När Sverige kristnades

BESKOW, PER

Maja Hagerman, Spåren av kungens män: om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Rabén Prisma 1996

Jan Arvid Hellström, Vägar till Sveriges kristnande. Atlantis 1996

Historien om Sveriges kristnande har aldrig fått någon slutgiltig sammanfattning. Många har försökt sig på uppgiften: K.B. Westman, Toni Schmid, Helge Ljungberg, Sven Ulric Palme och andra, men resultaten har blivit motsägande och fragmentariska. Svårigheten ligger i materialet självt. Det finns en rikedom av dokument om Danmarks, Norges och Islands kristnande, men de svenska källorna är sena och legendartade, och detsamma gäller i ännu högre grad Finland. Danmark har sin Saxo, Island sin Snorre Sturlason – låt var att båda blivit hårt åtgångna av historiker – och Norge har sin rika skaldediktning som gett kristningsskedet en poetisk form. I Sverige har vi framför allt runristningarna att hålla oss till och kanske vissa omdiskuterade skikt i landskapslagarna. Rimbert och Adam av Bremen iakttog Sverige på avstånd och ger mest andrahandsupplysningar. De inhemska svenska legenderna om Sigfrid, Eskil och andra missionärer har utformats långt efter deras tid och är redan svepta i ett ohistoriskt sagoskimmer.

I sina postuma bok Vägar till Sverige kristnande har Jan Arvid Hellström undvikit frestelsen att försöka teckna en helhetsbild och har nöjt sig med att formulera ett antal ”gåtor” som forskningen söker besvara. Han har emellertid sprungits ikapp av Maja Hagermans stora och prisbelönta rundmålning av perioden, Spåren av kungens män, som med säkerhet kommer att ge den närmaste generationen dess uppfattning om hur det gick till när Sverige blev ett kristet land. Man bör därför först ta en titt på denna bok.

Kungamakt och aristokrati

Maja Hagerman ger oss ett utmärkt exempel på vad en vetenskapsjournalist kan åstadkomma. Hon gör inte anspråk att ha bedrivit egna forskningar, men under tio år har hon följt den vetenskapliga utvecklingen, främst inom historia och arkeologi och har sammanställt den till en syntes som i många avseenden gör ett trovärdigt intryck. Vad som annars är fragmenterat i en mängd skilda uppsatser blir här till en begriplig enhet. Dessutom har det blivit en levande och ofta dramatisk framställning som får läsaren att uppleva närheten till dessa avlägsna skeenden. Hennes framställning gör ett modernare intryck än Hellströms bok, vars manus nog har några år på nacken och ibland håller en alltför akademisk ton.

Ett problem är att det handlar om en fortskridande forskning och att mycket som hos Hagerman ser ut som fakta i själva verket är forskarnas modeller för att förstå verkligheten. En erfaren läsare känner lätt igen vilka som är tankarnas upphovsmän, främst Åke Heyenstrand, Thomas Lindkvist och paret Birgit och Peter Sawyer, dvs. dagens främsta forskare inom detta område. Alla avtackas i inledningen för ”synpunkter” och ”fackgranskning”, men det är i själva verket deras med möda genomförda forskning som här plundras på sina resultat. Utan någon betungande notapparat kunde författaren ha angett från vilken av respektive författare de nya insikterna har hämtats, och det skulle också starkare ha understrukit Hagermans roll, inte som självständig forskare utan som återberättare av vad andra har åstadkommit.

Som boktiteln anger handlar det mera om kungamakt och aristokrati än om de kyrkliga förhållandena. Den förr vanliga uppfattningen att Sverige grundats från Mälardalen med Uppsala som centrum har nu fått vika för nya insikter om Götalandskapens betydelse för riksenandet. Olof Skötkonung var kung över Västergötland men hade också Sigtuna som en framskjuten stödjepunkt för sin makt. Sannolikt var han åtminstone tidsvis underställd Knut den store i Danmark, och mynt med Knuts bild har slagits i Sigtuna. Man har tolkat namnet skötkonung som ”skattekonung”, dvs. att han var tributskyldig till Knut och stod i ett slags vasallförhållande till denne.

Också senare kungar hade sina stödjepunkter i Götalandskapen, inte minst de alternerande sverkerska och erikska ätterna ända till 1200-talets början. Först från Birger Jarls tid kan vi tala om ett enat svenskt rike. Att behärska Mälardalen och det rika Uppsala öd var det yttersta inseglet på kungamakten, och här hade svearna utan tivel sista ordet. ”Svear äger att konung taga, så och vräka” heter det i Äldre Västgötalagen. Runtom i landet befäste kungen sin makt genom kungsgårdar, stadsanläggningar och myntning. Också en stad som Sigtuna var från början byggd ”inåt” som ett kungligt maktcentrum och blev först med tiden till en öppen handelsstad.

”Kungens män”, de stormän som stödde honom, ”tegnar” och ”drängar” i den kungliga hirden, bildade en aristokrati med vidsträckt politisk och ekonomisk makt. Det vara dessa – och inte en klass av fria och jämställda bönder – som hade initiativet både ifråga om handelskontakter och kristen mission. Det är sedan länge känt att de tidiga kyrkbyggena i Sverige företogs av kungar och stormän och att dessa byggnader också var viktiga statussymboler. De första stenkyrkorna från 1100-talets början finner vi längs Vätterns östra strand, och de är tydliga bevis på hur de lokala makthavarna sökte överträffa varandra i praktbyggen. Det var kungen och hans män som byggde upp vad som skulle bli Sverige.

Om allt detta ger Maja Hagerman rikligt av information. När det gäller själva kristendomen märker man att hennes intresse är åtskilligt svalare, och kanske har hon lidit brist på idégivare. Kapitlen fyra och sex om kristendomens införande är utan tvivel de svagaste i boken och ger en förgrovad bild av missionstidens förhållanden. Bättre är däremot avsnittet om Alvastra kloster i kapitel sju.

En långvarig process

Det egentliga kristnandet får vi en långt bättre bild av i Hellströms bok. Som han påpekar har detta varit en långvarig process som pågått under århundranden innan de nordiska länderna blev officiellt kristna. Genom handelsresor har nordborna fått kontakter med den kristna kulturen öster- och söderut, många har bosatt sig i kristna länder och har antagit kristendomen där (som danskarna i England), och genom sina kontakter med hemlandet har de förmedlat kristna seder till Norden. Det har oftare rört sig om sedvänjor än om en artikulerad tro. Man kan t.ex. se att kristet begravningsskick uppträder i Västergötland redan på 700-talet. Vägen var sedan länge beredd för ett genomfört kollektivt kristnande, och Hellström beskriver utförligt det kyrkliga nätverk som existerade under missionstiden.

Hellström menar att kristendomen egentligen inte mött något större motstånd i Sverige, en uppfattning som inte delas av andra historiker. Han tvivlar också på att Uppsala hednatempel alls har existerat och uppfattar asatron som starkt försvagad och redan påverkad av kristendomen. Hans föreställning om en mjuk övergång från hedendom till kristendom kan vara överdriven men är värd att reflektera över och skiljer sig radikalt från Helge Ljungbergs bild av en dramatisk kamp mellan Tor och Vite Krist.

En egen linje driver Hellström också när det gäller tingsmötenas betydelse för trosskiftet. Regionala eller lokala ting spelade en avgörande roll då kristendomen infördes i Danmark, Norge och inte minst på Island (Alltinget år 1000). Från Sverige finns inte några sådana uppgifter, men det tycks rimligt att motsvarande förhållanden också funnits här och att kristendomen införts genom tingsbeslut. Rester av sådana menar sig Hellström finna i de äldsta landskapslagarna, men deras förhistoria förblir hypotetisk och omdiskuterad, och en helt annan bild får man i Hagermans bok, där landskapslagarna helt ses återspegla 1200-talets förhållanden.

Men vad hände egentligen när kristendomen slog igenom? Både Hagerman och Hellström betonar folkets tröghet i att acceptera kristen tro, oförmågan att förstå budskapet och mängden kvardröjande hedniska och magiska bruk. Att mässan uppfattades av folket som en magisk rit påstås gång på gång av Hagerman utan minsta belägg. Det kontrasterar mot vad Hagerman annars skriver om kungens och aristokratins betydelse för kristnandet. Kunde de ledande slå mynt, bygga kyrkor och smycka dem med elegans, så kunde de rimligen också tillgodogöra sig kristna elementa. Helt visst var det stormännen som först lärde sig kristendomens innehåll, vilket först efter hand övertogs av ”folket”. Men detta sociala perspektiv tappas bort av Hagerman som i kapitlen om missionen förflyttar sig från aristokratin till gräsrotsnivå.

Missionens roll som skapare av en kristen kultur är Hagerman dock på det klara med: ”När kristendomen kom förde den med sig mycket annat som blivit så självklart att det knappt går att urskilja längre, som detta att en människa inte kan äga eller sälja en annan. Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt.” Sådana meningar har fått nationellt sinnade recensenter att stegra sig. Att svenska folket skulle ha den katolska kyrkan att tacka för sin civilisation, är det inte för magstarkt? Men sanningen att säga finns det ingen högre kultur i Europa som formats utan kristen påverkan. ”Blott barbariet var en gång fosterländskt”, säger Tegnér.

Att se på Norden utifrån

Men om detta finns mer att säga, som kanske inte kommer helt till sin rätt vare sig hos Hagerman eller Hellström. Ett skäl till att kyrkan var så attraktiv för det ledande skiktet var dess bokliga och rättsliga kapacitet. I Äldre Västgötalagen räknas de ledande i folket upp som ”konung, bönder och alla bofasta män, biskop och alla boklärda män”. Uteslutna är som synes kvinnor, trälar och personer utan fast bostad. Kyrkan försåg kungen med en litterat och latinkunnig kader av ämbetsmän som kunde brukas vid administrationen av riket och för utlandskorrespondens vid en tid då diplomatin ännu var outvecklad. Kyrkan stod för skolor och utbildning, och redan i Karl den stores rike hade man börjat bruka den i kungens tjänst. Denna goda idé togs snart över av de danska kungarna som gav biskoparna ledande poster i förvaltningen. Hur kan man annars förklara att fem biskopar stupade när kung Nils gjorde sin misslyckade landstigning vid Foteviken år 1134? När Erik Ejegod företog sin långa och fatala pilgrimsresa omkring år 1100, var det biskop Asser i Lund som i åratal styrde riket.

Märkligt är att man så snart kunde utbilda ett inhemskt prästerskap, också till de högsta posterna. Det öppnades möjligheter till en kyrklig karriär som samtidigt var politisk och därför attraktiv för många. De tidiga danska biskoparna togs ur stormannaätter, av vilka Trugottsläkten var den mest framträdande. I dessa ätter, med deras krigiska traditioner, fanns alltså unga män som var villiga att gå in i en helt annan och programmatiskt icke-aggressiv prästroll som dessutom kunde innebära livslångt celibat – låt vara att prästäktenskap förekom i Norden medeltiden igenom. Skickligheten i handgemäng ersattes av språklig och boklig bildning och av dagliga skrivgöromål. Den högre utbildningen fordrade utlandsstudier som gav dem vidgade vyer och mera civiliserade vanor.

Under dessa tider av politiskt kaos var det kyrkan som stod för kontinuitet och rättslig ordning. Som nämnt var det svenska riksenandet inte genomfört förrän under 1200-talet, men redan 1164 var Sverige organiserat i en kyrklig provins med stiftsindelning och med ärkebiskop i Uppsala. Den ingick i ett interneuropeiskt nätverk med täta inbördes kontakter. Ärkebiskop Eskil i Lund var utbildad i Hildesheim men hade sina närmaste kontakter med Clairvaux, där han slutade sina dagar. Den påvlige legaten Nicolaus Breakspear (senare påven Hadrianus IV) gjorde sin rundresa i Norden 1152–53. Stefan, den förste ärkebiskopen i Uppsala, vigdes i den franska staden Sens. Dessutom pågick en ständig skriftväxling med påven och med andra höga potentater på kontinenten. För 1000- och 1100-talets skandinaver var kyrkan det enda existerande informationsnätet och ett rätt effektivt sådant. Det är inte så konstigt att många drogs till detta och i den kristna kulturen såg nya framtidslöften.

Ett sådant internationellt perspektiv, menar jag, saknas både hos Hagerman och Hellström som så ivrigt letar i de magra svenska källorna och i de arkeologiska fynden. Vill man komma vidare, fordras det att man – trots alla skillnader – tar hänsyn till de danska, norska och isländska källorna som är långt mera givande än de svenska, men också att man skaffar sig en överblick av Norden utifrån, så som det uppfattades i kontinentalt eller engelskt perspektiv. Att Sveriges kristnande inte kan beskrivas utan att det övriga Norden får vara med i bilden blir alltmer självklart inom forskningen, men det finns också behov av vidare kunskaper om europeisk medeltidshistoria för att vårt förflutna skall kunna klarläggas. De munkar som övergav sina trygga hemtrakter för att ge sig ut på farliga uppdrag i Norden förde med sig ett andligt bagage som vi kan återfinna i samtida engelska och kontinentala källor. Jag är övertygad om att framtidens forskning om Nordens kristnande måste långt mer än tidigare ta sin utgångspunkt i den utomnordiska kristenhetens förhållanden.

Publicerad 1997 i nummer 1