Ny bok om John Henry Newman

RECENSION av William Oddie, Catholic Herald

Ian Ker: Newman on Vatican II, Oxford University Press, Oxford, 2014.

Kardinal Newman en säker guide i livet efter Andra Vatikankonciliet

John Henry Newman var som teolog ingen systematiker, utan betraktade sig som en polemiker. Härvidlag verkar han instinktivt ha associerat sig själv med de tidiga kyrkofäderna, eller som han uttryckte det ”… hellre än att skriva formella lärosatser […] ägnade jag mig åt polemik”. Newman skrev oerhört mycket som svar på vissa händelser. Understundom resulterade det i hela böcker (The Idea of a University, Apologia Pro Vita Sua), en predikan eller en föreläsningsserie (Certain Difficulties Felt by Anglicans in Catholic Teaching), men oftast brev, av vilka minst 20 000 bevarats.

Ibland kunde Newmans polemiska instinkt, som han normalt gav uttryck för i milda ordalag, resultera i polemik med en underbar udd och skarp briljans, som när han i Apologia försvarade sin och sin kyrkas integritet mot Charles Kingsleys hånfulla angrepp. Vid den tiden ansågs det allmänt att Kingsley blivit närmast krossad av Newmans försvar, varför Newman, storsint i sin seger, i den andra och de följande upplagorna av Apologia lät sina mest svidande och vassa inledningskapitel komma som ett bihang på slutet. I normala fall var han mildare i sin argumentation, men han gick alltid i svaromål rörande frågor som han blev inblandad i, eller som förelades honom. Mycket av hans tankevärld återfinns i hans korrespondens, och dr Ian Ker har hämtat oerhört mycket från den i sin nya bok, som fått den lysande kärnfulla titeln Newman on Vatican II.

Frågan är högst aktuell. Hur skulle polemikern, som kallats ”Andra Vatikankonciliets fader”, ha bemött mångfalden kontroversiella frågor i dessa postkonciliära tider? Alla debattörer, oavsett om de är liberala eller konservativa, har försökt rekrytera Newman till försvar för sina ståndpunkter. För egen del kan jag inte inse att de liberala kan hävda att han var en av dem, om de läst (eller kanske missat?) hans definition av en heresi i Development of Christian Doctrine (kapitel 8) som är en underförstådd beskrivning av den liberalism som han sett ta över i den etablerade engelska kyrkan på hans tid.

Bland liberalismens principer, skrev han, fanns följande: ”sant och falskt inom religionen är blott en fråga om åsikter, en lära kan vara lika bra som en annan […] det finns ingen sanning och vi blir inte mera acceptabla för Gud genom att tro på det ena eller det andra […] våra förtjänster ligger i sökandet, inte i besittandet… att vi lugnt kan lita till oss själva när det gäller Tron och inte behöver någon annan vägvisare”. Kan man hitta en mera skarpkantad eller exakt definition av den så kallade ”konciliära andan”?

Ian Ker [bilden] hävdar att Newman skulle ha förstått konciliet i stort sett precis som påven Benedictus XVI. Vi kan betrakta Newman inte bara som ”Andra Vatikankonciliets osynlige fader”, utan även som en övervakare av dess följder. Precis som Benedictus XVI sade, när han förklarade The Hermeneutic Change in Continuity (en av kapitelrubrikerna i Kers bok), ”kyrkan växer i tiden och utvecklas, men förblir ändå densamma”, skrev Newman i Essay on the Development of Christian Doctrine, att kristendomen ”förändras för att kunna förbli densamma”.

Men när Newman och Ker skriver att när kristendomen som idé förändras bara för att bli något annat är det inte längre en fråga om en autentisk utveckling, utan om förvanskning. Om de teologer i vår egen tid, som i själva verket vill ha något annat, skriver Ker i kapitlet Towards a Theology of Councils, att likaväl som Manning och de ultramontana, som argumenterade för ”påvlig ofelbarhet, obegränsad i sin omfattning”, skulle Newman ha varit minst lika kritisk mot Hans Küng och så kallade ”progressiva katoliker”, som i dag ”återkommande åberopar ’andan från Andra Vatikankonciliet’ i syfte att föra fram en agenda för vilken det inte finns något underlag i konciliedokumenten”. Å andra sidan sett, säger Ian Ker, ”skulle Newman även ha förkastat Lefèbvrevianernas hänvisningar till Traditionen mot konciliets läror”.

De katoliker som i dag känner sig förvirrade och ibland plågade av tillståndet i kyrkan i dessa postkonciliära tider bör finna denna bok såväl upplysande som på ett sätt tröstande. Newman påpekade att det slags kaos vi ännu lever i (trots alla positiva tecken på återhämtning efter de värsta excesserna) alltid följer på ett allmänt koncilium. I ett av bokens mest fascinerande kapitel, Some Unintended Consequences of Vatican II, skriver dr Ker att om någon hävdade att ”förståelsen av uppenbarelsen och tron före konciliet var alltför propositionell (det vill säga handlade mera om dogmer än om personlig tro), så slog pendeln över mot den andra ytterligheten, vilket Newman skulle ha kunnat förutspå.

Det var i detta anti-propositionella teologiska klimat som en bok av en känd teolog, med titeln Has Dogma any Future? kunde publiceras. Klimatet förklarar den vitt utbredda motviljan mot Johannes Paulus II:s beslut 1986 att publicera en ny katolsk katekes, vilket också i god ordning skedde nio år senare. Vid denna tidpunkt hade den anti-propositionella teologin sipprat ned till församlings- och skolnivå, med mycket allvarliga konsekvenser för katekesundervisning och predikan. Daphne McLeod skulle med andra ord ha träffat exakt rätt och John Henry Newman skulle ha varit en av hennes supportrar, inte en av hennes belackare.

Enligt Ian Ker kritiserade Newman ”det vanliga misstaget att anta att det råder en motsatsställning och antagonism mellan en dogmatisk trosbekännelse och levande religion”, och citerar ett långt stycke ur Newmans Essay in Aid of a Grammar of Assent (1870), ett verk som borde utgjort obligatorisk läsning för kateketer och lärare efter Andra Vatikankonciliet. Citatet slutar sålunda: ”fromheten måste ha sina föremål, och dessa måste framställas för intellektet i form av propositioner, när de inte uppfattas av våra sinnen som materiella symboler, eftersom de till sin natur är övernaturliga. Formuleringen, som förkroppsligar en dogm för teologen, blir till ett föremål för den bedjande.

Tyvärr är det lika sällsynt med riktig kunskap om vad Newman faktiskt ansåg och lärde bland dem som tror att han var för ”utveckling” för dess egen skull (utan hänsyn till frågan om autenticitet), som riktig kunskap om och förståelse för konciliets texter, vars ”anda” de åberopar. Men var och en, liberal eller traditionalist, som med ett öppet sinne noggrant läser Newman on Vatican II, en bok som säkert med all rätt kommer att bli ett klassiskt verk, kommer att få veta (och kanske förstå) mycket mera om Newman och konciliet än de gjorde tidigare.

William Oddie, Catholic Herald, 2014-09-09. Artikeln tidigare publicerad i den tryckta versionen 2014-09-05