När Gud talade engelska

I år är det 400 år sedan King James Bible, även kallad the Authorized Version, publicerades. Om Karl XII:s Bibel har betytt mycket för svenskt kyrkoliv och svensk litteratur, är det ändå ingenting jämfört med vad King James Bible har betytt i engelskspråkiga länder. Det är mycket väl motiverat att fira detta jubileum med att ge ut en behändig bok om dess tillkomst. Det rör sig om en paper back version av en bok som gavs ut redan 2003, då under titeln Power and Glory: Jacobean England and the Making of King James Bible. Den undertiteln säger egentligen bättre vad boken faktiskt innehåller. Det är lika mycket en bred skildring av det engelska samhället i början av 1600-talet som en berättelse om hur bibelöversättningen kom till.

I mars 1603 avled drottning Elizabeth och efterträddes av Jakob VI av Skottland, vilken som kung av England bar namnet Jakob I. Englands kyrkliga förhållanden hade under Elizabeths långa regering någorlunda stabiliserats. Den katolska kyrkan hade trängts tillbaka men var fortfarande en stor minoritet. Den anglikanska kyrkan var statskyrka men hotades av olika puritanska riktningar. Någon allmänt accepterad engelsk bibelöversättning fanns inte vid denna tid. Under drottningens tid hade det kommit en översättning som kallades the Bishops’ Bible, men den var inte uppskattad av alla. Landsflyktiga puritaner hade i Genève gjort en bättre översättning, The Geneva Bible. Och likaså landsflyktiga katoliker hade i Douai nära Reims gjort en egen bibelöversättning. Delar av Bibeln fanns i andra versioner.

För att bringa mera ordning i de kyrkliga förhållandena sammankallade kungen 1604 en konferens till Hampton Court. Det var där och då som tanken på en ny engelsk bibelöversättning föddes. Man grep sig genast an med verket. Femtio översättare är kända, flera av dem endast till namnet, men åtskilliga är välkända gestalter. De olika bibelböckerna fördelades på sex companies, som sammanträdde på olika platser och fick namn därefter, till exempel ”The First Oxford Company”. Redan efter sju år var översättningen färdig, en verklig prestation med tanke på att den kommission som arbetade på att ersätta Karl XII:s Bibel fick hålla på i 144 år! Takten i det engelska projektet berodde nog inte endast på bättre personaltillgång. En pest som bröt ut under tiden påskyndade arbetet, likaså den katolska Gunpowder plot 1606 som upphetsade många sinnen. Det är intressant att erinra sig, att samtidigt med detta översättningsarbete hade flera av Shakespeares mest kända pjäser premiär i London.

Nicolson ger inledningsvis en mycket bred rundmålning av det engelska samhället vid denna tid. Det är en värdefull bakgrund, men tar kanske väl mycket plats. Samtidigt är det motiverat på så sätt, att det faktiskt inte finns så mycket att säga om själva översättningsproceduren. Inga protokoll är bevarade, endast den instruktion som utarbetades av ärkebiskopen av Canterbury, Richard Bancroft, är i sin helhet bevarad. Lyckliga textfynd under 1900-talet i olika collegebibliotek kan något komplettera bilden. Enligt anvisningarna skulle man i huvudsak luta sig mot the Bishops’ Bible. Det är alltså inte fråga om en total nyöversättning som den svenska Bibel 2000. I det stora förordet nämns de föregående engelska översättningarna, men den katolska – som man bevisligen lånat åtskilligt från – utelämnas helt.

Författaren till denna bok är inte exeget och kan därför inte bedöma val av läsarter, kunskaper i hebreiska och grekiska och liknande. Allmänt kan sägas, att man i England låg bättre framme än i Sverige under Gustav Vasas tid (det är den översättningen som King James Bible närmast kan jämföras med). Inte att undra över: England hade två universitet och var mycket mera påverkat av renässansen än Sverige någonsin blev.

Den näst senaste bibelöversättningen verkar ha en stor makt över sinnena. Liksom Karl XII:s Bibel prisas för sin ”märgfulla stil” särskilt av dem som aldrig läst en rad i den, så är det med King James Bible. Adam Nicolson är inget undantag. Om Bibeln är korrekt översatt till ett begripligt språk verkar inte vara så viktigt. Men Nicolson ger en god bild av den miljö i vilken den tillkom och flera roande informationer om dess verkningshistoria. Nytrycken kom tätt i början, vilket visar dess genomslag. En utgåva 1631 blev kallad ”Wicked Bible” eftersom den innehöll så många tryckfel, bland annat kom 2 Mosebok 20:14 (det sjätte budet) att lyda: ”Thou shalt commit adultery” (negationen not föll bort).

I sitt hemland England används King James Bible nu mest i form av Psaltaren (i något reviderad form) i den sjungna tidegärden i Church of England. Det hör till ödets ironi att denna översättning, gjord på kunglig befallning för en episkopal statskyrka, nu mest förknippas med puritanska samfund i Nordamerika. Bibelöversättandets historia är spännande, och King James Bible illustrerar detta ovanligt tydligt.

Sten Hidal

Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible. Harper Press, London 2011, 280 s.

Publicerad i Signum nr 6/2011.