Ny bok om Thomas Merton

Mary Gordon: On Thomas Merton
Shambhala Publications, 160 sidor

Under fastan blev trappisten Thomas Merton en gång arg när passionsberättelsen lästes i vad han betecknade som ”en extremt banal och prosaisk engelsk språkdräkt”. Han kallade det ”liturgisk vaudeville”.

Som den mångfaceterade och sammansatta personlighet han var hade han många berömda vänner, vars åsikter ibland kom i konflikt med kyrkans. Bland dem fanns fredsaktivisterna och prästerna Philip och Daniel Berrigan och den nicaraguanske frihetskämpen Ernesto Cardenal.

Thomas Merton
Foto: Wikipedia.

Som trappistmunk levde Merton under tystnadslöfte i klostret Our Lady of Gethsemani, tidvis som eremit på klostrets område. Medan de andra munkarna tillverkade ost och fruktkakor, uppmuntrades han av abboten att i stället skriva, då han hade akademisk examen i engelska från Columbia University. Han skrev mer än 60 böcker, bland annat den bästsäljande självbiografin The Seven Storey Mountain (översatt till svenska som Kallad till tystnad i den av Evelyn Waugh stympade versionen ”Elected Silence” som utgavs i England). Vissa delar av den ströks av censorerna, då de handlade om Mertons excesser med sex och alkohol som student i Cambridge. Somliga var ytterst kritiska mot hans stil och han hade svårt att få ett nihil obstat. En kritiker rådde honom att ta en korrespondenskurs i engelsk grammatik. Professionella författare, bland andra Graham Greene och Clare Booth Luce, lovordade dock boken.

I sin bok On Thomas Merton analyserar den prisbelönta författarinnan Mary Gordon Mertons ”två identiteter”, prästen och författaren, och tar upp The Seven Storey Mountain”, hans roman My Argument with the Gestapo och hans dagböcker, som innehåller hans kommentarer om sin dåliga hälsa, skrivproblem, kritik av liturgiska brister och vreden mot kyrkans materialism och kommersialism. Gordon analyserar i detalj Mertons ämnen och stil och citerar honom flitigt för att stödja sina argument. […]

En brist i Gordons bok är hennes behandling av hans dikter, som hon anser inte når upp till samtida poeters som Elizabeth Bishop eller Robert Lowell. Hon beundrar hans metaforer och liknelser, men ignorerar det beröm han fått av Lowell, som i tidskriften Commonweal karakteriserade Merton som ”den mest lovande av våra amerikanska katolska poeter”. Hon är som bäst när hon framhåller Merton som en divergerande tänkare, som kände sig tvingad att dela med sig av sina åsikter om allt från social rättvisa, krig, kärnvapen och den samtida katolska kyrkans brist på estetik. Det förtretade Merton när statyer av Jungfru Maria liknade Hollywoodstjärnor eller när abboten till exempel talade om Jesus som ”vår bästa kompis”.

Han var positiv till Andra Vatikankonciliet, men var upprörd över att kyrkan, som under tidigare århundraden inspirerat världens bästa konst och kultur, nu nöjde sig med ”den sämsta konsten, det sämsta skrivandet och den värsta musiken, det värsta av allt som någonsin fått folk att vilja spy”.

Til syvende og sidst gör Gordens tankeväckande bok Mertons vrede kännbar – vilket den verkligen borde bli.

Sven Heilo 2019-03-12

Källa: National Catholic Reporter