Nyheten om Jean Vanier visar att vi inte ska helgonförklara de levande

av JOHN SJÖGREN
Efter fastlagssöndagens mässa hamnar jag framför några av de bokskåp som finns i församlingen. Min blick vandrar från bok till bok. Thérèse av Lisieux, Chesterton, Johannes av Korset. Idel andliga klassiker. Så fastnar min blick på en liten barnbok skriven av Jean Vanier. Och genast, utan att jag hinner reflektera, känner jag hur en vrede blossar upp inom mig. ”Den boken borde plockas bort”, tänker jag. ”Genast!” Men efter en stunds besinning börjar jag tveka inför min instinktiva reaktion. Måste en människas hela livsverk, det goda hon gjort och åstadkommit, dömas ut på grund av att personen ifråga också utfört onda handlingar?

I förra veckan kom rapporterna om den oberoende utredning som L’Arche, kommuniteten som Jean Vanier grundade, låtit utföra och i vilken det kommer fram att Vanier utnyttjat ett antal kvinnor sexuellt. Ingen av de utsatta kvinnorna ska ha varit personer med funktionsvariationer, som L’Arche särskilt vårdar sig om och arbetar med. Flera av övergreppen ska ha varit en del av någon form av ”andlig vägledning”. Även Jean Vaniers andlige rådgivare, fader Thomas Philippe, ska ha varit involverad i utnyttjande av samma slag.

Nyheten kom, milt uttryckt, som en chock för många. Jean Vanier är en djupt vördad och respekterad person, uppskattad för sitt rika andliga författarskap och sitt djupa engagemang för människor med funktionsvariationer. Under sin livstid (Vanier gick bort i maj 2019) betraktades han av många som ett levande helgon. En bild som nu måste revideras.

Alltsammans är givetvis en tragedi på alla tänkbara sätt. Om uppgifterna stämmer, vilket det inte verkar finnas några skäl att betvivla, är det först och främst de utsatta kvinnorna som tankarna går till. Kränkningar och övergrepp av sexuell natur är alltid fruktansvärda och skapar livslånga sår hos den som utsatts. Att utnyttjandet i flera fall varit en del av en ”andlig vägledning” gör kränkningen dubbel. Det är svårt att föreställa sig ett effektivare sätt att rasera en människas självkänsla.

Samtidigt som tankarna främst hamnar hos offren, är det nog också många som drabbats av samma känsla som jag. Hur kan man få ihop denna nya bild av Vanier? Allt det goda han åstadkommit, hela L’Arche-rörelsen, alla de briljanta skrifterna, finns ju kvar. Har allt detta nu tappat sitt värde? Hur stor är den skugga som detta kastar över Vaniers livsverk?

Utan tvekan kommer detta i grunden förändra hur Vanier och det han skapat kommer att uppfattas framöver. Och det, skulle jag vilja hävda, med rätta. När ett alltför stort glapp föreligger mellan vad en människa förmedlar och det hon faktiskt gör, mellan lära och liv, då undermineras förtroendet i grunden. Samtidigt måste man hålla i åtanke att det finns ett sådant glapp i allas våra liv. Vilken kristen människa kan säga att hon fullt ut lever som hon lär? Vem av oss är utan synd? Och självfallet är det så, det vet vi om inte annat från de sköna konsternas historia, att personer som rent mänskligt är allt annat än perfekta kan skapa storartade ting av bestående värde. Och alla skrivande människor känner nog igen sig i detta: man skriver bättre än man är. Eller uttryckt annorlunda: man predikar bäst det man själv mest behöver höra.

Detta inte sagt som något som helst försvar för de handlingar som Vanier anklagas för. Jag anser, som sagt, att detta med rätta kastar en skugga över hans livsverk. För att återvända till min upplevelse framför bokskåpet: Jag tror att båda mina känslor, såväl den uppflammande vreden som den mer förlåtande eftertänksamheten, var korrekta. Ty båda känslorna svarar mot människans dubbla natur. Människan är på samma gång ängel och best, har potential till såväl det vackraste som det allra lägsta. Är det något som historien med Vanier lär oss så är det att vi ska vara försiktiga med att helgonförklara de levande. Ty även inom den till synes allra frommaste människa finns det djupa stråk av mörker. Ett mörker som, om det släpps fram och realiseras, riskerar att inte bara sluka oss själva utan också skada människor omkring oss. De nya uppgifterna om Vanier påminner oss på ett smärtsamt sätt om den verkligheten.

John Sjögren 2020-02-27

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.