Oasen

Av Ilta-Cæcilia Koskinies

Hon hade skyndsamt ilat ut på gatan, vandrat ett par varv runt parken och kände sig nu dödstrött. Tankarna bultade i hennes trötta huvud och hjärtat blödde. Då erinrade hon sig en kyrka i stadens mitt, som man hade börjat hålla öppen om dagen. Där, där skulle hon kanske finna ensamhetens lisa för sitt upprörda sinne, dit finge hon fly från larmet runtomkring och framförallt – från människorna.

Hon sökte välja en gata, där hon trodde sig ha minsta utsikt att möta bekanta. Och då hon med tunga steg vandrade emot kyrkan, kände hon bittert huru ensam hon var, huru övergiven en mänska kan vara mitt i storstadens vimmel; liksom en ökenvandrare, vilken känner sin brännande törst tilltaga, men oasen synes ingenstädes till. I ödemarkens stilla kojor finnas de också: ensamma själar vilka törsta efter förståelse och sinnesfrid. Då de lidit sin tid, dessa människor, taga de, åtminstone några av dem, en dag på sig sina helgdagskläder, begiva sig till prästen och anförtro sina sorgtyngda tankar åt denne faderlige eller broderlige vän – och få lindring för sin själ. Hon hade sett av dem, hade sett prästen sluta till dörren, skänka en timme, t. o. m. ett par av sin tid åt den hjälpsökande; varken hustru, barn, tjänare, telefon eller någonting annat hade fått störa denna stund, då det gällde att söka hjälpa en betryckt ur lidandets bojor.

Men här. Flere gånger hade hon även sökt sig till någon »själaherde», men alltid blivit bittert besviken. Man hade ej haft tid med henne för andra, mera viktiga angelägenheter. Präster och leviter hade gått henne kallt förbi, likgiltiga, med högdragen värdighet. Fåfängt hade han även väntat på sin »samarit»…

Försjunken i dessa minnen och tankar hade hon nått fram till templets fot. Hon kände sig bättre till mods nu, då hon ej mera behövde frukta att möta någon. Redan på förhand lättad till sinnes steg hon uppför de många trappstegen och fattade dörrvredet. Stängd. Hon gick till en annan dörr. Stängd.

Då kände hon en domning genomila alla sina lemmar och en outsäglig trötthet och förtvivlan överföll hela hennes varelse. Stängda, stängda, såväl dörrar som hjärtan! Tydligen var det ej rätt timme för dörren att öppna sig, liksom hon sannolikt på oläglig tid klappat på något hjärtas dörr…

För att samla sina krafter något, måste hon sätta sig på den kalla trappstenen. Ack, förgäves hade hon kommit till denna kalla, döda, stumma storkyrkas dörr! Hon kände sig nästan som en, vilken vet sig frysa ihjäl på obebodda isvidder, men ej mer ens förmår höja sin hand till ett tecken om hjälp. Slö satt hon, huru länge, det visste hon knappt; frånvarande, omedveten om kylan, om det omkring henne pulserande livets sorl och om bullret på huvudstadens gator, – då plötsligt en ny, vederkvickande tanke likt en avlägsen ljusstråle tycktes närma sig hennes själ: Hur kunde hon ha kunnat glömma, att där borta, strax invid strandparken reste sig en liten helgedom, som kunde skänka henne den ensamhetens lisa, som hon gått ut att söka. Hur mången morgon hade hon ej lyssnat till dess klara klockors spel och helt nyss gått förbi det. Hon borde ju veta, att det var öppet hela dagen, ända från den tidiga morgontimmen. Dit, dit!…

Och det lilla, vänliga templets dörr var öppen, och i skymningen kring dess högaltare glimmade ett rött sken »den eviga lågan». Till vänster var den korsfästes, till höger Gudsmoders altare, båda smyckade med blommor och ljus. Här och där en besökare som böjt knä i sin bänk, någon som sökt ensamheten, som bad om tröst och hjälp, över det hela en djup, helig stillhet, som avbröts blott av någon inträdandes eller bortgåendes dämpade steg. Slutligen var hon alldeles ensam och märkte att hon knäböjt framför ett sidoaltare.

Miserere, miserere!…

Och hon blottade sitt sjuka hjärtas kval inför den korsfästes milda ögon och kände huru småningom oron stillades i hennes bröst och huru det fylldes av en stor och sällsam frid. Hon smög sig sakta bort och hennes tacksamma hjärta jublade:

Välsignade stillhet, heliga ensamhet och frid, som jag med min innersta längtan så ofta förgäves sökt! Dig finner jag här, i denna välsignade helgedom, som härnäst skall vara mig oasen i öknen. Till dig skall jag ännu återvända, ofta återvända…

*

Så randades efter ännu några års kamp och lidande äntligen den dag, då denna trötta vandrare, ledd av Guds underbara nåd och kärlek, kunde knäböja vid altaret i densamma lilla helgedomen och höra orden, de lösande orden riktas till henne: Ego te absolvo. Och för första gången smaka huru ljuvlig Herren är…

Då förnam hon att hon efter en dyster natt äntligen sett morgonen randas, att hon kommit från köld och ensamhet till ett varmt och vänligt hus; från hunger och elände till ett rikt dukat bord för att där finna bröd, ej mera stenar.

Början till hennes väg till detta mål hade varit denna: lnproperium expectavit cor meum et miseriam, et Sustinui qui simul contristaretur et non fuit et qui consolaretur et non inveni. Mitt hjärta väntade på medlidande, men där var intet, på tröstare, men jag fann ingen. Ps. 68:21. – Och hennes vinning:

Domine Deus meus Clamavi ad te et Sanasti me; eduxisti ab inferno animam meam. Convertisti planctum meum in gaudium mihi, conscidisti saccum meum et Circumdedisti me lætitia. Herre min Gud, jag ropade till dig och du gjorde mig helbrägda, du förde min själ upp ur djupet. – Du förvandlade min klagan till fröjd, du klädde av mig sorgens dräkt och omgjorde mig med glädje. Ps. 29:2,12.

Helsingfors.