Missionaries of Charity – ett mångfaldigt, roligt och tufft vittnesbörd

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDREAS BERGMANN
En persons karaktär återspeglas i de strukturer som denna person har skapat. Moder Teresa kan därför beskrivas genom att återge intryck av den ordensgemenskap hon grundade.

2012-06-21-missionaries-of-charity-tagle-iphoto-njv2Jag fick samarbeta med the Missionaries of Charity under en några veckor lång vistelse i en avlägsen by i Albanien. Systrarna åkte till enskilda byar för att dela ut mat, hjälpa till med medicin och hålla katekesundervisning. Just trosundervisning blev också min lilla uppgift. När vi körde med bil på väldigt dåliga vägar bad vi förstås nästan oavbrutet rosenkransen. Systrarna började be den på albanska, varpå jag och min medbroder i Jesuitorden fortsatte på engelska. När vi åkte tillbaka bytte vi ordningen: vi började på engelska, systrarna fortsatte på albanska. [Bilden: systrar på Filippinerna.]

Systrarnas dagsschema var överhuvudtaget lika välfyllt som tiden vi tillbringande gemensamt i bilen. I princip varje timme under dagen ägnade de åt bön och arbete – ändå var glädjen som rådde bland dem stor och det var en mycket glad stämning dygnet runt. Skratt och skämt hela tiden!

Den nationella och kulturella mångfalden i varje kommunitets sammansättning var lika anmärkningsvärd som glädjen. Det fanns knappast två systrar som kom från samma land och de levde under de enklaste förhållanden i ett trångt utrymme tillsammans. Så olika som de var som enskilda personer så förenade var de genom ett gemensamt motto: ”I thirst.”

Jesu sista ord på korset (Joh 19:28) har en pragmatisk betydelse för systrarna och förmedlar ett avgörande budskap: ett liv med stora och ofta förekommande utmaningar står man bara ut med när man upptäcker sin längtan efter något större. Denna längtan förmår övervinna många skillnader och spänningar som givetvis också råder i en sådan gemenskap.

Hur enkla dessa systrar än kan förefalla vara och hur okomplicerat deras sätt att leva än kan verka, så är de inte alls enfaldiga. En av våra katekesundervisningar gick helt åt skogen. Eftersom jag inte talade albanska skulle min katekes som hölls på engelska översättas av en kvinnlig lärare i byn. Det visade sig snabbt att hennes engelska var alldeles för dålig för att klara en sådan uppgift. Lyssnarna reagerade med att bli arga på henne och det kändes tydligt att kvinnan var djupt sårad, vilket medförde att jag i min tur blev irriterad på åhörarna.

När vi åkte tillbaka och diskuterade incidenten i bilen, sade en av systrarna väldigt lugnt och vänligt med hänvisning till kvinnan: ”Well father, what else can she do than to offer her poverty to the Lord?” I stället för att problematisera och ifrågasätta åhörarnas beteende föreslog hon helt enkelt att denna erfarenhet av fattigdom skulle tjäna till hennes helgelse och leda närmare Kristus. En väldigt okonventionell, enkel och effektiv lösning.

UnknownAndreas Bergmann 2016-09-04
Jesuitpater och kyrkoherde i S:t Lars katolska församling i Uppsala

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDREAS BERGMANN
En persons karaktär återspeglas i de strukturer som denna person har skapat. Moder Teresa kan därför beskrivas genom att återge intryck av den ordensgemenskap hon grundade.

2012-06-21-missionaries-of-charity-tagle-iphoto-njv2Jag fick samarbeta med the Missionaries of Charity under en några veckor lång vistelse i en avlägsen by i Albanien. Systrarna åkte till enskilda byar för att dela ut mat, hjälpa till med medicin och hålla katekesundervisning. Just trosundervisning blev också min lilla uppgift. När vi körde med bil på väldigt dåliga vägar bad vi förstås nästan oavbrutet rosenkransen. Systrarna började be den på albanska, varpå jag och min medbroder i Jesuitorden fortsatte på engelska. När vi åkte tillbaka bytte vi ordningen: vi började på engelska, systrarna fortsatte på albanska. [Bilden: systrar på Filippinerna.]

Systrarnas dagsschema var överhuvudtaget lika välfyllt som tiden vi tillbringande gemensamt i bilen. I princip varje timme under dagen ägnade de åt bön och arbete – ändå var glädjen som rådde bland dem stor och det var en mycket glad stämning dygnet runt. Skratt och skämt hela tiden!

Den nationella och kulturella mångfalden i varje kommunitets sammansättning var lika anmärkningsvärd som glädjen. Det fanns knappast två systrar som kom från samma land och de levde under de enklaste förhållanden i ett trångt utrymme tillsammans. Så olika som de var som enskilda personer så förenade var de genom ett gemensamt motto: ”I thirst.”

Jesu sista ord på korset (Joh 19:28) har en pragmatisk betydelse för systrarna och förmedlar ett avgörande budskap: ett liv med stora och ofta förekommande utmaningar står man bara ut med när man upptäcker sin längtan efter något större. Denna längtan förmår övervinna många skillnader och spänningar som givetvis också råder i en sådan gemenskap.

Hur enkla dessa systrar än kan förefalla vara och hur okomplicerat deras sätt att leva än kan verka, så är de inte alls enfaldiga. En av våra katekesundervisningar gick helt åt skogen. Eftersom jag inte talade albanska skulle min katekes som hölls på engelska översättas av en kvinnlig lärare i byn. Det visade sig snabbt att hennes engelska var alldeles för dålig för att klara en sådan uppgift. Lyssnarna reagerade med att bli arga på henne och det kändes tydligt att kvinnan var djupt sårad, vilket medförde att jag i min tur blev irriterad på åhörarna.

När vi åkte tillbaka och diskuterade incidenten i bilen, sade en av systrarna väldigt lugnt och vänligt med hänvisning till kvinnan: ”Well father, what else can she do than to offer her poverty to the Lord?” I stället för att problematisera och ifrågasätta åhörarnas beteende föreslog hon helt enkelt att denna erfarenhet av fattigdom skulle tjäna till hennes helgelse och leda närmare Kristus. En väldigt okonventionell, enkel och effektiv lösning.

UnknownAndreas Bergmann 2016-09-04
Jesuitpater och kyrkoherde i S:t Lars katolska församling i Uppsala