Min trädgård

Av Karin Antell

Utsikten från mitt fönster är icke vacker. Den vetter åt en stor, kvadratisk, obebyggd tomt, där ett bygge visserligen varit påbegynt, men avstannat när grunden var färdig, emedan byggherrarna troligtvis aldrig läst eller beaktat Lukas’ 14:de kap. v. 28–30. I alla fall har allt nu under två års tid fått förfaras och platsen är belamrad med allsköns bråte, virke som får ruttna bort, tegel m. m. I fonden och till höger synas de osköna gårdssidorna av andra hus. Vänner, som besöka mig, säga ofta: »Så skada att utsikten är så ful!» och en gång svarade jag litet lamt: »Ja, nog såge jag ju hellre att det var en trädgård där». Egentligen har saken ej bekymrat mig så synnerligen, jag hör just inte till dem som bruka sitta och titta ut genom fönstret, och min utsikt över himlavalvet är för resten så mycket friare. Men mina egna, oöverlagda ord ha runnit mig i hågen, tills jag omsider beslutat förverkliga den. Jag skapar helt enkelt en trädgård åt mig, ty vartill har man väl fått fantasi om icke för att bruka den och skapa åt sig det som man önskar och just sådant man önskar det! Uti min egen lustgård skall jag kunna dväljas när helst jag vill och plantera och förvandla där allt efter behag.

Nu ser jag således icke längre den fula »brädgården» denna dimmiga novemberdag, utan en yppig och frodig trädgård, en bit av mitt kära England i högsommartid. De fula husväggarna ära dolda av murgröna, där de alls skymta fram mellan de höga, lummiga träden i bakgrunden, och hela trädgården är omgiven av en tegelmur i det engelska teglets vackra och varma färg. En äkta, gammal engelsk trädgård i all dess förtjusande oregelbundenhet, finns det väl någonting mera lockande! Vilket myller av blommor av alla slag, vilken lysande färgprakt! Och allt växer liksom av sig självt i obekymrad sorglöshet i det gynnsamma klimatet. Se, de sammetsmjuka gräsmattorna, resultatet av århundradens kultur, och det gamla soluret; se, de små trappstegen, som omotiverat föra en än upp än ner till inbillade terasser! Längs murarna spalierväxter och överallt rosor, rosor i glödande prakt. Härligt, att söka svalka under de mörka lövmassorna och känna sommarens rika och varma dofter omkring sig! Och den övriga världen så långt, långt borta!

Men nu är min trädgård förändrad, och jag ser den i vårens tidiga fägring. Den är litet stel och symmetrisk, mera som en gammalfransk trädgård, med raka gångar, välklippta buskager, vita statyer här och där och rabatter i sirliga mönster. En stor fontän i mitten. Utmed murarna små alléer av unga, blommande fruktträd, kanske inte riktigt i stil med det hela, men jag rår inte för det, de finnas där, och de ära ljuvliga att skåda. Men vad är väl detta – borta i den avlägsnaste allén skymtar ett par; hur i all världen ha dessa personer kommit dit? De ha pudrat hår och bära vackra sidendräkter, hon i blek lavendel, han i matt orange. De tyckas ha mycket att säga varandra och jag vänder diskret bort min blick. Litet oskyldig romantik får gärna förekomma i min trädgård, blott ingenting otillbörligt. Jag betraktar fontänen, som sänder upp en silverglimmande stråle i solskenet och låter den i pärlkaskader falla tillbaka i marmorbassängen där små guldfiskar blänka. Vita och blå fjärilar fladdra omkring fontänen och en ensam lärka stämmer upp sin drill. Och himlen välver sig vårligt blå och ljus över all denna spröda lyrik.

Nu i höst, medan träden ännu voro röda och granna, har det varit en präktig fest i min trädgård, men endast barn voro på den festen. Från träden hängde kinesiska lyktor, ty vi började efter mörkrets inbrott, men de, jämte den stora runda månen gåvo tillräcklig eklärering. Av blommor såg jag ej mycket, ty det vimlade av barn, glada, graciösa ungar, vilka alla buro de brokigaste dräkter och fladdrade hit och dit som lågor eller blommor i människohamn. De buro alla möjliga slags kostymer och företrädde såväl sagovärlden som jordens olika nationer. Men inga tomtar syntes till, ty tomtar äro ju så odrägligt banala att jag inte gitter se dem. Näpna små kineser i lysande sidenrockar och med långa hårpiskor bjödo omkring läckerheter på blanka, lackerade brickor. Bågformiga broar ledde över små kanaler, i vars vatten de kulörta lyktorna speglade sig. En osynlig orkester spelade de lustigaste, gladaste melodier på för mig okända instrument, men både musiken och barnens sorl trängde blott dämpat upp till mitt fönster. När ett smattrande fyrverkeri avbrändes nådde jublet och larmet sin kulmen, men jag behövde ju endast höja min despotiska hand för att allt igen skulle bli precis efter min önskan.

Och nu till sist ser jag det, som jag ville se den 8 december, och varje år den 8 december. Det är natt, och min barndoms höga, nordiska vinterhimmel utbreder sig framför mig översållad med tindrande stjärnor, stjärnor som jag från tidiga år älskat mer än sol och måne. Ett tunnt, mjukt snötäcke vilar över min trädgård, över den stora öppna platsen i mitten. Runt omkring stå hängbjörkar och rönnar smyckade med den skiraste rimfrost, och alla murar äro överdragna med silvervitt. Ej ett spår av människofot synes i snön, allt är rent och oberört och helig tystnad råder. Det milda stjärnljuset gjuter sitt skimmer över min vita trädgård. Då ser jag en jungfrulig, vit gestalt komma gående med nedböjt huvud. Mitt på den öppna platsen stannar hon och höjer blicken upp emot himmelen. Hon är helt och hållet klädd i vitt och framträder fullkomligt vit mot den vita omgivningen, med undantag av den djupblå, stjärnströdda manteln, som är fäst vid hennes skuldror, och stjärndiademet kring pannan. I hennes rena, djupa blick återspeglas stjärnljuset; hon lägger händerna över bröstet och ser tillbedjande upp mot stjärnevärlden och bortom denna, till ljusets ursprung, varifrån hon kommit. I min lustgård ser jag Immaculata – henne, om vilken det står skrivet: »Herren ägde mig från början av sina vägar … Från evighet är jag insatt, från urtiden, innan jorden blev till … » Medan jag betraktar den vita gestalten tyckes det mig att en den svagaste rosenglans omgiver henne, och när jag ser nogare efter, så är det skära, små kerubansikten vilka blicka upp mot henne från sina vingars gömslen. De ha ej kunnat låta bli att ledsaga den Fullkomliga Oskulden ner till jorderiket.

Den bilden vill jag gömma i mitt hjärta, ty min trädgård kommer inte länge att existera. Det är blott en tidsfråga när bygget skall återupptagas, och inom ett år reser sig kanske en hög hyreskasärn framför mitt fönster. Då blir det svårt att finna utrymme för min trädgård.

Men vad gör det! Min fantasi har vingar och kan flyga vida omkring. Hon söker sig kanske till nya fält. Hela världen står öppen för henne, och världen är full av skönhet och färg och doft.