Mindlesness

– Varför undviker mindfulness-rörelsen kristendomens bidrag?

Mindfulness har fått stort genomslag i Sverige. Litteraturen fyller hyllmetrar i boklådornas kropp och själ-avdelning, och denna nyandlighet torgförs i ständigt återkommande artikelserier i dagstidningarna. Exempelvis marknadsförde Dagens Nyheter en av rörelsens förespråkare, Åsa Nilsonne, i helbild på första sidan onsdagen den 26 oktober. Mindfulness har tveklöst flera förtjänster och har hjälpt många till ökad medvetenhet, större frihet och ett rikare liv. Den kan också råda bot på hatkänslor vilket var ämnet i intervjun i DN. De bakomliggande antagandena och referensramarna underkastas dock sällan en kritisk granskning. Den populära meditationsformen handlar om uppmärksam närvaro och sunt umgänge med känslor och tankar. Paradoxalt nog framträder dock ett tanklöst (mindless) livsåskådningsbygge, när man synar det i sömmarna. I sammanhanget är det viktigt att peka på den ringa kunskap som mindfulnessrörelsen tycks ha om de livsfilosofier och religioner den tangerar, nämligen buddhism, judendom, kristendom och islam. Tre aspekter av den världsbild och människosyn som denna nyandlighet förmedlar kan ifrågasättas.

För det första kan ingen andlighet fun­gera utan ett meningssammanhang, en referensram, hur mycket pragmatiska instruktioner om den tekniska metoden än betonas, eftersom den kontext man arrangerar kring metoden förmedlar denna mening. Ramverket i mindfulness bygger på en kombination av neuropsykiatrisk vetenskap, humanism samt österländsk filosofi (alternativt zenbuddhism). Blandningen kan för all del ses som en intressant och fruktbar syntes. Men en okritisk tillit till vetenskapen skiner ändå igenom, neuropsykiatrin ”har bevisat”. Dessutom undrar vän av ordning hur buddhismen, som betraktar den mänskliga personens ”jag” som en illusion, kan samsas med humanismen, som i alla fall i dess ateistiska version ser människan som alltings mått och som universums centrum. I buddhismen förorsakar människan sin egen återfödelse, reinkarnation, så länge hon låter sig styras av sina begär och håller fast vid sitt ”jag”. Reinkarnationen är således ingen belöning utan en konsekvens av människans oförmåga att utsläcka begäret. Västerländsk humanism däremot förkunnar oftast att begär helst ska tillfredsställas omgående, och ett liv efter döden är antingen helt tomt eller avfärdas som sagor, fantasier och fromma förhoppningar. Den livsfilosofi som zenbuddhismen utgör beskrivs förvisso sällan speciellt utförligt i litteraturen. Man nöjer sig med att på sin höjd i en bisats hänvisa till den som något slags diffus bakgrund. Nilsonnes bok Mindfulness i hjärnan (2009) har en nästan 30 sidor lång litteraturförteckning, men inte ett enda verk om buddhismen ingår. I Mindfulness – Ögonblickets under (Lind & Co 2010) av buddhist­munken Thich Nhat Hanh får vi inte heller veta något om grundvalarna för buddhismen. Vi har här att göra med en amerikaniserad version av zenbuddhismen, vilket Ola Schenström, författare till Mindfulness i vardagen (Forum 2007), öppet redovisar. Redan den form av religion (eller livsfilosofi, om nu zenbuddhismen inte betraktas som en religion) som man lutar sig mot – zenbuddhismen – är omvandlad, filtrerad, eller förvrängd om man så vill. Referensramarna är dessutom problematiska eftersom de monoteistiska religionerna presenteras okunnigt och bildar ett slags negativ skugga. I Åsa Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? (Natur och Kultur 2004) heter det: ”Zenbuddhism är inte en religion i samma bemärkelse som kristendom eller islam, utan snarare en filosofi med tonvikt på andlig utveckling. Denna uppnås främst genom meditation” (s. 18). Ett sådant påstående kan tolkas på olika sätt. Det kan exempelvis ge intrycket att kristendom och islam är ointresserade av andlig utveckling, filosofi och meditation, vilket knappast är hela sanningen.

För det andra, ingår det i metoden att inte döma, och i den enskildes andliga övningar är det frigörande att avstå från bedömningar. Som rörelse betraktad är det emellertid precis just det som mindfulness gör. I början av Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? får vi läsa: ”När jag var fjorton år förflyttades min far, som var diplomat, till Bangkok. Under de följande tre somrarna kom jag därför i kontakt med buddhismen som religion och livsstil. Det var omöjligt att inte bli intresserad av ett förhållningssätt som grundade sig på tolerans och respekt – det skilde sig så väsentligt från det jag upplevt tidigare i kristna och muslimska samhällen” (s. 9). Dras här en generaliserande slutsats, att alla kristna och muslimska samhällen är intoleranta och respektlösa? De upplevs uppenbarligen så, men är den bilden verkligen rättvis? Nilsonne lyckas också förmedla en snäv gudsbild som varken gör Gud eller de troende rättvisa. ”I motsats till judendomen, kristendomen och islam finns inte någon föreställning om en allsmäktig gud som ger vare sig budord eller förbud” (s. 18). Men de tre monoteistiska religionernas Gud ägnar sig på sin arbetstid inte endast åt att skriva förordningar och att revidera strafflagstiftningen. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, heter det i Johannesevangeliet (Joh 3:17). ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda” (Luk 6:37), är ett annat exempel.

För det tredje reduceras människan, i den mån hon är en person, i mindfulness, till hjärnans funktioner (se Mindfulness i hjärnan, Natur och Kultur 2009). Man kan därför undra hur exempelvis senildementa får en plats i en så hjärncentrerad människosyn. Anna Kåver markerar emellertid att mindfulness visst har en helhetssyn på männi­skan: ”Människan är en del av ett ofattbart stort sammanhang, av universum, och delar också en gemenskap med folk på jorden, i sitt hemland, med sin familj och andra i sin omedelbara omgivning” (Allians: Den terapeutiska relationen i KBT, Natur och Kultur 2011, s. 22). Kan en dialog mellan oliktänkande uppstå i den världen? Det är i så fall legitimt att fråga sig hur en icke religiös världsbild, som konstrueras i och är beroende av hjärnan, skulle kunna föra en dialog med den överväldigande majoriteten av jordens sju miljarder människor som är troende och räknar med en gud som inte bara är resultatet av ångestladdade projektioner.

De första stegen på vägen mot en sådan dialog kan vara att återupptäcka kristendomens rika skatt av spiritualitet. Den spanske karmeliten Johannes av Korset (1542–1591) ägnade sig exempelvis åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I boken Bestigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation, i vilken ”Själen är lycklig över att befinna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila” (bok II, kap. 13, nr 4). Den nu pågående föreställningen Karmelitsystrarna på Operan i Stockholm är en utmärkt introduktion till denna katolska spiritualitet. Meditationsformerna i olika livsåskådningar ligger närmare varandra än vad gemene man tror, medan människosyn och referensramar verkar vara oförenliga. I alla fall just nu. Om mindfulnessrörelsen hade mer kunskap om de monoteistiska religionerna, skulle den inte behöva ta avstånd från dem.

Fredrik Heiding

Ur Signum nr 7/2011