När motparten sitter med trumf på hand

av PER LINDQVIST

– Om förlängningen av avtalet mellan Vatikanen och Kina.

Den 22 september 2018 slöt Vatikanen och Kina ett tillfälligt avtal om bis­kopsutnämningar och inrättande av stift i Kina. Enligt avtalet ska den kinesiska religionsmyndigheten välja ut kandidater och godkänna dessa. Att Rom utnämner biskopar är grundläggande för den katolska kyrkan. Regimen i Peking däremot betraktar sådana beslut som en ren intern kinesisk angelägenhet och förbjuder varje form av utländsk inblandning.

Avtalet ska enligt överenskommelsen förnyas vartannat år, eller inte alls. Eftersom det nu har gått två år har den diplomatiska aktiviteten varit intensiv, trots coronapandemin, och förhandlingarna har skett digitalt. Kritiken mot avtalet har varit stark, särskilt från Hongkongs tidigare ärkebiskop, kardinal Joseph Zen. Andra experter har varit mer nyanserade i sina kommentarer och menat att Vatikanen i praktiken inte har något annat val om man vill ha några som helst möjligheter att verka öppet i Kina.

Vid en presskonferens i Peking undrade en reporter från Phoenix Television, en tv-kanal med goda partikontakter, om överenskommelsen med Vatikanen. Talespersonen för utrikesdepartementet, Zhao Lijian, tog den möjligen efterlängtade passningen: ”Tack vare koncentrerade ansträngningar från båda sidor kommer interimsöverenskommelsen om biskopsutnämningar mellan Kina och Vatikanen att framgångsrikt kunna förnyas.” Man hoppades således att den skulle förnyas.

Därmed blev den dittills hemlighållna samverkan mellan de båda ojämlika parterna offentlig. Tre dagar senare tog kardinalstatssekrerare Pietro Parolin ned bollen i Rom. ”Vi avser att förnya denna överenskommelse ’ad experimentum’”, sade han i anslutning till en presskonferens. Därför avser man att än en gång underteckna den för ytterligare två år, ”för att utvärdera nyttan för kyrkan i Kina”.

Många betvivlar denna nytta, och Vatikanens andreman Parolin medgav också att de hittillsvarande resultaten inte varit särskilt goda. Det har ”funnits problem men det skulle kunna vara en viktig inriktning, som är värd att följa”.

Inofficiellt, enligt vad den katolska tidskriften America nyligen rapporterat, medger Vatikanens medarbetare att det handlar om en balansakt. Under förhandlingarna sitter Peking med ”kniven i handen”. Överenskommelsen reglerar endast biskopsutnämningar, där nu påven har sista ordet, vilket är en stor fördel för honom. Alla andra önskvärda frågor har Peking redan tidigare lyft bort – även hemligstämplandet av innehållet ska vara ett kinesiskt villkor.

Likväl sägs det ofta att man vid mötena också kan diskutera andra frågor. Exempelvis fall där myndigheterna har låtit ta bort kors från kyrktorn, eller förbudet mot religiös undervisning och aktiviteter för barn och ungdomar under 18 år. Vatikanens företrädare har protesterat mot bristen på religionsfrihet, men utan att verkligen kunna åstadkomma något.

Ändå sägs det både från vatikanska och diplomatiska kretsar att det är bättre att ha en sådan överenskommelse än ingen alls. Överenskommelsen är den första officiella kanalen mellan Heliga stolen och Peking sedan det kommunistiska maktövertagandet 1949. Dessutom är samtalen nu vänligare än tidigare, om än inte lättare. Enligt America förekommer det möten på ställföreträdande utrikesministernivå en till två gånger per år – omväxlande i Rom och Peking.

Förutom de få förbättringar som överenskommelsen medfört tycks påven och Vatikanen därigenom ha tagit på sig en viss munkavle. Lika ofta och tydligt som Franciskus och kurians medarbetare uttalar sig om brott mot de mänskliga rättigheterna i hela världen, lika tyst är det från dem i frågan om demokratirörelsen i Hongkong eller om förföljelsen av uigurerna. Tydligare yttranden från Vatikanen skulle ha gett Peking en förevändning att dra åt tumskruvarna i villkoren för en förnyelse av avtalet..

För Folkrepubliken är en förnyad överenskommelse med en internationell softpower som Vatikanen en prestigevinst, eftersom Peking pressas av handelskriget med USA, anklagelser om coronaviruset och även repressionen i Hongkong, liksom förföljelsen av uigurerna.

om Vatikanen ändå skulle säga nej till en överenskommelse, så skulle påven inte längre ha foten innanför den kinesiska dörren, eller i alla fall få tårna krossade. Och landets myndigheter skulle ha kunnat tillsätta de 40 vakanta stiften helt efter eget skön.

Hongkongs tidigare ärkebiskop, kardinal Joseph Zen har förnyat sin kritik av den planerade fortsättningen av avtalet mellan Kina och Vatikanen. ”Vi tappar genom denna i värde och trovärdighet”, sade han till det katolska medienätverket CNA/EWTN den 22 september. Zen är särskilt irriterad över Vatikanens tystnad när det gäller brotten mot mänskliga rättigheter i Kina.

Källa: Kathpress

Per Lindqvist är teol. kand. och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 7/2020.