inletts.

Därefter har president Carlos Salinas fått förklara sig närmare i massmedia, bland annat i en längre intervju i Excelsior, den mest betydande dagstidningen i Mexiko: ”Kyrkan har ett ansvar på det andliga området, på områden som berör värderingar. Där måste hon tydligt markera sin ställning.” Dessa och liknande ord, som uttalas i ett ögonblick när man på den politiska scenen hett debatterar om kyrkan skall konsulteras eller inte när det gäller reformer av det federala valsystemet, har utlöst oro bland vänsterpolitikerna, som kritiserar denna historiska vändning i relationen mellan kyrka och stat.

Journalisten från Excelsior frågade också efter anledningen till hans inbjudan av kyrkliga dignitärer, och presidenten svarade: ”Regeringen respekterar de olika samhällsorganisationer som finns, och inom ramen för lagen vill jag betona – och då i enlighet med konstitutionen och vårt historiska arv – att skiljandet av kyrka och stat är definitivt. Utan några som helst inskränkningar kommer vi att hålla fast vid trosfriheten, och utbildningen i de allmänna skolorna kommer alltid att vara konfessionslös. Det är två viktiga principer som ligger till grund för erkännandet av de olika sociala organisationer som finns i samhället. Kyrkan är en av dessa.”

Beträffande vilken politik han kommer att föra i frågor som berör kyrkan – exempelvis när det gäller prästers rösträtt, deras möjligheter att uttala sig offentligt och att ansluta sig till politiska partier – återupprepade presidenten att ”varje steg framåt måste utgå från dessa tre premisser som nämndes tidigare: skiljande mellan kyrka-stat, respekt för trosfriheten och utbildning som organiseras av samhället, och detta därför att det mexikanska folket har en djup religiös känsla som man måste respektera och ge sitt erkännande åt”.

På den sista intervjufrågan, som gällde de fördelar ett bredare samhällsdeltagande från kyrkans sida och en förbättrad relation skulle föra med sig, svarade Salinas klart och tydligt att staten och kyrkan ”har olika aktions- och ansvarsområden. Det åligger regeringen att bevara landets självständighet, att befordra demokratin, att upprätthålla lag och rätt, att befrämja den ekonomiska utvecklingen. Kyrkan å sin sida har ett ansvar på det andliga planet, inom områden som berör värderingar. Där har kyrkan ett uppgift att fylla.”

Blandade reaktioner

Som man kunde ha förväntat sig möttes presidentens uttalanden mycket snabbt av blandade reaktioner. Parlamentsledamoten Gonzalo Martinez Corbala (PRI, Partido Revolucionario Institucional; Institutionella revolutionära partiet), som tidigare varit ambassadör i Chile under Salvador Allendes regeringstid, önskade nyansera presidentens ord: vad denne menade när han talade om en modernisering av relationen mellan kyrkan och staten var endast det att prästerskapet betraktas som vilken opinionsgrupp och social organisation som helst. Han underströk även att kyrkan varken kan eller bör deltaga i konsultationen för att reformera valsystemet. Oscar Mauro Ramirez Ayala från Partido Autentico de la Revoluciön Mexicana var mycket mer kategorisk i sitt uttalande: ”kyrkan bör absolut inte ta del i landets politiska liv.” Den starkaste reaktionen kom från Partido Popular Socialista som kräver landsförvisning av präster som deltar i politiken.

Något om bakgrunden

Dessa deklarationer följer den politiska linje gentemot kyrkan som legat fast det senaste seklet. Hela 1800-talet var en mycket stormig period i Mexikos historia. Inre och yttre konflikter avlöste varandra, revolutioner och inbördeskrig orsakade instabilitet. Ett krig mot USA (1846-1848) fick som följd att landet förlorade halva sitt territorium. 1857 års konstitution innebar en brytning med kyrkan, en brytning som förstärktes genom liberalernas seger – med president Benito Juårez i spetsen – under efterföljande årtionde: skiljande mellan kyrka och stat, kyrkans egendom drogs in, etc. Denna tid brukar betecknas som reformperioden, La Reforma. Med president Porfirio Dias (1876–1910) installerade regeringen ett slags sekularism som nationell doktrin, borgerlig vigsel och begravning infördes, den egendom som kyrkan fortfarande hade kvar konfiskerades, ordensfolket landsförvisades. Denna regering var en vetenskaplig regering, som de kallade sig själva, med kapitalistisk inriktning, industri- och stadsorienterad. Det var landsbygden (indianer ledda av olika ledare, främst av Zapata och Pancho Villa) som fick den på fall 1910. Den mexikanska socialismens revolution 1910 vände sig delvis mot kyrkan och en tid av svår förföljelse tog sin början.

Den 5 februari 1917 fick Mexiko en ny författning som på en rad punkter kraftigt inskränkte kyrkans rörelsefrihet. Skolutbildningen blev obligatoriskt konfessionslös; präster förbjöds leda skolor; all religiös kult utanför kyrkor förbjöds; kyrkan som institution och alla religiösa organisationer förbjöds inneha fast egendom; prästerna förlorade alla politiska och medborgerliga rättigheter, etc. Många biskopar tvingades lämna landet, åtskilliga präster gick under jorden eller i exil.

Under president Calles (1924-28) förvärrades förföljelserna. Med hans hjälp grundade två avfallna präster en schismatisk mexikansk kyrka. I det läget organiserade sig katolikerna för att verka för religiös frihet. Calles motsatte sig våldsamt detta steg och inledde de dittills svåraste förföljelserna. Denna gång med vapen. De katoliker som inte såg någon annan möjlighet att försvara sina rättigheter tog också till vapen, och det så kallade Cristeros-upproret var ett faktum. Regeringen anklagade helt orättvist många katoliker för att ha tagit del i revolten och arkebuserade många, bland andra jesuitpatern Miguel Pro. Den 25 september 1988 saligförklarades Miguel Pro.

En öppning?

Mot bakgrund av Mexikos nittonhundratalshistoria och PRI:s traditionellt antikyrkliga inställning ter sig president Salinas uttalanden som både viktiga och orädda. Presidenten, som är både stats- och regeringschef, har av hävd en mycket stark ställning, och Carlos Salinas tillhör det helt dominerande politiska partiet: PRI. Den starka presidentmakten gör det sannolikt att anta att Salinas önskan om en ny relation mellan staten och kyrkan kommer att få praktiska konsekvenser för katolska kyrkan i Mexiko.

Kyrkans egna reaktioner och uttalanden angående det som hänt den senaste tiden, präglas av både försiktighet och optimism: ”Vi önskar att kyrkan och staten skall vara skilda från varandra”, sade pro-nuntien Prigione som svar på den irritation som hans närvaro vid presidentinstallationen hade väckt. Men enligt monsignore Prigione börjar nu ett nytt historiskt skede som inger mexikanska kyrkan förhoppningar om en ökad demokratisering och en öppen politik, som så småningom möjligtvis kommer att leda till en reformering av artikel 130 i författningen som inte erkänner ”religiösa sammanslutningar kallade kyrkor” som juridisk person.

Med en tydlig intention att svara dem som anklagar kyrkan för att vilja återta gamla maktpositioner, sade monsignore Prigione: ”Vi gör inga som helst anspråk på politisk makt; den kanoniska lagen förbjuder det.”

I Mexiko förs just nu en politisk diskussion kring dessa teman. Många tror att det man söker är en konstitutionell reform som accepterar ”kyrkans identitet” i dagens mexikanska samhälle. Denna åsikt har varit mycket tydlig hos kyrkliga ledare, som inte tvekat att betona, att om det är en modernisering av det nationella man eftersträvar, då är det nödvändigt ”att retuschera åtskilliga artiklar i vår konstitution”.

Källa: Vida Nueva

Publicerad 1989 i nummer 3