När drottningen lade grundstenen

Den 7 juni hålles varje år i Sankta Eugenia kyrka en högtidlig själamässa, som väcker många minnen till livs. Det är för en drottning av Sverige och Norge, som den frambäres, Oskar I:s ädla gemål Josefina, född 1807 i Milano som äldsta dotter till Napoleons styvson Eugène Beauharnais, dåvarande vice-konungen av Italien och prinsessan Augusta Amalia av Bayern, död på Stockholms slott den 7 juni 1876. De kyrkliga myndigheterna sörja noga för, att denna vackra minnes- och sorgefest får den värdigaste yttre ram, den högtidligaste prägel. Men tiden rinner fort – i år ha ju redan 45 år svunnit sedan den ädla drottningens död – och välgärningar glömmas lätt. Det skulle därför inte skada, om Sveriges katoliker påmindes om det stöd och den hjälp de haft i vår sista katolska furstinna, i drottningen, som lade grundstenen vid det mödosamma återuppbyggandet av fädernas katolska Kyrka i Sverige, som begynte vid mitten av förra århundradet.

Ja, mödosamt var framförallt det stora uppbyggningsarbetet. Den gamla tidens kyrkor och kloster voro nedrivna eller i främmande händer. I århundraden har det i Sverige varit strängt förbjudet att offentligen hålla katolsk gudstjänst. Och även sedan detta förbud genom Gustaf III blivit hävt, dröjde det länge tills Stockholms katoliker kunde bygga en egen kyrka. Påskdagen år 1784 hade vårt lands förste apostoliska vikarie Nikolaus Oster (1783–1791), en son av det fagra Lothringen, i en hyrd sal på Stockholms stadshus hållit den första offentliga mässan i Sverige sedan 1500-talets nedrivningstid. Men ännu omkring 1830 klagar Montalembert, att Stockholms katoliker för sina gudstjänster blott hade till sitt förfogande ”en gammal övergiven och fuktig sal” (une vielle salle abandonnée et humide). Först 1835–1837 fingo de ett ordentligt gudshus, S:a Eugenia Kyrka vid Norra Smedjegatan, och det var huvudsakligen den dåvarande kronprinsessan Josefina som genom sina rikliga penninggåvor uppbyggde denna vår första katolska kyrka sedan reformationen. Så ivrig var den unga furstinnan för detta företag, att hon t.o.m. skrev till sin frände, konungen av Bayern, och bad honom i alla sitt lands kyrkor påbjuda en kollekt till förmån för kyrkobygget i Sveriges huvudstad. Också för det nya templets värdiga inredning arbetade hon oförtrutet. Med egna händer förfärdigade hon för koret en praktfull matta, som ännu användes vid stora högtider och förmådde sina höga svärföräldrar, Karl XIV Johan och drottning Desideria, att till Eugeniakyrkan donera dess ståtliga dopfunt av porfyr. Men härmed var hennes outtröttliga givmildhet långt ifrån uttömd. Det var till stor del hennes förtjänst, att Stockholms katolska församling på 1860-talet kunde inköpa den gamla på tradition rika fastighet, där senare Sankt Eriks ljusa, fridfulla kyrka genom vår nuvarande Biskops årslånga ansträngningar, penningsamlingar och storslagna personliga penningoffer senare kunde uppföras.

Också i Norge var drottning Josefina i högsta grad avhållen och uppskattad. Liksom den stora unionsdrottning Margaretha på sin tid med kunglig frikostighet skänkt både jord och pengar till Kyrkan i hela Norden – särskilt till Vadstena kloster – så var det 1800-talets katolska unionsdrottning som mer än någon annan bidrog till, att Norges första katolska kyrka sedan reformationen, S:t Olavs Kirke i Kristiania, år 1856 kunde resa sitt höga, spetsiga torn mot det sköna fjällandets himmel. Och när det befanns, att Eugeniakyrkan icke kunde uppbära ett klocktorn, var det endast den naturligaste sak i världen, att hon skänkte de klockor, som voro ämnade till den katolska kyrkan i Stockholm till den katolska kyrkan i Kristiania.

Naturligtvis var drottning Josefina åter ivrigt verksam, då det i början av 1860-talet byggdes en katolsk kyrka i Göteborg, (invigd 10 juni 1865), och när på 1870-talet också Malmö fick sin katolska kyrka, understödde hon frikostigt den där grundade församlingen och överlämnade vid Karl XV:s död till dess fattiga en större penninggåva. Detta är endast några små drag ur den höga grundstensläggarinnans storstilade återuppbyggnadsarbete. För en något så när uttömmande skildring av densamma skulle en stor bok vara erforderlig.

Men hur varm och ivrig katolik drottning Josefina än var, så förföll hon aldrig till någon trångsint religiös exklusivitet. Också för hennes icke-katolska undersåtar slog hennes hjärta varmt. Otaliga äro de välgörenhetsföreningar och -företag, som hon för deras bästa grundade eller ledde. Just genom denna sin nobla, vidsynta kärlek verkade hon även andligen grundläggande och uppbyggande i de vida protestantiska kretsar hon kunde nå och påverka, och där fördomarna mot allt vad katolskt heter på den tiden voro ännu större än nu. Även inom den kungliga familjen kunde man länge spåra hennes inflytande. Särskilt gjorde ju hennes son, sedermera konung Oscar II, aldrig någon hemlighet av sin förståelse och respekt för vår katolska tro.

De sista åren av sitt liv lade drottning Josefina grunden till de båda stiftelser, som för eftervärlden allra mest äro förknippade med hennes namn, Josefinahemmet för ålderstigna medlemmar av vår katolska församling, öppnat år 1874, och Oscar I:s minne för äldre damer ur de bildade klasserna av både katolsk och protestantisk trosbekännelse. Till detta senare hem lade hon själv grundstenen 1 december 1873 och presiderade vid dess högtidliga öppnande år 1876, samma år som hon avled. Både Oscar l:s minne och Josefinahemmet ledas av Elisabethsystrarna; den älskliga gamla mater Lambertina, som förestår den förra institutionen, och den muntra, energiska mater Evermoda, som leder den andra, tävla om att hålla de båda hemmen i det goda stånd, som motsvarar den höga givarinnans intentioner. Mellan dem residerar drottning Josefinas privatsekreterare, doktor Josef Müller, trots sin höga ålder livlig och kraftfull som en yngling. Han bor där som en vaktare av alla de vackra minnena och traditionerna från drottningens dagar. Vi svenska katoliker äro ej så rika på uppmuntrande minnen från förra århundradet. Ett av de vackraste är utan tvivel den ädla grundstensläggarinnan drottning Josefina. I de kyrkor hon byggt kunna vi nu bedja och fira gudstjänst. Den säd som hon ville så i svenska hjärtan, se vi nu sticka upp ur marken. Det heliga verk för Kristus och hans Kyrka, som hon med en sådan iver deltog i, få vi nu föra vidare. Vore det då för mycket begärt, att Stockholms katoliker så mangrant som möjligt samlades till hennes själamässa eller åtminstone skänkte henne en tanke eller en bön på hennes dödsdag den 7 juni?

Men allra bäst fira vi hennes minne genom att efterfölja hennes storslagna exempel. Alltjämt är vår katolska kyrka här i landet fattig, hjälpbehövande, hänvisad till sina barns offervillighet. Särskilt på sista tiden har den alltid kinkiga frågan om vår Kyrkas ekonomiska möjligheter blivit aktuell. Från utlandet kunna vi – under nu rådande förhållanden – icke vänta oss mycket understöd, och alla våra katolska institutioner här i landet äro i ständigt behov av hjälp. Inte skola vi låta vår vördade Biskop ensam bära de dagliga omsorgernas börda. Här passar det gamla ordet om någonsin: Minnet förpliktar. Drottning Josefinas ande av kärlek till Kyrkan, givmildhet, personlig självuppoffring skulle bliva själva kännemärket på barnen av den ännu alltjämt så beprövade Kyrka, som hon en gång lade grundstenen till. Och särskilt skulle den kraftigt stärkas av minnena från den 7 juni.