Noli me tangere

av LAPO LAPPIN

En kris som drar oss bort från våra nära och kära är den värsta formen av kris, eftersom den tar ifrån oss möjligheten att söka det vi behöver allra mest. Vilket är att röra vid varandra, vara nära.

Jag firade påsken ensam, bakom en skärm. Påskljuset lyste med sin frånvaro. Inget kändes helt rätt. Dofterna fattades, de kramande famnarna på kyrktorget, den krypande sömnigheten när klockan börjar närma sig midnatt; saker som ingen live-sändning kan ersätta. I stället var jag bara omgiven av ett skrivbord, en samling kaffekoppar och en gapande, halvtom, chipspåse. Utöver den ovanliga stämningen fanns en annan törntagg i köttet. Halleluja klingar åter, men i viss dissonans med skärmljuset och ensamheten. Jag lyckades inte förena uppståndelsens glädje med pandemins långa skugga.

Det var betydligt lättare att föra samman pandemin och fastetiden. Man påmindes ständigt om att Jesus inte fastade enbart från mat men också – kanske till och med främst – från gemenskap. Nu är Kristus uppstånden, men covid-19 är kvar: smyger fortfarande fram i mörkret, fortsätter att härja vid middagens ljus.

Correggio: Noli Me Tangere, c. 1525, olja på duk, 130 x 103 cm, Museo del Prado, Madrid.

Med Jesu ord till Maria Magdalena löstes denna spänning upp: ”Rör inte vid mig”. Orden tycks vid första anblick hårda. De är bekanta, men också främmande. Varför skulle inte Maria Magdalena få röra vid honom? Maria Magdalena måste som vi anpassa sig till en ny verklighet – bejaka två meters avstånd. Jesu befallning svarar också på lärjungarnas fråga om var de ska finna honom: inte längre som en konkret människa av kött och blod, utan i varje kärlekshandling. Handlingen löper parallellt med dagens pandemi: vi får inte längre röra vår nästa med våra händer och måste därför lära oss att älska bortom fysiska gränser.

Jesus uppenbarar för Maria Magdalena någonting som överskrider oändligt det omedelbara hon ser framför sig. Uppenbarelsens kraft fångades i Antonio da Correggios (1489–1534) målning Noli me tangere. Jesus står vid Maria Magdalena: högra handflatan är vänd mot marken, med armen utsträckt neråt; vänstra pekfingret pekar på himlen, med armen utsträckt uppåt. Armar som omfamnar allt, från det allra minsta till det allra största. Jesus uppenbarar något som överstiger allting som kan vidröras.

Vi står inför en liknande situation i dag. Det omedelbara måste offras för ett högre mål. Vi måste avstå från att krama varandra för att på så sätt upprätta en djupare gemenskap. En gemenskap som går utöver allt som kan gripas tag i. Jesus låter sig inte närmas, inte därför att han inte upprättar en gemenskap – utan just därför att han gör det.

Jag insåg att påsken är större än det vi kan fysiskt röra vid. Snart därpå var chipspåsen tom. I pandemin finns inte bara fastans ensamhet utan också påskens gemenskap. Ty överallt där kärleken finns, finns också Gud.

Lapo Lappin är fil. stud. vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2020.