Något om benediktinerordens väsen

Av Frater Tillquist O. S. B.

Då vi tala om benediktinskt väsen, så mena vi först och främst den individuella andliga form, som skiljer den benediktinska persontypen från varje annan. Men då typen är en produkt av omgivningen och då denna åter icke blott är en summering av de enskilda individerna, utan också själv äger bestämd form, så ha vi i det följande en dubbel uppgift att lösa. Först måste vi undersöka den benediktinska gemenskapen som sådan och därefter den enskilda individen.

Jämföra vi alltså den benediktinska väsensstrukturen, såframt den är en yttring av gemenskapen, med de moderna ordnarna och sällskapen, så se vi genast, varest grunden är även till de andra olikheterna. Alla nya ordnar äro grundade i första hand för ett visst ändamål, benediktinerorden däremot med ett bestämt mål. Eller tydligare. För alla andra är det högsta och sista målet Gud. För de först nämnda – de rent kontemplativa utesluta vi här – kommer därtill ännu en annan orsak, ett mellansyfte, som kan vara apostolat, själavård, sjukvård, uppfostran o. s. v. Man frågar ju alltid, vilket syfte den och den orden har, för vilket ändamål den är grundad. – Nu är det ju så, att arbetet, ändamålet, alltid utövar ett stort inflytande på varje människas eller korporations väsen. Den största centralisation måste naturligtvis härska, på det att arbetet ändamålsenligt kan fördelas. Den gemensamma gudstjänsten måste delvis eller alldeles uppgivas, för att erhålla största möjliga tid. Ordenslöftena få karaktären av rättslig uppgörelse. Det andliga livet regleras av de stående uppgifterna. Helt annat är det med benediktinerorden. Den behöver icke någon yttre uppgift för att äga tillvaro. Naturligtvis kan ett benediktinerkloster också hava ett bestämt verksamhetsfält, såsom uppfostran, själavård, mission, men det behöver icke och däri ligger skillnaden mellan denna och de andra ordnarna. För ett benediktinerkloster kunna dessa uppgifter alltså fela. Först och främst skall detta vara en skola för gudstjänst, tjänst för Gud. Men med denna förstå vi utan chorbön och liturgi även andra arbeten och förpliktelser, som äro en följd av det gemensamma livet. – Då alltså uppgifterna utåt icke äro avgörande för benediktinerorden, så kan förhållandet mellan människan och Gud vara det enda, som är väsensbestämmande för den benediktinska gemenskapen. Den vill intet annat än att försöka förverkliga det livsideal, som evangelierna visa oss. Därför betraktar icke munken löftena såsom medel för ett visst ändamål, utan som en levnadsform för att fritt och obehindrat tjäna Gud.

Då den heliga Benedikt grundade den nya institutionen, så tog han till förebild den romerska familjen. Abboten är paterfamilias med oinskränkt makt. Munkarna äro familjens söner med rätt att fritt uttala sig, men de hava också plikter att lyda. För Gud skola de kämpa, de äro ju »milites Christi», och kampplatsen är klostret, lydnaden är vapnet. De arbeten, som komma utifrån, måste först underställas abbotens avgörande och blott vad han bestämmer blir utfört. Dock, och här är den helige Benedikt ytterst sträng, intet får föregå gudstjänsten. För denna måste alla arbeten avbrytas.

Vid de nyare ordnarna består löftet i en nästan juridisk handling. Även Benedikt bragte löftet under en juridisk formel, men därtill kom något mer och det är en sakramental vigning. Efter gamla tiders åsikt nämligen blir munken vid löftets avläggande vigd. Han blir upphöjd i ett högre stånd. Det är icke människan, som gör sig till munk, utan det är Gud; människan offrar Gud sin vilja och Gud mottager offret och uppfyller honom med sin nåd.

Om något är särskilt benediktinskt, så är det diskretion och elasticitet. Tidigare ställdes alltid prestationen i främsta rummet. Helt annat den hel. Benedikt. – Intet hårt eller svårt ville han bestämma, nej, han lade mer vikt på sinnelaget, han förandligade askesen. Ödmjukhet och lydnad ställde han i medelpunkten. En följd av denna uppfattning är, att även den mindre kraftiga finner en plats i klostret. Dagens arbete består icke i ett enahanda, utan är rik på omväxling, gudstjänst, läsning och handarbete. Nästan på varje sida lyser denna kloka diskretion emot oss. Ingen skall hava grund till missbelåtenhet, bedrövelse eller att vara nedslagen. För abboten ställer han som förebild »den goda herden». Han erinrar honom, att han mer skall föregå än förestå, att han har övertagit omsorgen om svaga människor, han varnar honom för allt för mycken iver och han uppmanar honom att särskilt sörja för barn, sjuka och gamla. Denna den helige Benedikts måttfullhet har också blivit ett kännemärke på hans söner genom tiderna. Det hårda, extrema och polemiska finner ingen jordmån i denna atmosfär av frid och lugn. – Likaledes är också elasticiteten ett kännemärke på benediktinerorden. Utan denna egenskap kunde icke orden, utan att bliva omodern, hava firat sitt 1400 års jubileum. Naturligtvis har den genomgått många växlingar under århundradenas lopp, men dock kunna vi säga, att den idé, den struktur, som Benedikt har givit den, ännu är densamma. Att det så är, har säkert sin grund i den vidsynthet med vilken han behandlade en mängd olika frågor, såsom kläder och mat, gudstjänstens hållande m. m. Allt detta överlämnade han åt abboten att efter eget gottfinnande själv bestämma. Därtill kommer den självständighet, som gavs åt varje kloster. Så kunna de var och en för sig föra sitt eget liv. Landskap, klimat, befolkning, allt sammanverkar att giva de olika klostren sin särskilda prägel och dock skall man överallt finna densamma anda, blott olika i den yttre formen. Så växer benediktinerklostret samman med land och folk och bliver ett med detta.

Diskretion med elasticitet voro de väsenselement, som vi hava funnit i den benediktinska gemenskapen. I det följande vilja vi se, vilket inflytande dessa egenskaper hava på den enskilda individen. Den i sig allt upptagande idén var som vi hava sett för den heliga Benedikt »servitium divinum», guds-tjänst. Den inre hållning, ur vilken denna skall framgå, är »humilitas», ödmjukhet, ty tjänst betyder intet annat än självuppgivelse. I det sjunde kapitlet av sin regel framlägger han hela sin uppfattning över den askes, som hans söner skola bedriva. Gud är Herre och Konung. Medvetandet om Guds ständiga närvaro måste i själen ingjuta den djupaste vördnad. För Gud äro vi intet och i det själen erkänner detta, giver han sig helt hän åt sin skapare. En följd av denna själens hållning, på vilken den helige Benedikt lägger den största vikt, är objektivitet, ty ödmjukhet sluter i sig kärlek till objektet, uppoffrandet av sig själv och gentemot Gud uppgivandet av den egna viljan. Därför har den helige Benedikt betecknat den ögonblickliga lydnaden som den mest fullkomliga ödmjukhet, ty denna betyder ett fullständigt uppoffrande av det egna »jaget». Den absoluta lydnaden för Guds vilja, vilken träder munken till mötes i abbotens person, gör honom öppen och mottaglig för allt. Denna mottaglighet och öppenhet sluter i sig anpassningsförmåga, självuppoffrande kärlek till nästan, trohet, förtroende för medmänniskorna. Det noga reglerade, dagliga livets objektiva norm; de utifrån kommande uppgifterna och göromålen, liturgins objektivitet, tjänandet av Gud och gemenskap, allt detta behärskar munkens liv. Denna frihet· i förhållandet till tingen kommer till uttryck i begärens behärskande, i ett lidelsefritt bedömande av tingen, i inre lugn och glädje. Så kan den heliga Benedikt fordra, att hans söner skola vara nöjda med det ringaste och sista, ja, att de skola bära med jämnmod orätt och smädelser.

Ur denna frihet växer fram såsom av sig själv två andra egenskaper, nämligen sinne för gemenskap och känsla for form. Objektivitet och gemenskap höra verkligen tillsammans. Den som giver sig hän, har plats för andra, förmår växa in och samman med den andre. – Då den anda, som är det förenande i den benediktinska gemenskapen, har sitt ursprung i Gud, så blir denna övernaturlig. Var det hos de gamla eremiterna den tillfälligt sammanbragta hopen, hos Pachomius kamratskapet, hos Basmus vänskapskretsen, så blir det hos Benedikt familjen som en efterbild av kyrkan, icke blott till konstitutionen, utan framför allt i att vara och verka som övernaturlig gemenskap. Liksom i stiftet de troende sammansluta sig om biskopen som Kristi ställföreträdare för att med honom bilda en tros-, livs-, böne- och offer-enhet, så skarar sig i klostret en grupp troende om abboten, för att med denne sträva efter den evangeliska fullkomligheten och söka att förverkliga och fördjupa enheten i tron, livet, bönen och offrandet. Enhet i tron, genom att läsa den heliga Skrift och fädernas arbeten, genom att villigt upptaga det, som abboten lär; enhet i livet, genom »vita communis» i personlig fattigdom, genom deltagande och omsorg för varandra; enhet i bön, genom den gemensamma gudstjänsten i koret; enhet i offrandet, genom den heliga mässans firande. Vad som i stiften blott bristfälligt låter sig göra på grund av en mängd omständigheter, är i klostret verklighet; ett liv i enhet genom Kristus med Gud. Blott den, som förstår betydelsen av den kyrkliga gemenskapsidé, som ännu vid Benedikts tid var levande, men som senare försvann under den långa subjektivistiska perioden, förmår fatta den storhet, skönhet och inre rikedom, som ligger i ett kloster såsom familj. Däri finner man det, vad man skulle kunna kalla benediktinsk fromhet, ty denna är ingenting annat än den kyrkliga gemenskapsidén i sitt inflytande på det individuella själslivet. Komma vi till Gud, så göra vi det icke som självständiga individer, utan genom Kristus, vilken i sig innesluter såsom huvudet hela kyrkan som sin lekamen; om vi äro medvetna om, att vi blott som lemmar av Kristi lekamen hava värde och betydelse för Gud; om vi äro övertygade om, att vårt helgande icke så mycket beror på våra egna ansträngningar, utan i första hand verkas genom kyrkans nådemedel; om vi framför allt beakta det heliga mässoffrets centrala ställning såsom den sakramentala närvaron av Kristi frälsningsgärning och betydelsen av kyrkoåret såsom en ständigt återkommande återlösning genom Kristus, så skall den benediktinsk-liturgiska fromheten icke synas oss varken som estetik eller som eskatologisk flykt ur tiden, utan som verkligt kristligt liv. Men kunde kanske någon invända, blir icke följden av uppmärksamhetens ständiga riktande på objekt och gemenskap, att individualitet och originalitet i viss mån bliva fjättrade. Dock vad säger Kristus: »den som söker sig själv, skall förlora sig och den som förlorar sig, skall finna sig». I knappast någon gemenskap blir så mycken hänsyn tagen till den enskilda som i den benediktinska. Objektivitet betyder vördnad för den andres egenskaper. Den helige Benedikt riktar till abboten uppmaningen att alltid taga hänsyn till den enskildes karaktär, ja, han måste till och med tjäna den. Den princip som skall härska är, att var och en skall hava, vad han behöver. Alla bliva uppfordrade att lyda varandra, ja, de skola tänka mer på de andra än på sig själva. I hans regel finnes intet bestämt asketiskt program, inga föreskrifter för den privata bönen. Ur de värden som finnas, må varje ösa efter förmåga. Klostrets mångsidiga verksamhet, vilken själv om möjligt bör producera det för livet nödvändiga, sluter i sig så många möjligheter till sysselsättning, att varje anlag måste komma till sin rätt. – Men Benedikt vet också, att individualitet icke får betyda hänsynslöshet. Därför spelar lydnaden hos honom en så stor roll. Därtill ligger i gemenskapslivet den regulerande kraft, som bildar och formar personligheten. Ännu en faktor måste vi här nämna, som också utövar ett stort inflytande och det är löftet om stabilitet. Först genom denna blir klostret till en sluten oupplöslig familj, fast förenad med det land och det folk, varest det en gång har fått fotfäste.

Ovan nämnde vi, att man utom sinne för gemenskap också kunde urskilja en annan gemenskap och denna kallade vi känsla för form. För var och en, som läser den helige Benedikts regel, är det påfallande, huru stor vikt den lägger på den yttre formen. Dock är det att bemärka, att den inre hållningen i brådskande rörelser, i ett otyglat skrattande, i onödiga skämtord, i skrikande tal, i nyfikna blickar, förbjudes. Hans regel giver noga föreskrifter om, huru munken skall tilltala sin medbroder, när han skall bliva sittande och när han skall stå upp. Alla rörelser skola vara behärskade. – Det är i själva verket det mest påfallande för den besökande gästen, med vilken högtidlighet han mottages, den ro och värdighet, som härskar överallt, det lugna och behärskade sättet i alla rörelser. Det är intet konstlat tvång utan är ett naturligt uttryck för ett format inre. Häri finner vi också grunden till liturgins högtidliga firande. De liturgiska handlingarna uppfattas icke som något, vilket är fullkomligt likgiltigt, nej, de äro det förkroppsligade innehållet av kyrkans böner. – Gudstjänstens anda formar och förandligar benediktinermunkens arbete. Alla verktyg och redskap betraktar han som heliga, som till altaret hörande käril.

Genom denna uppfattning om formens betydelse är det ju klart, att klostren måste bliva hemvist för konsten. Att nämna några vid namn är icke nödvändigt, då ju klostren voro genom många århundraden de enda utövare av konsten. Så var det även med de klassiska studierna. Nästan allt, som har bevarats till våra dagar av de romerska och grekiska klassikerna, ha vi att tacka de flitiga avskrivarna i de stilla munkcellerna.

Så tro vi oss nu hava tecknat det väsentliga i den benediktinska ordensandan. Målstrukturen är grundläggande för allt. Varthän vi än vända oss så skola vi finna, att icke medlen kunna vara de dominerande eller bestämmande. – Med organisk frihet bygger benediktinerklostret sig upp i rum och tid, i sina krav måttfullt avvägt mellan böra och kunna: det fullkomliga förverkligandet av det kristna livsidealet, som icke är möjligt att förverkliga för den enskilde, utan blott med hjälp av den övernaturligt uppbyggda gemenskapen och den där till erforderliga inre hållningen, vilken vi hava funnit vara ödmjukhet, d. v. s. tjänstberedskap för Gud.

Det är naturligtvis klart, att den moderna själen icke bär inom sig alla dessa egenskaper eller väsenselement, ty om någonsin så betyder i vår tid det att bliva munk en conversio, förvandling, omlärande. – Vad vi i det föregående hava skildrat, var idealet; att det icke kan förverkligas i alla, är intet bevis mot dess form och giltighet. Hittills hava vi icke talat om de faror, som kunna bliva en följd av denna väsensstruktur, men den uppmärksamme läsaren torde själv finna dem, särskilt om han jämför benediktinerordens historia med det ovan sagda. – Varest självständighet är och varest skydd för individen finnes, där är också ett blomstrande liv att söka, men självsvåld kan också bliva följden; varest kärlek till objektet härskar, där kan glänsande prestationer uppnås, men det kan också hämmande passivitet uppkomma och varest gemenskapsliv är rådande, där kan den enskilde finna mycken hjälp och arbetsglädje men där kan också osämja och ett avtynande andligt liv bliva följden.