Nils Bielke. En märklig konvertit på 1700-talet

Av Karin Sparre

I.
I S:ta Birgittas kyrka i Rom vilar stoftet av en svensk man, Nils Bielke, under en marmorsarkofag med latinsk inskription. Vilka öden hade fört denne nordbo till Italien, för att där tillbringa mer än hälften av sitt liv, långt borta från fädernesland, hustru, släkt och vänner? En ovanlig själs historia, väl värd att förtäljas, gömmer sig bakom dessa yttre fakta.

Nils Bielke föddes i Stockholm den 12 januari 1706. Hans föräldrar voro generalmajoren, greve Carl Gustav Bielke och Brita Sofia Horn. Han härstammade från Gustav Horn, en av Gustav Adolfs lysande härförare, genom farmodern, och sitt namn erhöll han efter sin farfader, fältmarskalken Nils Bielke, som tillsammans med prins Eugen av Savoyen segerrikt bekämpat turkarna, men även utmärkt sig i slagen vid Halmstad och Lund och vunnit Karl XI:s vänskap och förtroende. Nils Bielke skulle dock icke skörda några lagrar på slagfältet: hans militära bana blev kort; men det karaktärens stål, som säges tillhöra krigaren, ägde han i hög grad. Därom vittnar hans årslånga kamp för sin tro. Sina barndomsår tillbragte han på det gamla Bielkegodset Sahlstad i Uppland. Vid 13 års ålder fick han följa fadern till Paris, där denne var svenskt sändebud. Han sattes i en akademi för adelns söner i Faubourg S:t Germain och visade håg för studier. Men en faktor, som fadern icke hade räknat med inträdde nu i sonens liv: han lärde känna den katolska Kyrkans lära som på hans unga sinne gjorde ett djupt intryck. Den svenska omgivningen märkte vart gossens livliga sympatier vände sig och försökte draga dem därifrån. Då hans far avreste 1721, lämnades han dock i Paris under en hovmästares vård. År 1722 återkallades han av fadern till Sverige. När den 16-årige Nils fick meddelande därom, flydde han till Karmeliterkyrkan och bad där på sina knän under tårar, att Frälsaren måtte giva honom nåden att få sin önskan om att bliva katolik uppfylld. Hovmästaren följde efter gossen till kyrkan och bönföll honom enträget att komma med till Stockholm, vilket denne också gjorde, fastän med tungt hjärta.

Han läste ivrigt Tomas à Kempis (Kristi Efterföljelse) och en förklaring av katolska trosläran. När fadern märkte detta, befallde han en luthersk präst att hålla en sträng förmaning för sonen och undervisa honom i renlärig lutherdom. Denne utförde samvetsgrant sin uppgift och den unge Nils gjorde inga invändningar, enär han insåg det lönlösa i att föra polemiska samtal. Fadern var nöjd med resultatet och då lärjungen, troligen med skalken i ögonvrån, föreslog att läraren borde få ett biskopsstift, skaffade den mäktige mannen detta till belöning för det han räddat hans ende son undan papismen. Nils Bielke blev utnämnd till kammarherre vid svenska hovet och befordrades 1723 till kapten vid regementet Royal Suédois i Douai. Sedan nu all fara för katolicismen ansågs vara över, tillläts han att vara utomlands: först skickades han till Ryssland för att ordna en arvsangelägenhet, sedan begav han sig på resa till Italien och södra Tyskland till stor glädje för honom själv. I Strassburg uppvaktade han biskopen, kardinal de Rohan, och medtog från resan ett krusifix, som han senare alltid hade med sig.

Vid återkomsten till Stockholm stod hans bröllop med Hedvig Sack, som familjen valt till hans brud. Hon var rik arvtagerska, dotter till Stina Lillie och halvsyster till Ulla Sparre, gift med Carl Gustav Tessin. Hennes bror, Johan Gabriel Sack, och Eva Bielke, Nils’ enda överlevande syster, hade redan 1722 förenat sina öden. Hedvig Sack var 19 år, vacker och livlig. Hennes svärfar hoppades att sonen genom sitt giftermål nu skulle bliva bunden vid Stockholm, där hans karriär kunde främjas; men just genom detta giftermål blev Nils Bielke en fri man i ekonomiskt avseende. De båda unga beslöto att fara till Paris; fadern protesterade mot resan, men skall på konungens uttryckliga önskan givit sitt bifall. De mottogos vänligt av drottning Marie Lescynska och kardinal Fleury samt andra vänner och deltogo i hovets fester. Enligt en levnadstecknare skola de redan nu hava avsikten att så snart som möjligt bägge upptagas i den katolska Kyrkan. 1728 dog Bielkes moder: han greps då av djup nedstämdhet och ville icke återvända till Sverige. Hedvig Sack reste hem för att flytta förmögenheten till utlandet; han själv vistades i Augsburg, Prag eller Wien. Men hustrun hindrades av släkten att sälja egendomarna och att resa ut igen; det enda hon kunde göra var att skriva och sända pengar.

Nils Bielke reste då till Rom, våren 1731 och upplevde där, det han så länge förberett – sin konversion.

Den 26 juni upptogs han i Kyrkan i påven Clemens XII:s närvaro. Det förblev först en hemlighet och Bielke slog sig ned i Venedig, där han idkade religiösa och andra studier, men i mars 1734 omtalade han vilket betydelsefullt steg han tagit för sin hustrus svåger, Carl Gustav Tessin, som var svenskt sändebud i Wien. I tvänne brev på franska som finnas bevarade i den Börstorpska samlingen, uttalar sig Tessin på ett fint och sympatiskt sätt om konversionen.

Fadern Bielke lär däremot hava blivit uppbragt över densamma och sänt ner en trotjänare, för att övertala Nils att avsvärja den katolska tron och komma hem. Detta misslyckades: i stället var det den nyomvände, som i sin iver övertygade tjänaren, så att denne stannade hos honom och blev katolik. En annan berättelse om att generalmajor Bielke skickat några personer för att med våld bortföra sonen till Sverige, vilket dock slog fel, återfinnes i en biografi av en italiensk författare. Carl Gustav Tessin var betydligt tolerantare (han var ju visserligen icke så nära berörd av händelsen). Hans förstående, av en varm vänskap genomträngda brev har säkerligen varit till tröst och glädje för den av sina allra närmaste utom hustrun, hårt behandlade Nils Bielke. Brevet kan vara av ett visst intresse för nutida katoliker.

Venedig den 26 mars 1734:
Om jag icke förut sagt något till dig om din trosförändring, käre broder, så har det varit för att bespara oss sorg å ömse håll. Det vore onödigt att låta dig få höra, vad som vanligen säges vid dylika tillfällen, enär jag tror att dina egna överväganden redan uppfyllt alla skyldigheter därvidlag. Fastän jag själv icke känner mig hågad att förändra min religion, är jag icke en av dem, vilka fullständigt fördöma de människor, som tro sig förpliktade att göra det. Tvärtemot, jag anser att en ärlig man, som är övertygad om att han är snärjd i irrlära, bör draga sig därur, isynnerhet i ett så viktigt fall, som när det gäller den eviga saligheten. Men se där den stora frågan, och prövningen därav synes mig förenad med förskräckliga svårigheter, med mindre man antager en omedelbar, gudomlig ingivelse, som står över den nåd, vilken människonaturen ensam förmår draga till sig, vara förhanden.

Jag känner dig, min broder: du är en av de hederligaste människor här på jorden och du skulle icke kunna utsätta din själ för fara, ej heller tilldela dina föräldrar ett sådant slag, i syfte att nå en världslig fördel – vilken du istället tyckes uppoffra. Således tvekar jag icke att visa dig den rättvisan att tro det, som du gjort helt enkelt varit i avsikt att lyda ditt samvetes bud och att följa det ljus, som du trott dig varsebliva. Gud give i sin barmhärtighet att det må vara det sanna ljuset och Han före dig genom sin allmakt på den rätta vägen, som leder till Hans eviga härlighet.

Vad mig beträffar, så är jag övertygad om att din goda moral kommer att rädda din själ, fastän den teologi, du bekänner dig till, icke överensstämmer med min lära och den, som du just övergivit. Mitt kall är icke missionärens, och huru uppriktigt jag än kunde önska att se dig fästad vid vår kyrka och vid dina fäders tro, kan detta icke förminska den tillgivenhet och vänskap, som jag hyser för dig och som jag skall bevara, så länge jag andas.

Hela denna skrivelse kanske synes dig alltför lång och onödig, min käre broder; men när du betänker, att det är första och sista gången i mitt liv, som jag talar så till dig, räknar jag på att du överser med utslaget av mitt fromma nit. Din tillfredsställelse kommer alltid att ligga min tanke nära och du kommer alltid att inbegripas i de böneoffer, som mitt hjärta bringar Herren. Alla våra böner äro kristna och trots kontroverser över olika punkter ära grunden och avsikten dock alltid desamma och på dem fäster sig Guds öga. Jag blir alltför rörd, vilket är onödigt – låtom oss övergå till ett annat ämne — / Carl Gustav Tessin.

År 1735 blev Nils Bielke utnämnd till kammarherre hos påven och 1736 flyttade han till Rom, där en bostad uppläts åt honom i Kvirinalen. Följande året, 1737, förlänades honom värdighet av senator av Rom med rättighet att tro på Capitolium: det var delvis en ståthållares, delvis en domares kall han utövade. Härvid blev han mycket omtyckt av folket för sin mildhet och rättvisa. Då Nils Bielke meddelade Tessin sin utnämning till senator, skrev denne och lyckönskade honom hjärtligt och säger att den tid, som förflutit sedan hans antagande av katolska läran och denna värdighets förlänande tydligt visar att det första icke haft det andra till mål och tillägger att, lika mycket som han föraktar en man som låter världsliga syften bestämma valet av religion, lika förnuftigt anser han det vara, att övergiva varje väg, som man antager vara den orätta. Tessin gläder sig åt den heder som visas Nils Bielke i Rom, men offrar sitt eget intresse, enär han nu blir skild ifrån honom… Han lovar att låta kopiera familjeporträtt åt honom på Sahlstad samt även bilder av den heliga Birgitta och av Erik den helige, som där finnas. Till sist berör han frågan om Hedvig Sacks resa till Italien och säger därvid att landets lagar, som Bielke känner till, icke låta sig mildras. Han hänsyftar här på den lagparagraf, införd genom Örebro stadga av »trosfrihetens hjälte», Gustav Adolf, som dömer en svensk från liv, ära och gods, om han eller hon övergiver den luterska läran; lyckligtvis upphävd under Gustav III:s regering. Nils Bielke blev en landsflyktig man, miste arvsrätten efter sin far, men erhöll senare något gods i Ryssland, som tillhört mödernesläkten.

Han längtade hem till Sverige och mottog med stor glädje de svenskar, som i Rom uppsökte honom och vilka han i sin höga ställning kunde hjälpa vid deras studier, bl. a. vetenskapsmannen Celsius. I en villa vid Tiberns strand, samlade han sina vänner, däribland några kardinaler och främst Antonio Casali, senare hans efterträdare som senator, i lärda samkväm. Sin hustru återsåg han aldrig; släkten hindrade henne effektivt att resa: något pass erhöll hon ej. Men korrespondensen fortsattes till hennes död, 1760. Nils Bielke beslöt sig att par år senare för att bliva präst, men hann icke bliva prästvigd, utan blev endast diakon. När han kände döden nalkas, lät han bära sig i senatorsdräkt, med kedja och spira till kapellet, för att där på knä mottaga kommunionen.

Den 12 juni 1765 dog Nils Bielke i kristenhetens huvudstad, fjärran från sitt eget fosterland; en martyr, i den betydelse, att han villigt offrade jordisk lycka och vinning för sin tro. Han hade säkerligen lagt sitt huvud på stupstocken, liksom sina fränder Ture och Hogenschild Bielke, hellre än att avsvärja densamma. Han begrovs i den heliga Birgittas kyrka den 14 juni; många svenskar hava med vemod betraktat hans gravvård, men även med stolthet ihågkommit hans livs enkla storhet.