När toleransen blir intolerant

av SVEN HEILO
Den nyligen utbrutna debatten i vårt land om stopp för nyetablering av religiösa friskolor har en märklig deja vu-karaktär [läs mer här]. Det liberala partiet, som alltid berömt sig för att vara en toleransens förkämpe, har plötsligt överskridit den gräns där toleransen blir intolerant.

bismarck-bildNär den tyske rikskanslern Otto von Bismarck på 1870-talet inledde sin strid mot den katolska kyrkan fick han helhjärtat stöd av det nationalliberala partiet i den tyska riksdagen. Partiet ville ha en statlig skola, fri från kyrkligt inflytande och var liksom rikskanslern en svuren motståndare till det 1870 bildade katolska Zentrumpartiet, som plötsligt vuxit och blivit ett av riksdagens största. Liberalerna vädrade morgonluft och hoppades att med sitt stöd för Bismarck utvecklas till ett regerande parti och vinna mera makt och inflytande.

Der Kulturkampf, Bismarcks kamp mot den katolska kyrkan och Zentrumpartiet slutade i ett snöpligt nederlag och de så kallade majlagarna från 1872, som bland annat resulterat i att jesuiterna förbjöds att verka i Tyskland, avvecklades efter hand. De som i längden förlorade mest på detta nederlag var nationalliberalerna, som med sitt stöd till rikskanslern kastat alla liberala principer över bord. I ett tal i den preussiska lantdagen den 15 maj 1876 sade Zentrumpartiets talesperson, Bismarcks huvudmotståndare, Ludwig Windhorst, följande tänkvärda ord, värda att begrundas av såväl liberala politiker som kolumnister i vårt land:

”Mina herrar … under de tre gångna åren har ni, utan att inse det, avvikit från era ursprungliga liberala principer och inte blivit annat än … ett rent absolut ministeriellt parti, som beviljar allt som ministern kräver. Ni har svikit liberalismens ideal och i frihetens namn skrivit under lagar, som nu slår er i ansiktet och utan inskränkningar ställt ert parti, som alltid påstått sig stå för den enskildes rätt mot vilken godtycklig överhet som helst och ställt er bakom en stat som inte erkänner några gränser för sin makt.”

Bismarck gjorde nationalliberalerna till medskyldiga i sin vålds- och maktpolitik mot den katolska kyrkan. Som en följd av kulturkampen gjorde partiet en substantiell förlust, som på längre sikt kanske var den mest ödesdigra för dess fortsatta inflytande. När man från liberalt håll i vårt land kräver förbud mot religiösa friskolor och i förlängningen förordar indragna statsbidrag till de kyrkor som inte lever upp till kraven på fullständig jämställdhet mellan kyrkliga ämbetsinnehavare, eller vägrar viga samkönade par, har den liberala toleransen övergått till att bli – intolerans.

Det fanns förr en maxim om tolerans, som var liberalismens ledstjärna: ”Jag delar inte din åsikt, men jag skall göra vad jag kan för att du skall ha rätt att uttrycka den.” Har liberalerna omedvetet anammat Herbert Marcuses teori om ”repressiv tolerans”, som fick ett stort gehör hos 68-vänstern? Marcuse ansåg att man skulle undertrycka alla ”högeråsikter” och endast låta vänstern komma till tals. En annan och mera subtil form av repressiv tolerans är när man visserligen låter obekväma åsikter framföras, men tiger ihjäl dem och vägrar ta en debatt. I båda fallen har toleransen övergått till att bli – intolerans.

Sven Heilo 2016-09-28