Nog med bekännelser

Nyårsafton inbjuder till att avlägga löften – eller till att säga något annat väsentligt. Med tanke på den nya chans som varje nytt år innebär brukar påven vid detta tillfälle mana världen till fred. Bland andra instämmer även Dagens Nyheter i kören av dem som vill komma med något mera programmatiskt och moraliskt inför det nya året. I fjolårets sista nummer har tidningen under inverkan av det planerade terrorattentatet mot Jyllands-Posten gjort sig till språkrör för det demokratiska, öppna samhället och för yttrandefriheten. Yttrandefriheten, anser tidningen, handlar om rätten att även ”få föra fram ogenomtänkta, hädiska och provocerande budskap”. Redaktionen skiljer mellan fundamentalisterna som anser sig kämpa för det enda rätta och ”oss andra” som kompromisslöst ska stå upp för yttrandefrihet och försvara den liberala demokratins kärnvärden: tvivel, återhållsamhet och pluralism (Dagens Nyheter 31/12 2010).

Den högstämda ledartexten är en välskriven sammanfattning av västvärldens ideologiska konsensus. I avgränsning mot fundamentalisternas fanatiska försök att ”tolka världen i termer av absoluta sanningar och lögner” bekänner sig Dagens Nyheter till ett öppet samhälle där människorna får säga vad de vill och är beredda att lyssna på varandra.

De senaste årens utmaningar av demokratin har lett till att genren ”bekännelser” har blommat upp igen. Det är inte bara religiösa människor i kyrkan eller kändisar i kvällstidningar som avlägger bekännelser nuförtiden. Alla gör det. Mona Sahlin gör det i Almedalen och statsministern på Skansen, också Dagens Nyheter, som annars inte är känd för att främja ett religiöst förhållningssätt till verkligheten, gör det. Ser man på detta fenomen utifrån perspektivet att den kristna religionen närmast haft copyright på fenomenet ”bekännelse” är denna utveckling kanske något man ska glädja sig över. I en tid då vanligtvis bara hårda fakta räknas borde man kanske känna tacksamhet över den nya trenden.

Visst finns det något gott med bekännelser. Men förutom deras förmåga att ena dem som delar samma värderingar eller erfarenheter finns det en allvarlig baksida, nämligen bekännelsens förmåga att ersätta argument: ett problem som inte bara terrorister utan också demokrater måste hantera. Valåret 2010 bjöd på ett lysande – och skrämmande – exempel: Sverigedemokraternas oväntade politiska framgång. Ett verkligt bemötande av det etiskt problematiska och det filosofiskt ohållbara med de värderingar som Sverigedemokraterna står för har på ett förbryllande sätt lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Oförmågan hos de etablerade partierna och de stora dagstidningarna att gå i närkamp med Sverigedemokraternas värderingar och deras filosofiska förutsättningar var närmast total. I stället höjdes röstläget och antalet bekännelser. Men om tilltron till kraften i argumenten saknas hänger alla bekännelser i luften. I stället tar det nakna maktbegäret över och även det kunde iakttas i sättet på vilket det politiska etablissemanget hanterade Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. I stället för att ge sig in i en diskussion om de för demokratin centrala värderingarna fick vi bland de politiskt och medialt närmast sörjande bevittna ageranden som i andra sammanhang skulle kunna ha klassats som mobbning, som till exempel hur man med politiska knep ville förhindra att partiet får det inflytande som ett demokratiskt val just hade gett det.

Om vår bekännelse till en gemensam värdegrund inte längre är rationell och välgrundad, blir den bara tomma ord.

Bekännelsens funktion är inte att ersätta reflektion och eftertanke, vilket man brukar vara medveten om inte minst i teologiska sammanhang. Utifrån övertygelsen att bekännelsen lever bäst om den går hand i hand med genomtänkta argument har exempelvis naturrättsläran utformats av katolska teologer, som ett sätt att knyta samman kristna värden med en grundlig etisk argumentation utformad på den filosofiska allmänningen. Framstående katolska ”bekännare” och filosofer som Alisdair MacIntyre, Charles Taylor och Eleonore Stump påminner om att denna insikt om sambandet mellan bekännelse och argument äger sin giltighet också i våra dagar. På så sätt får också de som inte redan är övertygade bekännare en möjlighet att brottas med frågorna och pröva vad bekännelsen är värd. Utan detta komplementära förhållande mellan bekännelse och argument undergrävs i det långa loppet bekännelsens trovärdighet.

I den alltför magra värdedebatten gäller det att hålla utkik efter substantiella inlägg. Dessa kommer ofta från judiskt, kristet och muslimskt håll. I de stora världsreligionerna finns det en urgammal vilja till och vana vid systematisk reflektion i värdefrågor. Det innebär inte att alla konflikter lätt kan lösas och inte heller att reella meningsskiljaktigheter behöver sopas under matten, som artikeln av Christian Troll i detta nummer visar. Däremot innebär det att frågorna tas på allvar.

Ett första nyårslöfte för några tidningsredaktioner, politiker och samhällsdebattörer skulle kunna vara att räkna med möjligheten att religion inte så mycket är ett problem för vårt demokratiska samhälle utan snarare en ovärderlig resurs i kampen mot dess utmanare.
Philip Geister

Publicerad i Signum 1 / 2011