Nya rön om Harriet Löwenhjelm

av ELISABETH STENBORG

Harriet Löwenhjelms värld: En collagebok av Mattias Käck. Harriet Löwenhjelm-sällskapet, 2018, 158 s.

Den 24 maj 2018 var det 100 år sedan Harriet Löwenhjelm avled på Romanäs sanatorium, endast 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm föddes år 1887 i en högborgerlig familj. Hon hade utbildat sig som konstnär, bland annat som elev på Konstakademin i Stockholm. Hon kom emellertid att alltmer vantrivas med den stelbenta undervisningen som krävde ”att alla skulle lyfta i samma flock” som Elsa Björkman-Goldschmidt uttryckt det. Till elevutställningen 1911 hade hon lämnat in en serie Dalamålningar med bibliska motiv i naivistisk stil.

Målningarna refuserades och Akademins motivering var att de visserligen var roliga ”men inte uttryck för Akademins anda”. På sommaren blev hon vänligt men bestämt utesluten från Akademin. Här blev hon slagen på sitt eget område. Vad skulle hon nu ägna sitt liv åt? När det två år senare konstaterades att hon led av lungtuberkulos, var diagnosen till en början snarast en lättnad. ”Soten är en hederlig sysselsättning”, skrev hon i ett brev. Nu kunde hon slippa kravet att göra något av sitt liv. Nu kunde hon få ägna sig åt sin konst och åt sin diktning. Efterhand tog lyriken över alltmer.

På sin dödsbädd hade hon anförtrott sina dikter (samlade och illustrerade av henne själv i den så kallade Manuskriptboken) till den goda vännen Elsa Björkman, som tillsammans med Harriet Löwenhjelms kusin Christer Mörner gav ut ett tunt häfte Dikter år 1919, en fylligare utgåva kom år 1927.

Mattias Käck, bibliotekarie i Enköping, född 1983, växte upp i Tranås och kom då att intressera sig för det närbelägna Romanäs sanatorium och för de människor som hade vistats där som patienter. Främst fäste han sig vid Harriet Löwenhjelm. Han tog initiativet till Harriet Löwenhjelm-sällskapet, som instiftades 2010, och är dess aktive och engagerade ordförande.

Sällskapets årsbok för år 2018 utgörs av hans bok: Harriet Löwenhjelms värld. En collagebok av Mattias Käck. I sitt förord till boken skriver han, att han inte avser att ge en helhetsbild av Harriet Löwenhjelm eller att analysera hennes författarskap utan bara att redovisa material som han funnit under sina efterforskningar. Resultatet är fängslande. Många fotografier, aldrig tidigare publicerade, ger en föreställning inte bara om henne själv utan också om hennes släkt och vänner, liksom några brev som inte heller tidigare behandlats av forskningen.

Mest sensationellt är ett brev från den norske medpatienten på Mesnaliens sanatorium, Wilhelm Poulsen. Brevet är avsänt från Lillehammer den 19 september (1918) och riktar sig till överstinnan Maggie Löwenhjelm, Harriets mor. Han skriver att han djupt beklagar sorgen efter hennes dotter. Han skriver att han återfått sina brev, ”och ringen kommer i alla tider vara mig ett älskat minne från den hjärtegoda kvinna som jag satte högt och hade kärast” (s. 104). Harriet Löwenhjelm vistades endast några månader på Mesnaliens sanatorium, från februari till september 1916, och efter hennes avresa träffades hon och Wilhelm Poulsen aldrig mer, men tydligen hade de brevkontakt.

I boken publiceras flera foton av de två tillsammans. Harriet skriver i brev till Elsa Björkman att hon ”trivs så bra med litet vanliga mänskliga herrar. Herr Poulsen till exempel en ung Kristianiadandy som super sig full och älskar, är god vän med hela världen, sin gamla mamma inberäknad, och inkapabel till moralisk indignation.” I sin dagbok nämner hon Wilhelm Poulsen och andra herrar som hon träffat på sanatoriet men inte ett ljud om någon förlovning. Mattias Käck skriver att han är förvånad över att Elsa Björkman-Goldschmidt inte nämner något om denna förlovning i sin vänbiografi över Harriet Löwenhjelm.

Jag är också förvånad, eftersom varken Elsa Björkman-Goldschmidt eller Harriet Löwenhjelms bröder nämnt något om detta till mig, när jag höll på med mitt avhandlingsarbete om Löwenhjelm. Var kanske en man vid namn Poulsen inte acceptabel för den adliga familjen? Å andra sidan uppger Siv Nordin (som bodde tillsammans med Elsa Björkman-Goldschmidt) att ”Harriets föräldrar var mycket glada över förlovningen” (s. 105), och Mattias Käck tycks vara övertygad om att den verkligen ägt rum. Själv är jag något mindre övertygad. Vet man säkert att den omskrivna ringen verkligen var en förlovningsring?

Mattias Käck har i sin collagebok fått fram en mycket levande bild av Harriet Löwenhjelm, hennes liv, hennes diktning, hennes konst och även av den miljö som hon levde i. Man förstår att det ligger energiska forskarmödor bakom detta fängslande resultat.

Elisabeth Stenborg 2018-05-24