Naturvetenskap och religion i samspråk

av MIKAEL SCHINK

– Konferens vid Newmaninstitutet.

Fredagen den 9 maj till söndagen den 12 maj hölls en välbesökt konferens om naturvetenskap och religion vid Newmaninstitutet i Uppsala i samarbete med det engelska forskningsinstitutet Faraday Institute for Science and Religion som är knutet till Cambridge University. Programmet bestod av panelsamtal och föreläsningar av naturvetare, filosofer och teologer som intresserar sig för förhållandet mellan naturvetenskap och religion.

Förhållandet mellan naturvetenskap och religion

Rodney Holder, matematiker och astrofysiker vid Cambridge University samt präst i anglikanska kyrkan, inledde konferensen med ett föredrag om förhållandet mellan naturvetenskap och religion.  Ofta tänker sig människor att det finns en konflikt mellan naturvetenskap och religion, en föreställning som späds på av populära och myc­ket inflytelserika personligheter som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Holder betraktade Dawkins påståenden som löjliga (ridiculous) och menade att det bara i Storbritannien finns flera organisationer och institut som ägnar sig åt dialog och forskning på detta område, samt att de flesta naturvetare är överens om att det inte finns någon oövervinnerlig konflikt mellan vetenskap och religiös tro. Föredraget var i grund och botten kunskapsteoretiskt och handlade om olika modeller för hur naturvetenskap och religion eller teologi kommer fram till kunskap. Slutsatsen var att de trots vissa skillnader ändå har liknande tillvägagångssätt.

Mot denna uppfattning vänder sig scientismen, som behandlades i en föreläsning av Denis Alexander, molekylärbiolog och tidigare föreståndare för Faraday Institute. Scientism är en tankeströmning som utgår från naturvetenskapen och grovt sett menar att det inte finns någon annan pålitlig kunskap än den som produceras med naturvetenskapliga metoder. Följden blir att det mesta som betyder någonting i de flesta människors liv egentligen inte är någonting annat än aggregat av fysiska partiklar. Man försöker reducera känslor, vänskaper, skönhet och mycket annat till fenomen som kan beskrivas med en rent naturvetenskaplig vokabulär.

Alexanders tes är att scientisten bildligt talat sågar av grenen han själv sitter på. Scientisten förutsätter det han förnekar, nämligen andra vägar till kunskap. Framför allt kan scientismen inte bevisa sig själv – med naturvetenskapliga metoder kan man inte bevisa att naturvetenskapen är den enda vägen till kunskap! Och i själva verket har de flesta forskare en konciliant hållning till andra typer av kunskap. Det finns olika språk för olika kontexter. Naturvetenskapen har inte så mycket att säga om politik, etik eller hur man lyckas med ett äktenskap. Här måste vi snarare rådfråga statsvetaren, etikern eller psykologen. Naturvetenskapen har inte svar på allt.

Om Holders och Alexanders slutsatser stämmer, kan man fråga sig varför scientismen ändå är så pass utbredd, en fråga som avhandlades i fredagskvällens panelsamtal. Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet, menade att det som forskare i dag är lätt att bli intellektuellt inskränkt till sitt eget speciella område. På grund av naturvetenskapens stora framgångar sedan starten är det då lätt att falla för frestelsen att helt enkelt avfärda allt som inte är så lättförenligt med naturvetenskapens rön och metoder. Alexander menade att man kan tala om en expansion eller kolonialisering av andra forskningsfält, ett något självkritiskt omdöme från en biofysiker.

Utvecklingar inom neurovetenskap

Hans Liljenström, professor i biofysik vid Sveriges lantbruksuniversitet och föreståndare för Agora vid Sigtunastiftelsen, höll på fredagskvällen ett föredrag med titeln ”Neurovetenskap, medvetande och några följder för religiös erfarenhet”. Han presenterade några av de senaste utvecklingarna inom neurovetenskap och kognitionsforskning. För trettio år sedan hade det varit omöjligt att tala om medvetande inom neurologin. Startskottet kom i slutet på 1980-talet då man lyckades fastställa korrelationer mellan hjärnaktivitet och en viss typ av mentala händelser hos katter. Sedan dess har forskningen gjort stora framsteg genom att fastställa samband mellan mental och fysisk aktivitet i hjärnan hos olika organismer. Man har också utvecklat mer nyanserade teorier om olika typer av perception och medvetenheten. Men har vi därmed kommit närmare en lösning på medvetandets gåta? Liljenström menar att man inom vetenskapliga kretsar numera åtminstone närmar sig frågan med förhoppningen att så småningom finna en lösning på problemet om hur det mentala förhåller sig till det materiella. Det finns en stor uppsättning teorier på bordet, alltifrån materialism och epifenomenalism till emergens som tillskriver det mentala kausala krafter och panpsykism som menar att all materia i viss mån är besjälad. Även seriösa studier av sambandet mellan hjärnaktivitet och religiösa upplevelser har utförts.

Den antropiska principen, evolution och skapelse

Efter att ha diskuterat förhållandet mellan religion och vetenskap mer allmänt gick konferensen in på mer specifika beröringspunkter mellan dessa två, framför allt på universums finjustering och evolutionsteorin.

Rodney Holder talade om den antropiska principen och möjligheten att formulera ett designargument för Guds existens utgående från universums finjustering. Den antropiska principen säger att universums uppbyggnad måste vara kompatibel med uppkomsten av den typ av liv vi observerar i dag. Modern kosmologi visar att fysikens lagar och grundläggande konstanter samt universums begynnelsevillkor måste vara oerhört finjusterade för att liv ska kunna uppkomma. Ett universum som vårt verkar från fysikens perspektiv helt enkelt vara extremt osannolikt, vilket leder till tanken på att universum är skapat av en designer.

Många teistiska fysiker och andra accepterar denna slutsats medan andra har lagt fram en rad motargument. Det mest omdebatterade är kanske tanken på ett så kallat multiversum. Idén är att uppkomsten av liv visserligen är extremt osannolik om det bara finns ett universum, men om det finns väldigt många universa, kanske till och med en oändlig uppsättning, är det inte någonting att förvåna sig över om några är sådana att det kan uppkomma liv i dem. Teistiska fysiker och filosofer har presenterat detaljerade svar på dessa invändningar. I viss mån kan man sammanfatta dem genom att säga att finjusteringen därigenom bara förskjuts till multiversum.

Denis Alexander talade om huruvida den biologiska evolutionen och tron på en skapande Gud är förenliga med varandra. Numera finns det två kända tankeströmningar som ger ett nekande svar på frågan, en evolutionistisk och en teologisk. Från evolutionsteoretiskt håll kan man ta Richard Dawkins som exempel. Han menar att evolutionsteorin undergräver huvudargumentet för Guds existens. På andra sidan spektrat har vi ungjordskreationisterna som av teologiska skäl avvisar evolutionsteorin.

Alexander hänvisade utförligt till Darwin själv och hans omfattande korrespondens med anglikanska präster, som oftast inte hade någonting alls emot den evolutionistiska hypotesen utan många gånger uttryckte gillande och menade att den passade väl ihop med Bibelns skapelseberättelser. Medan tron talar om varför Gud skapat världen hjälper oss evolutionsteorin att upptäcka hur han har gått till väga. Alexander menar att det inte är speciellt fördelaktigt att tänka sig Gud som någon som först skapade den första livsformen och sedan endast vid vissa tillfällen ingriper för att driva på evolutionen, utan att man snarare bör tänka sig Gud i analogi med en författare som skriver en bok. Liksom författaren är Gud ständigt aktiv i livets vardande, men till skillnad från en livlös text finns det dessutom en i viss mån självständig aktivitet i Guds skapelse.

Den moderna vetenskapens kristna rötter

Hilary Marlow, doktor i teologi och kurssamordnare vid Faraday Institute, representerade de teologiska disciplinerna vid konferensen. Hon talade på lördagseftermiddagen om den moderna vetenskapens kristna rötter och om förhållandet mellan religion och miljö.

Vid historiska genomgångar av förhållandet mellan kristendom och naturvetenskap stöter man ibland på två teser som ofta används för att argumentera för att kristendomen skulle vara vetenskapsfientlig. Enligt konflikttesen ska det ha funnits en kamp mellan kristendomen och naturvetenskapen som den senare gradvis vunnit. Här anförs ofta fallen Galileo Galilei och Charles Darwin som exempel. Enligt separationstesen ska naturvetenskapen under historiens lopp frigjort sig från religionen, varvid religiösa förklaringar blev överflödiga och ointressanta. Marlow argumenterade mot bägge dessa teser.

I samband med konflikttesen talade hon om fallen Galilei och Darwin som ”myter”. Det finns helt enkelt inte några historiska belägg för att Galilei skulle ha blivit misshandlad eller torterad av kyrkan, vilket man ofta kan höra. Vad som däremot stämmer är att hans fall behandlades av inkvisitionen och att han blev dömd till husarrest i sitt eget hem. Men upprinnelsen till detta var inte hans vetenskapliga rön utan en personlig dispyt med påven Urban VIII, som egentligen snarast var positivt inställd till Galileis observationer till förmån för den kopernikanska hypotesen. I fallet Darwin påstås det ibland att kyrkan ska ha reagerat mycket fientligt på Darwins evolutionsteori, vilket inte stämmer. Som Alexander tidigare framhävt hade Darwin mycket god kontakt med ett stort antal anglikanska präster i samband med publikationen av sina idéer, av vilka de flesta snarare uttryckte gillande än motstånd mot hans tes.

Mot separationstesen argumenterade Marlow att kristendomen från första början hade en mycket positiv syn på naturvetenskapen. De flesta av de tidiga kyrkofäderna var måna om en konstruktiv dialog med naturfilosofin, som kan betraktas som den tidens vetenskap. Under medeltiden återupptäcktes mycket antik filosofi vilket ledde till att man började tänka sig naturen som mer självständig men fortfarande beroende av Guds skapande handlande. Under den naturvetenskapliga revolutionens tidevarv, som började med Kopernikus och fortsatte via Kepler och Galilei till Newton, gick naturvetenskap och religion heller inte skilda vägar. Denna tids vetenskapsmän var i regel troende kristna som delvis också bedrev teologi och såg sitt arbete som en fördjupning av kunskapen om Guds skapande. Under 1800-talet sker en gradvis professionalisering av vetenskapen, men också vid den tiden är det svårt att skönja en klar konflikt mellan naturvetenskap och religion. Denna uppkommer först i och med 1900-talets sekularisering, kreationism och mer aggressiva ateism.

Religion och miljön

På konferensens avslutande dag fick man lyssna till två föreläsningar som handlade om vetenskapliga, etiska och framför allt religiösa aspekter av miljöfrågan. Marlow började den första föreläsningen med att beskriva hur dramatiskt det globala miljöläget är. Medeltemperaturer och havsnivåer stiger, och arter dör ut i en starkt stegrad takt. Det finns dock många lösningsförsök på miljöproblemen. Man försöker att sätta gränser för konsumtionen, anpassa sig till den nya situationen, göra riskkalkyler och utveckla ny teknik. Marlow menar att vi måste bli klimatneutrala senast till mitten av århundradet. Men tekniska lösningar tycks inte räcka till. Dagens miljöproblem verkar vara så allvarliga att de också kräver nytänkande på det etiska planet.

Oftast har naturen tillskrivits ett endast instrumentellt värde. Att naturen skulle ha ett inneboende värde har ofta avvisats på grund av farhågor att man i så fall måste gå över till en teologisk etik. Ändå har vissa typer av miljöetik utvecklats åt ett andligt håll. För att rädda planeten måste vi ändra vårt grundläggande förhållningssätt till tillvaron. Vi kan inte längre tänka endast i termer av nytta, produktion och konsumtion. Vissa menar att vi måste utveckla en andlig attityd till naturen.

Under den andra föreläsningen gick Marlow in på hur kristendomen kan bidra till ett nytt förhållningssätt till skapelsen. Utgående från att Gud är skapare och upprätthållare av vår värld kan man dra slutsatsen att han är intimt inblandad i det som sker i och med naturen. I Bibeln beskrivs på flera ställen hur en personifierad natur tar skada av människans synd. Marlow använder också Guds människoblivande i Jesus Kristus för att visa hur innerlig relationen mellan Gud och hans skapelse är. Kanske kan sådana betraktelser tjäna som drivkrafter för ett miljöriktigt beteende.

Konferensen avrundades på söndagskvällen med dels en föreläsning om Big bang-kosmologi, dels ett uppföljande panelsamtal på samma tema med frågor om eventuella teologiska implikationer av samtida kosmologi. Dominikansyster Katarina Pajchel, som är postdoktoral forskare i partikelfysik vid den internationella forskningsanläggningen CERN, gav i sin föreläsning en överblick över hur den kosmologiska standardteorin har utvecklats och hur den på olika sätt fortsätter att vidareutvecklas i dag. Hon deltog därefter också i det avrundande panelsamtalet, där hon tillsammans med astronomiprofessor Bengt Gustafsson och Rodney Holder bjöd på tankeväckande reflexioner kring den samtida fysikens världsbild och dess relevans för teologiska frågeställningar.

Efter att ha deltagit i Newmaninstitutets konferens om naturvetenskap och religion inställer sig en känsla av förundran. Den allmänna uppfattningen att det skulle finnas en konflikt mellan naturvetenskap och religion framstår som helt obegriplig. Man fick vid konferensen i stället höra en rad myc­ket kompetenta personer tala om att det finns andra källor till kunskap än naturvetenskaperna, att evolutionen kan betraktas som en beskrivning av hur Gud skapar världen och att dagens fysik kanske till och med inrymmer ett gudsbevis, samt att kristendomens påstådda vetenskapsfientlighet är en myt och att samtida miljöetik börjar dra åt ett andligt håll. Visst kan man formulera invändningar av olika slag mot allt detta, men då måste man komma med bättre skäl än bara den allmänna uppfattningen att religion och naturvetenskap inte är förenliga. Det kvardröjande intrycket av konferensen är att det behövs fler liknande evenemang för att råda bot på denna ingrodda fördom.

Mikael Schink är jesuitskolastiker verksam i Stockholm.