Motkultur medicinen mot skolans kris

av ERIK ÅKERLUND

– Den svenska skolan är i kris; om detta tycks alla vara rörande överens. Men finns viljan att ta sig an problemet från grunden?

Alla verkar vara överens om att den svenska skolan befinner sig i kris. Och många olika förslag har förts fram för hur skolans kris ska lösas. Från den politiska vänstern tänker man sig – som i alla frågor – att mer resurser ska avhjälpa krisen. Genom att man har mer pengar i verksamheten får lärarna mer i lön, och personaltätheten ökar. Läraryrket blir på så sätt mer attraktivt.

Från högerhåll tänker man sig – likaledes konventionellt – att konkurrens mellan skolor är nyckeln till att lösa problemet. Genom konkurrens slås dåliga skolor ut, och de goda föredömena får efterföljare. Lärare får möjlighet att göra karriär, till allt bättre arbetsplatser och tjänster. Precis som inom andra branscher.

Båda lösningsförslagen har sina förtjänster och sina välgrundade skäl som talar för sig. Men inget av dem angriper roten till det onda.

En av de senaste skräckrapporterna rörande skolan och läraryrket handlar om att det nyligen krävdes endast 0,1 poäng på högskoleprovet för att komma in på lärarprogrammet. Under flera års tid har det också stått många platser tomma på lärarutbildningar med inriktning mot naturvetenskapliga ämnen och i matematik. Våren 2013 utexaminerades blott sju kemilärare i hela Sverige.

I början av 1970-talet gick det mellan 20 och 25 sökande per plats på lärarprogrammet. I början av 2000-talet var den siffran 1,7 sökande per plats, för att i dag ha sjunkit till rekordlåga 1,2 sökande per plats. Det vi ser i dag är alltså en radikal sänkning av söktrycket till lärarutbildningen. Det är knappast förvånande att detta också får återverkningar på de blivande lärarnas kunskaper, förmågor och färdigheter inom sina respektive områden.

Förslagen från såväl höger som vänster försöker att möta problemet med läraryrkets status. Problemet är bara att man från båda håll försöker att göra det genom att spela på skolans bortaplan. Vare sig det handlar om att ge lärarna mer pengar eller att göra skolans värld mer lik företagsvärlden, så handlar det om att skolan ska tävla på en arena som inte är dess hemmaplan.

På bortaplan kommer dock skolan aldrig att vinna matchen. Man kommer aldrig att tjäna mer pengar genom att undervisa på en skola än genom att gå ut i näringslivet, där pengar och förmögenheter till syvende och sist ändå produceras och ackumuleras. Och skolan kommer aldrig att bli en lika attraktiv plats att göra karriär på som det näringsliv som ger förebilden för karriärism.

Grundproblemet är att skolan alltför länge velat vara precis som alla andra. Den har accepterat det övriga samhällets premisser och intressen också för sin egen verksamhet. I och med Lgr62, den läroplan för grundskolan som kom 1962, kom ett nytt paradigm att bli förhärskande inom skolan: nyttoaspekten. Eleven skulle utbildas till att bli en god samhällsmedborgare och en nyttig arbetare eller tjänsteman. Skolan och innehållet i dess undervisning kom att underställas intressena för det övriga samhället, för stat och näringsliv. Frågan ”varför lär vi oss det här?” skulle alltid kunna besvaras med hänvisning till det framtida vuxenlivet.

Skolan och lärarutbildningen lever i dag i mångt och mycket kvar i detta paradigm, om än i lite ny dräkt. Det handlar i dag om att bli en aktör för (god) samhällsförändring, och att få kunskaper och färdigheter som möjliggör en karriär (var som helst utom i skolan, förstås).

Problemet är, med andra ord, att skolan har köpt en värdehierarki som är främmande för skolan själv och för dess eget väsen. Makt och pengar blir de väsentliga värdena även i skolans värld. Naturligtvis kan skolan inte konkurrera med övriga samhället med vad den kan erbjuda på dessa områden.

Vad skolan måste göra är att börja se egenvärdet i det man lär ut. Visserligen är mycket av det man lär ut också nyttigt i många olika situationer i livet. Men det är inte det primära. Det har ett egenvärde att fördjupa sig i den klassiska litteraturen. Det har ett egenvärde att behärska matematiken och förstå och se dess skönhet. Det har ett egenvärde att fördjupa sig i naturens under genom de naturvetenskapliga disciplinerna. Det har ett egenvärde att öva upp sin hantverksskicklighet och sin konstfärdighet. Och det har ett egenvärde att alltmer förstå sin plats och sitt sammanhang genom historiska studier.

Andra sidan av detta egenvärdesmynt är elevens egen utveckling. Kunskap och färdigheter hänger aldrig i luften, de är alltid rotade i en person. Att betona ämnets egenvärde är också att betona egenvärdet i ele­vens eget växande. Eleven blir alltmer den han eller hon är – inte så mycket som en följd av en sådan undervisning, utan i själva undervisningen, som en integrerad del av den.

Till detta ska läggas att det är just i skolans värld som man får göra allt detta. Som elev när man är ung, som lärare när man är äldre. (Docendo discimus – vi lär oss genom att lära ut.) Det finns inte många andra sammanhang – varken i näringslivet, i politiken eller i livet i stort – som liknar skolan och akademin. Man finner här en unik miljö, en miljö som erbjuder något som är svårt eller omöjligt att finna någon annanstans. Det är också det som är unikt och eget för skolan som skolan måste betona i sin egen verksamhet.

Skolan måste alltså vända upp och ned på hierarkierna och betona andra värden än man gör i det övriga samhället. Om samhället i stort betonar information måste skolan betona kunskap. (Hur ska man för övrigt kunna ta till sig information om man inte har kunskap?) Om samhället i stort betonar snabbhet måste skolan betona långsamhet och långsiktighet. Om samhället i stort betonar nytta måste skolan betona egenvärdet (hos såväl kunskap som hantverksskicklighet). Och så vidare.

Den goda nyheten är att skolan har alla möjligheter att göra just detta. Man har, trots allt, den stora fördelen av att själv kunna utforma stora delar av de ungas utveckling och uppfostran under tolv mycket formbara år. Inte så att man ska påtvinga dessa unga något särskilt; men det finns ingenting som hindrar att man presenterar alternativ till det som är det förhärskande i samhället i stort.

Lösningen på skolans kris kan sammanfattas i ett ord: motkultur.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/skolans-problem-viktigare-an-fps/