Näthatet och yttrandefriheten

Redan i början av år 2011 fastslogs i flera inslag i medierna att näthat var ordet för dagen. Sedan flera bloggare funnit sig föranledda att lägga ner verksamheten, som en följd av anonyma påhopp i kommentarfälten, har en debatt blossat upp, där det personliga ansvaret för det sagda och skrivna ofta ställts mot ett absolut krav på yttrandefrihet.

Ett drygt halvår senare, i spåren av terrordåden i Norge, har debatten fått ett annat allvar. Gärningsmannen tillhörde inte bara de aktiva på antimuslimska hatsidor på internet, utan han omsatte samtidigt också sitt hat i dödlig praktik.

Det visar att det vore naivt att förfäkta – som inte sällan tidigare gjorts – att näthat enkom bedrivs bakom skrivbordet, i fullkomlig avskildhet från verkligheten därute, och därmed utgör yttrandefrihetens förvisso obehagliga, men också tämligen oförargliga baksida. Nu skrev medieforskarna Sigurd Allern och Ester Pollack en debattartikel i Svenska Dagbladet där de beskrev kommentarfälten som en blick ner i ett avloppsrör, och argumenterade för ett förbud mot anonyma inlägg. Ett antal stora tidningar stängde också i spåren av diskussionerna åtminstone tillfälligt ner sina kommentarfunktioner, just därför att de blivit fora för rasism och intolerans. Andra åter – som Expressens Per Wirtén – har hävdat att en så drastisk lösning är en återvändsgränd. I stället har man efterlyst införandet av en redaktionell granskning av kommentarerna – i likhet med den som görs på tidningars insändarsidor – med hänsyn till rådande spelregler i offentligheten. Debatten lär fortsätta.

Men kommentarfälten är inte det enda problemet i fråga om näthat. Helt nyligen förmedlades i ett Rapport-inslag resultatet av en undersökning som visar att var femte yngre person, 18–34 år, utsatts för hot eller kränkning via sociala medier. Tidigare i höstas rapporterade SVT också om det starkt ökande antalet rasistiska hemsidor.

Främlingsfientlighet eller rasism utgör även enligt Brottsförebyggande rådets rapport för 2010 den största kategorin bland polisanmälningar inom hatbrottskategorin – den näst största är hatbrott med homofobiska motiv.

Finns det då ingen medelväg mellan å ena sidan censur och å den andra en mediekultur där vad som helst är tillåtet, som inte sällan går över gränsen till laglöst land?

Frågorna är knappast nya, även om den explosionsartade medieutvecklingen under senare år tenderar att ställa dem på sin spets. Det nu femtioårsjubilerande Andra Vatikankonciliet kunde knappast ha förutsett vad som komma skulle härvidlag. Men i flera av dess dokument, som Inter mirifica, om social kommunikation, eller Gaudium et spes, om kyrkan i den moderna världen, betonas ändå vissa grundläggande värden och principer som märkligt nog ibland tycks ha glömts bort i debatterna i den samtida offentligheten. Dit hör förstås rätten till yttrandefrihet – men samtidigt också kravet på urskillningsförmåga och omdöme hos individen som brukar den. Dit hör också en lika oavvislig som ovillkorlig respekt för medmänniskan – inte minst då för oliktänkande – och en betoning av vars och ens individuella ansvar i och för samhällslivet i stort.

I katolska sammanhang – det är värt att påpeka – är detta inte bara vackra fraser, utan en nödvändig realitet att beakta i vardagen. En världsvid kyrka rymmer många vitt skilda uppfattningar och tankar, och det finns en ständigt pågående debatt mellan oliktänkande, där just kravet på respekt framstår som helt avgörande, även om det i praktiken kanske inte alltid efterlevs.

Det förtjänar att sägas på nytt: envar är delaktig i ansvaret för både samtalsklimat och tonläge i all den kommunikation som utspelas i offentligheten. Friheten är viktig – men den kräver omsorg. Var och en måste kunna ta ansvar för sina egna ord, och vara medveten om att de har konsekvenser. Annars riskerar friheten att undergräva sig själv. Lika viktigt som det är att inte tabubelägga kontroversiella diskussionsämnen är det helt centralt att hålla ett respektfullt samtalsklimat levande som främjar det öppna, demokratiska samhället. För att ett sådant samhälle i praktiken skall kunna fungera krävs framför allt ömsesidig respekt för den helt grundläggande principen om alla människors lika värde. Frågan är hur en sådan hållning kan främjas med den nya tekniken.

Internet och sociala medier har skapat nya och oanade möjligheter till ett demokratiskt samtal, vars positiva följder varit uppenbara inte minst i diktaturstater. Där kan anonymiteten fungera som skydd för den enskilde, och så ge en livsviktig, annars omöjlig öppning mot omvärlden. Att bruket av sociala medier kan spela en avgörande roll i samhällslivet visar inte minst utvecklingen i Mellanöstern. Men det påminner också om att livet på nätet inte bara är en virtuell värld, avskuren från den verkliga. Att det krävs en etisk reflektion över människans handlande i verkligheten tas av de flesta för givet. Uppenbart är att denna etiska reflektion behöver utvecklas också på it-teknologins område.

Astrid Söderbergh Widding

Publicerad i Signum nr 6/2011.