Missionen på Island

Av Johannes Gunnarsson

FÖRSTA MISSIONSRESAN

Torvaldur och Fredrik Biskop
En ung man vid namn Torvald Kodransson reste vida omkring på vikingatåg och härjade bland annat även på Englands kuster, och hade därför fått tillnamnet »hin vid förli», d. v. s. »den vittbereste».

Man vet ej med visshet, om det var redan i England, eller om det var i Tyskland, dit han senare kom, som han omvändes till den kristna religionen och emottog dopet; i alla händelser var det i Tyskland, som han gjorde bekantskap med en biskop vid namn Fredrik och i sin glödande iver att få dela med sig till sina stamförvanter av sina nyförvärvade skatter, övertalade han biskopen att följa sig till Island och predika kristendomen.

Visserligen hade redan många isländare antagit den nya läran och låtit döpa sig, men deras efterkommande hade snart återfallit till den i landet gängse hedna läran, och därför betraktar man Torvalds och Fredrik Biskops ankomst till Island år 981 som det rätta årtalet för den kristna missionens begynnelse på Island.

Torvald anlände i sällskap med sin gäst till sin fader, Kodrans, gård Gilja, och tillbringade där vintern. Kodran antog i spetsen för hela sitt hus, med undantag av Torvalds broder Ormur den kristna tron.

De två missionärerna fingo på våren ett eget hem på Laekjamót, som blev deras stamtillhåll under de fyra år, som de vistades på ön och varifrån de utövade sin mission och vunno många för kristendomen. De företogo långa resor omkring i landet. På Nordlandet antogo rätt så många den kristna läran, och särskilt minnes man Torvaldur Spakbödvarsson i Skagefjordssyssel. Denne lät bygga en liten kyrka på sin gård och genom biskop Fredriks förmedling anställdes en präst. Antagligen har denne präst verkat i stillhet därstädes, vilket torde vara orsaken att man inte hör platsen besökas av andra missionärer. Att många barn döptes sluter man av en nidvisa, som hedningarna i trakten diktade om Fredrik Biskop och Torvald, där de nämnas som fäder till ett visst antal barn, enär både den som döper och den som är fadder äro barnets andliga fäder. Skagefjordskyrkan hade en viss blomstring, om också man inte har några av deras medlemmar antecknade, vilket till en viss grad kan bero därpå, att det var personer i enklare levnadsställning, som antogo kristendomen.

I Vatnsdalen omvände Torvald och Fredrik Biskop många. Trots dessa framgångar insågo de kristna missionärerna, att så länge såväl lag som styrelse var helt besjälad av hednisk anda, var det kristna missionsarbetet inte endast utomordentligt betungande, det var även prisgivet till undergång.

Hövdingarna voro ävenledes präster, s. k. godi, pluralis godar och hade såväl världslig som andlig makt. De förrättade tempeltjänsten, utkrävde tempelskatten och utövade domsrätten envar inom sitt område. Torvald och Fredrik Biskop beslöto att möta fienden i hans huvudfästning; de ämnade predika kristendomen på själva Alltinget.

Detta skedde antagligen sommaren 981, när de vistats på Island under tre års tid. De drogo åstad till Alltinget, och Torvald, som ju bäst behärskade språket höll en flammande predikan från Lagberget. Tyvärr vet man mycket litet om själva talet eller om det svar, som detsamma erhöll. Hävderna omtala endast, att om också Torvalds tal var kraftigt, så svarade en av hövdingarna Hedin Torbjarnarsson, även den milde kaIIad, »att ingen trodde på det, som Torvald sagt».

Man vet ej, om denna predikan bar några som hälst frukter, men säkert är, att många av de hövdingar, som den gången bevistade Alltinget några år senare avsvuro sig de hedniska gudarna och tillbådo den ende sanne Guden.

Den dristiga planen föreföll olämplig, och därför beslöto sig Torvald och Fredrik Biskop att gå mera försiktigt till verket.

Inom varje godis domvärjo hölls årligen ett vårting som förberedelse till Alltinget och ett höstting för att kungöra, vad som på Alltinget beslutats.

Efter allt att döma valde de två missionärerna ett vårting för att tillkämpa kristendomen en rättslig ställning i samhället och kanske också att vinna en större åhörarekrets. Även här möttes de av en överväldigande hednisk makt. De jagades bort med rop, skrik och stenkastning.

Påföljande år blevo Torvald och Fredrik Biskop dömda som skyldiga under lagen, men ännu ett år kvarstannade de på Island. När de påföljande år lämnade ön, hade de tillbringat fem år på Island.

Frukterna av deras arbete voro stora.

Torvald hade genom sin dristighet väckt hedningarnas sympati, kanske till och med beundran och på samma gång gjort den kristna tron allmänt bekant. Biskop Fredrik hade många gånger genom sin saktmodighet förhindrat att Torvald gick för långt i sin häftiga iver, och när Torvald dräpte två hedningar till straff för den förut omtalade nidvisan, erhöll han en skarp förmaning av Fredrik Biskop.

Dessa två missionärer satte i gång kampen mellan kristendomen och hedendomen, och när de slutligen lämnade landet, kunde icke den kristna tron längre landsförvisas, ty många ansedda män i olika trakter bekände sig till Vite Krists lära.

ANDRA MISSIONSRESAN

Stefnir 
Olav Trygveson regerade i Norge och hans regering utmärkte sig för hans nitälskan för Nordens omvändande till kristendomen, och inte ens det avlägsna Island och Färöarna undgingo hans omvändelseförsök.

Tyvärr var han inte alltid så lycklig i valet av sina utsända. Till Island sände han Stefnir, en av Helge bjòlas ättlingar. Helge var en av de första kristna männen på Island, men hans familj hade i likhet med vad som var fallet med så många andra av de första kristna familjerna på ön, efter stamfaderns frånfälle återfallit i hedendomen, och Stefnir uppfostrades till hedning. Han lämnade sin fäderneö vid unga år och det antas, att han i Danmark omvändes till kristendomen. Han gjorde Olav Trygvesons bekantskap och följde honom till Norge och under kungens första regeringsår 996 skickades isländaren att omvända sitt folk till den kristna tron.

Stefnir var väl döpt, men han saknade kristligt tänkesätt. Hans missionsmetod var att rida landet runt i spetsen för tio välbeväpnade män och där han mötte motstånd gick han fram med våld, rev ned templen och brände gudabilderna. Naturligtvis slöto hedningarna upp till värn för sin religion.

Hedningarna hatade Stefnir och traktade efter hans liv och tvang honom slutligen att söka skydd hos sina fränder på Kjalarnäs; där fick han stanna över vintern.

På Alltingen påföljande sommar förkunnades en lag, att den som skändade gudarna eller uppträdde hotfullt mot den gamla tron var skyldig under lagen och hans närmaste fränder voro förpliktigade att angiva honom.

På samma Allting, det var sommaren 997, anklagades Stefnir och nödgades att fly ur landet.

Som man ser bar Stefnirs missionsarbete ringa frukter.

Stefnir hetsade upp hedningar mot den kristna läran, och detta att han slapp helskinnad undan deras förföljelse får man tillskriva det anseende, som Olav Trygveson åtnjöt i Norden. Man vågade helt enkelt inte fara alltför hårdhänt fram med kungens sändebud, ty detta kunde ha vittgående följder.