Nån ordning får det väl va’

LOVISA BERGDAHL

”Metta Fjelkner utreder mer ordning och reda i skolan”. Så lyder rubriken på det pressmeddelande [länk här] utbildningsminister Jan Björklund publicerade i går på Regeringens hemsida. Samma dag framträdde han tillsammans med utredaren Fjelkner, som är före detta ordföranden för Lärarnas riksförbund, i en gemensam presskonferens [här].

Men är det inte något skumt med själva anslaget i detta? Jag menar, tycks inte problemet redan vara lokaliserat – oordningen och oredan – och tycks inte även själva lösningen – ”mer ordning och reda” – också redan vara given? Behövs det någon utredning om vi redan vet vad problemet är och hur det ska lösas? Dessutom kan man ju undra om inte utbildningsministern åsiktsmässigt slår in öppna dörrar. Alltså: ”Mer ordning och reda i skolan – någon däremot?” Nej, ingen.

Uppdraget har, om man läser vidare i regeringens pressrelease, två delar. Dels ska utredaren följa upp hur ordningsreglerna ser ut, dels ska det lämnas förslag på åtgärder. I tidningen Skolvärlden preciserar Björklund vad åtgärderna handlar om, och även om han inte vill föregå utredningen så är det vilka legala befogenheter lärare och skolor har att råda bot på ordningsproblemen som ska ”utredas”. Det är alltså juridiken och regelverk som lärarna erbjuds för att lösa problemen.

Det återstår att se om detta kommer att leda till mer ordning och reda i klassrummet. Tillåt mig att tvivla. ’Lika föder lika’ brukar det heta. Jag tror således att juridikens väg kommer leda till en ökning av just juridik, det vill säga leda till ett ökat antal anmälningar, disciplinärenden och ordningsbrott och följaktligen kommer lärarna lägga än mer tid på regelverk och mindre tid på eleverna. Det finns en risk att detta leder till eskalerande oreda. Intressant i sammanhanget är att Skolinspektionen, dagen innan Björklunds pressrelease, redovisar att antalet anmälningar under 2013 nått rekordnivåer och att hela 3 500 barn har anmält att de varit utsatta för kränkande behandling i skolan.

Klassrumsmiljön i svenska skolor lämnar mycket att önska, det är de flesta överens om. Troligt är dock att oordningen och oredan beror på något, men vilka orsakerna kan vara, den frågan ställer sig inte Björklund. Om detta handlar om det ineffektiva i att ställa en sådan fråga eller om det helt enkelt inte faller honom att ställa den, det framgår inte. Han vill lösa problemen och det fort.

Men är inte det som händer här också ett skolboksexempel på det felslut som David Hume påtalade för sisådär en tvåhundrafemtio år sedan, det vill säga att vad vi bör göra inte följer automatiskt ur hur något förhåller sig. Alltså: mellan beskrivningen av hur något är och vilka åtgärder som behöver vidtas ligger en hel ocean av komplexa orsakssamband som vi, om vi verkligen vill åstadkomma förändring, måste ta på allvar. Vore inte detta ett ämne för en verklig utredning, Jan Björklund? Nån ordning får det väl va’!

Lovisa Bergdahl 2014-02-26

Läs också Lovisa Bergdahls artikel ”Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten” i Signum nr 1/2014

Pressmeddelande här

Presskonferens här

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/om-lararna-inte-vill-ha-nagra-befogenheter-da_3311826.svd