Ny arbetsgång för liturgiska översättningar välkomnas

av STEN HIDAL
Det har kommit ett motu proprio, en påvlig förordning, med titeln Magnum principium, som reglerar arbetsgången för översättning av liturgiska texter. Enligt denna förordning skall huvudansvaret för översättningar av liturgiska texter ligga hos de lokala biskopskonferenserna och dessa ska sedan endast bekräftas av Vatikanen.

Detta innebär att instruktionen Liturgiam authenticam från 2001 inte längre gäller. Det måste hälsas med stor tillfredsställelse. Det krav som där ställdes på en nästan ordagrann översättning av mässans texter har ibland verkat nästan förlamande på arbetet med att skapa goda översättningar. Inte endast sakinnehållet skulle vara korrekt, helst skulle även latinets satsbyggnad och syntax återspeglas.

Självfallet ska en översättning vara trogen mot originalet. Men det är en sak att söka efterlikna grundtexten i minsta detalj, vilket nästan alltid leder till en oskön version, och en annan sak att fånga det väsentliga innehållet, vilket ofta kräver en viss frihet. Därmed inte sagt att alla översättningar med friare karaktär som framkommit har varit bra.

Det är en svår sak att ge liturgiska texter en god språkdräkt när de översätts. Inte bli det bättre av att en myndighet långt borta, ofta utan tillräckliga insikter i målspråket, gör mer eller mindre godtyckliga ändringar. Här har de lokala biskopskonferenserna en kompetens, som i de flesta fall är fullt tillräcklig.

Sedan är det en annan sak att den latinska mässan (och tidegärden) förtjänar allt stöd den kan få. Liturgikonstitutionen från Andra Vatikankonciliet (1962–65) Sacrosanctum concilium fastslår att latinet förblir huvudspråket i den västerländska riten. Men det nås inte genom att översättningar till andra språk ges en närmast slavisk trohet mot det latinska originalet. Inte heller den helige Hieronymus hade ett sådant översättarideal. Den latinska mässan gagnas bäst av att den firas regelbundet och inte reduceras till att bli bärare av enbart den extraordinarie riten. När det utlyses ”latinsk mässa” så ska det inte vara liktydigt med den extraordinarie mässformen, alltså Johannes XXIII:s missale. Alla mässor kan firas på latin, men av pastorala skäl är det en stor fördel att de nu också kan firas på folkspråket.

Sten Hidal 2017-09-18

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av STEN HIDAL
Det har kommit ett motu proprio, en påvlig förordning, med titeln Magnum principium, som reglerar arbetsgången för översättning av liturgiska texter. Enligt denna förordning skall huvudansvaret för översättningar av liturgiska texter ligga hos de lokala biskopskonferenserna och dessa ska sedan endast bekräftas av Vatikanen.

Detta innebär att instruktionen Liturgiam authenticam från 2001 inte längre gäller. Det måste hälsas med stor tillfredsställelse. Det krav som där ställdes på en nästan ordagrann översättning av mässans texter har ibland verkat nästan förlamande på arbetet med att skapa goda översättningar. Inte endast sakinnehållet skulle vara korrekt, helst skulle även latinets satsbyggnad och syntax återspeglas.

Självfallet ska en översättning vara trogen mot originalet. Men det är en sak att söka efterlikna grundtexten i minsta detalj, vilket nästan alltid leder till en oskön version, och en annan sak att fånga det väsentliga innehållet, vilket ofta kräver en viss frihet. Därmed inte sagt att alla översättningar med friare karaktär som framkommit har varit bra.

Det är en svår sak att ge liturgiska texter en god språkdräkt när de översätts. Inte bli det bättre av att en myndighet långt borta, ofta utan tillräckliga insikter i målspråket, gör mer eller mindre godtyckliga ändringar. Här har de lokala biskopskonferenserna en kompetens, som i de flesta fall är fullt tillräcklig.

Sedan är det en annan sak att den latinska mässan (och tidegärden) förtjänar allt stöd den kan få. Liturgikonstitutionen från Andra Vatikankonciliet (1962–65) Sacrosanctum concilium fastslår att latinet förblir huvudspråket i den västerländska riten. Men det nås inte genom att översättningar till andra språk ges en närmast slavisk trohet mot det latinska originalet. Inte heller den helige Hieronymus hade ett sådant översättarideal. Den latinska mässan gagnas bäst av att den firas regelbundet och inte reduceras till att bli bärare av enbart den extraordinarie riten. När det utlyses ”latinsk mässa” så ska det inte vara liktydigt med den extraordinarie mässformen, alltså Johannes XXIII:s missale. Alla mässor kan firas på latin, men av pastorala skäl är det en stor fördel att de nu också kan firas på folkspråket.

Sten Hidal 2017-09-18