Newman på Almedalen – Kan bildning rädda planeten?

Kan bildning rädda planeten? Den frågan ställdes i ett seminarium med samma titel arrangerat av Newmaninstitutet och Uppsala universitet torsdagen den 3 juli på Uppsala universitets scen i Almedalen. Medverkande var Andreas Carlgren, tidigare miljöminister, numera verksam vid Newmaninstitutet, Brian Palmer, lektor vid Uppsala universitet, Eva-Lotta Hultén, journalist och författare, och Jacob Granit, chef för stockholmskontoret av Stockholm Environment Institute.

ÅkessonEfter en kort presentation av Eva Åkesson, rektor vid Uppsala universitet, öppnade Brian Palmer samtalet med att ställa frågan: vilka typer av medvetenhet vi behöver för att rädda planeten. Hultén menar att det behövs bildning. Vi behöver inte bara utbildning i bemärkelsen teknisk kunskap inom ett visst område, utan även förmågan att dra slutsatser på ett mer allmänt plan. Jacob Granit framhöll att vi är bra på att planera i det korta perspektivet, men vi måste bli mer långsiktiga. Det behövs också mer kunskap om de globala följderna av lokal aktivitet.

Andreas Carlgren talade om individens och de mäktigas maktlöshet. Det är lönlöst att tro att lösningen kommer att komma utifrån, från makthavarna. Men problemen går inte heller att lösa på individuell nivå. Aldrig tidigare har människan haft en så enorm makt över planeten. Kruxet är att vi inte har instrumenten att hantera denna makt. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 är talande.
Carlgren leendeVad är det då som bildningstraditionen erbjuder? Hultén menar att vi inte bara kan resonera i termer av ekonomisk nytta. Bildning handlar om att se större sammanhang. Carlgren anser att klimatutmaningarna förutsätter ett helt nytt tänkande. Vi kan inte längre bara ha en etik om vår nästa, i bemärkelsen människor i vår omedelbara närhet. Begreppet ”sin nästa” måste utvidgas till att täcka samtliga personer på planeten samt kommande generationer. Mot detta globala tänkande står nationella intressen.

Brian Palmer undrar om vi är beredda att göra de uppoffringar som krävs. Jacob Granit lyfter fram tanken på samarbete. Vi måste lära oss att jobba ihop. EU är ett utmärkt exempel på hur ett samarbete långsamt vuxit fram. Hultén menar att empati är en viktig del av lösningen. Om vi känner med de som drabbas av klimatförändringen upplevs det inte som en uppoffring.
Andreas Carlgren drar en parallell till kyrkofäderna, som talade om att lyckan inte står att finna i ett sökande efter njutning och undvikande av smärta. Vi måste utveckla friheten att höja oss över ett sådant jagcentrerat perspektiv. Mycket kokar ner till etiska frågor. Är en människa mer värd i dag än om trehundra år? För det är ju framtidens människor som får betala notan för vår konsumtion. Hultén kommer in på normkritik och hävdar att vi kommer att bli tvungna att revidera våra värden. Vad är det som verkligen ger oss mening i livet, och vad kan vi avstå ifrån?
En fråga från publiken handlar om huruvida vi inte behöver mer förstahandserfarenhet av miljö och klimatförändringens konsekvenser. Carlgren instämmer och hänvisar till att Newmaninstitutet håller på att starta upp ett samhällsvetenskapligt program med miljöinriktning där den typen av erfarenheter ska vara med i form av praktik.

Mikael Schink, 2014-07-03

Hela seminariet med ljud och bild finns på denna länk: http://media.medfarm.uu.se/play/video/4068/

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se