Mot negativitetens gift

av BERND HAGENKORD S.J. Likt ljudet från en bönekvarn hör man under dessa inledande veckor av den synodala vägen: ”vi måste lyssna på varandra, inte bara försvara våra egna befästa positioner”. Och även jag själv hör till dem som anser att det endast är genom att lyssna som vi överhuvudtaget kan komma vidare.
I den andliga traditionen finns principen om att ”rädda sin nästas utsaga”. Ignatius av Loyola skriver i början av sina Andliga övningar (anmärkning nr 22) att det förutsätts ”… att varje god kristen är mer benägen att rädda sin nästas utsaga än att förkasta den”.

Att lyssna på varandra

Citatet innebär mycket mer än den direkta ordalydelsen. Men låt oss stanna vid den uttalade intentionen. ”Vem är jag att döma?” brukar påven fråga. Uttalandet blev berömt efter en presskonferens under en flygning men påven har yttrat det också i sina predikningar. Påven menar att vi inte ska döma, att vi istället ska lyssna på varandra och söka förstå. Men har man inte mer att vinna på att vara fördömande? Att få klick på sina webinlägg till exempel eller självbekräftelse? Jag försöker inte vara cynisk utan nämner detta som en observation. Går man in på någon av de många websidor som lever av negativitet kommer man nästan automatiskt att tänka på citatet från Ignatius.

Det är tre saker som jag värdesätter i citatet och i själva grundhållningen ”att rädda sin nästas utsaga”.
Det är svårt att reda sig mot det första intrycket.

För det första handlar det om att samtalet blir av. Genom evolutionen har vi utvecklats till att snabbt och instinktivt bilda oss en uppfattning i olika situationer. Det påverkar det första intryck vi får av den andre och det är svårt att reda sig mot detta intryck. Det kan dröja kvar och förhindra att ett verkligt samtal kommer till stånd. Sedan gäller det att bemöda sig om att förstå. Ignatius använder sig av komparativformen: den kristne ska vara ”…mer benägen att rädda sin nästas utsaga…”. Det utesluter inte att man i sista hand kan förkasta nästans utsaga men ordvalet anger tydligt vad som är att föredra. Ignatius formulerar ett förstahandsalternativ för vårt förhållningssätt: en andlig motsvarighet till det juridiska ”att frikänna vid rimligt tvivel”. Syftet? Att samtalet ska kunna fortsätta även om vi har olika uppfattning.

För det andra hänger detta också ihop med urskiljning. Det vill säga att vi l förstaär oss att värja oss mot givna uppfattningar. Då blir det möjligt att vara självkritisk, vi får upp ögonen för en ny facett av vår granna och spännande värld. Och vad är risken? Att jag tvingas ändra min egen uppfattning. Det är alltså ett riktigt och viktigt steg som vi måste ta.
Risken att behöva ändra sin egen uppfattning när man lyssnar
Denna tredje punkt är något som gått upp för mig på riktigt först under de senaste veckorna. När jag tar del av de många uppfattningar och framför allt de starka omdömen som framförs om kyrkans synodala väg eller om påven Franciskus eller enskilda biskopar, ställer jag mig alltmer frågan om hur alla dessa dömande människor på nätet klarar att överleva med så mycket negativitet i själen. Ignatius princip om att hellre rädda än att förkasta och döma fyller också funktionen att bevara mig själv från negativitetens gift.

Det är lätt att vara negativ. Det kan vem som helst och det ger genast en kick av självbekräftelse. Men negativitet förgiftar. Goethe är vis när han i Faust låter sin Mephistopheles säga ”Jag är anden som alltid förnekar”. Numera läser jag inte alls de flesta inläggen från de negativas kör. Inte för att jag inte är intresserad av deras uppfattning utan för att jag inte vill utsätta mig för denna koncentrerade och ständiga negativitet.
Att vara positiv gör dig sårbar. Den cyniska kritikern är förment starkare. Men han förstör bara. Han bygger inte upp. Är inte kreativ, saknar själ. Kritik är i sig något gott och det måste finnas plats för hårda omdömen men för att inte hamna i negativitet behöver vi skyddet från principen om att vi hellre ska rädda än förkasta.

Det bevarar oss från negativitet
Åter till komparativformen, att vara ”mer benägen”. Också det bevarar oss från att dra för snabba slutsatser. Det är och förblir en fråga om avvägning, urskiljning, det är ingen absolut princip. Det handlar inte om att du måste förstå. Det hela förblir mänskligt.
Och först därigenom blir det verkligt kreativt och nyttigt för den andliga processen och för mänsklig samvaro helt enkelt. Inget tvång, inget kategoriskt imperativ. Ingen besserwisser, ingen kommunikationsmekanik.

—–
Hos Ignatius återfinns det citat som använts här i anmärkning nr 22 i de Andliga övningarna, bland de förberedande punkter som är riktade till den som vägleder den person som gör de andliga övningarna. Det fullständiga citatet lyder:
”För att vägledaren och den som gör andliga övningar skall kunna bistå varandra mer och göra större framsteg, förutsätts det att varje god kristen är mer benägen att rädda sin nästas utsaga än att förkasta den. Om den inte kan räddas hör man sig för vad den andre menar med den, och om den andre avser något som är felaktigt bör man rätta honom eller henne kärleksfullt. Om detta inte är tillräckligt bör man söka alla lämpliga medel för att utsagan skall kunna uppfattas korrekt och därigenom räddas.”

Publicerat den 8 januari 2020 som blogginlägg på https://paterberndhagenkord.blog

Översatt till svenska av Anders Kvist