Miraklet i ”Miraklet”

av ROBERTA COLONNA DAHLMAN

”Miraklet” är titeln på en italiensk tv-serie som kan ses på SVT Play fram till den 30 november. Serien har skapats av författaren Niccolò Ammaniti, internationellt känd för sin roman Jag är inte rädd (2002). I seriens första scen gör en specialstyrka en räd i en bunker för att gripa en maffiaboss. I bunkern hittar poliserna också något extraordinärt och oförklarligt: en madonnastaty som i en aldrig sinande ström gråter blod, mänskligt blod.

Logo Miraklet. Foto: Svtplay.

Serien skildrar hur olika karaktärer, som representerar olika maktpositioner i samhället, förhåller sig till den gråtande madonnan: maffiabossen tappar förståndet och blir galen; den italienske premiärministern, som inte är troende, reagerar med skepsis men visar sig till slut vara beredd att ifrågasätta sin ateism; en modfälld präst, som hamnat i en ond cirkel av sex- och spelberoende, ser händelsen som en chans att återupprätta sitt liv och komma tillbaka till den rätta vägen; en passionerad forskare betraktar det till synes övernaturliga fenomenet med nyfikenhet, och ser det som en möjlighet att testa hypoteser och att få ny kunskap; en förnuftsstyrd general försöker se till att de andra inblandade inte tappar sitt förstånd.

Serien handlar inte i första hand om själva miraklet, utan snarare om hur människan hanterar det extraordinära, det som hon inte kan förstå och förklara. Jag ser också moderskap som ett av seriens huvudteman. Den gråtande madonnan är en symbol för moderskapets komplexitet och mångsidighet. Moderskapet undersöks metaforiskt i relationen mellan premiärministern och det italienska folket, i relationen mellan prästen och kyrkan, i relationen mellan maffiaanhängaren och sin klan, i relationen mellan generalen och lagen, i relationen mellan forskaren och vetenskapen. Speciellt intressant är skildringen av de kvinnliga karaktärernas faktiska moderskap. Flera av de kvinnliga huvudkaraktärerna är mödrar som har givit livet åt sina barn men inte givit dem kärlek: premiärministerns fru är för självupptagen för att lägga märke till sina barns upplevelser och behov; prästens mor har tvingat sonen att lämna sin flickvän därför att prästvigningen är det hon alltid har förväntat sig av honom; forskarens mor har aldrig kunnat acceptera sin dotters homosexualitet; prästens ungdomskärlek lämnade bort sitt barn eftersom hon ansågs olämplig som mor.

Nicolo Ammaniti, år 2012.
Foto: Wikimedia commons.

En nyckelscen är när Sole Pietromarchi, premiärministerns fru, blir intervjuad av TV-reportrar efter att ha smygfilmats när hon ger sin dotter en örfil. Videon har spridits på sociala media och väckt stor indignation. Soles ord sammanfattar moderskapets svårighet på ett tydligt sätt:

[ur seriens undertext] ”Modersinstinkt är bara ett påhitt. Den är i alla fall inget självklart hos alla kvinnor. Jag hade inte det och fick lära mig det. Det har tydligen inte gått så bra. Om det att vara first lady och ha allas uppmärksamhet kan vara till nytta vill jag säga till alla kvinnor som lyssnar att de inte behöver skämmas, inte känna skuld så som jag gjorde. Jag älskar också mina barn till vanvett, fast jag inte är den mor jag ville vara. Det vet mina barn. Jag är otillräcklig inför världens krav, men varför måste det vara av ondo? Vi kvinnor har pressen på oss att vara eller inte vara något: att vara mödrar, att tala elegant, inte dricka för mycket, inte vara arroganta, för feta, för magra. [..]”

Det finns personer som har modersinstinkt utan att vara mödrar, och kvinnor som är mödrar utan att ha modersinstinkt (eller få möjlighet att lära sig följa den). En kvinna behöver inte skämmas över att inte ha någon modersinstinkt, eller för att ha valt att undertrycka den för att tillfredsställa någon annans vilja. Det är aldrig för sent för att lära sig älska sina barn. Det är ett val. Denna insikt styr en av mödrarnas resa: den gråtande madonnan har räddat hennes sons liv och nu har hon möjlighet att leva upp till sitt moderskap och bejaka den modersinstinkt som hon enligt samhällets normer inte var lämpad att följa. Hon får en ny chans att välja att vara mor på sina egna villkor, oberoende av samhällets förväntningar eller någon annans vilja. Det är kanske det som är miraklet i serien ”Miraklet”.

Roberta Colonna Dahlman 2020-10-11

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.