Obamas katolska doktorshatt

JONSSON, ULF

Förlänandet av doktorshattar till ledande politiker kan ha sina sidor. Man behöver bara dra sig till minnes vilket rabalder det blev häromåret när dåvarande statsministern Göran Persson – enligt mångas förmenande oförtjänt – försågs med en doktorstitel i medicin av universitetet i Örebro. Huruvida den hedersbetygelsen bidragit till att stärka Örebro-universitetets anseende som akademisk institution må andra bedöma. I vart fall kan man konstatera att möten mellan akademi och politiskt ledarskap kan vara krångliga även i större, internationella sammanhang.

Ett illustrativt exempel fick vi nyligen när USA:s president Barack Obama i mitten av maj utnämndes till hedersdoktor vid Notre Dame-universitetet i Indiana, USA. Notre Dame-universitetet är inte vilket universitet som helst. Notre Dame är flaggskeppet bland USA:s katolska universitet. Det rör sig inte bara om världens rikaste katolska universitet; också rent forskningsmässigt är det rankat som en av USA:s absolut ledande akademiska institutioner inom teologins och filosofins forskningsfält. Bland professorerna finns världsledande namn som John Finnis, Vittorio Hösle, Peter van Inwagen, Alasdair MacIntyre, Ralph McInerny och Alvin Plantinga. Det var alltså i det katolska intellektuella finrummet som Barack Obama den 17 maj trädde in för att ta emot sin akademiska hedersbetygelse. Utnämningen av president Obama till hedersdoktor vid Notre Dame har gett upphov till en omfattande och bitvis mycket känsloladdad debatt bland katolikerna i USA. I fallet Obama har striden emellertid inte fokuserat bristande akademiska meriter. Istället är det abortfrågan som fått debattens vågor att gå höga. Diskussionen har gällt huruvida det är lämpligt att ett katolskt universitet på detta sätt hedrar en person som tydligt förespråkar en liberal syn i abortfrågan. Mer än 360 000 personer har undertecknat en petition i protest mot Obamas hedersdoktorat vid Notre Dame och omkring 80 katolska biskopar har tillkännagivit sitt avståndstagande, däribland ordföranden för den amerikanska biskopskonferensen, kardinal Francis George i Chicago.

Obama sökte en gemensam plattform

I sitt halvtimmeslånga och retoriskt mycket skickligt framförda tacktal nämnde president Obama en lång rad exempel på religionens stora betydelse för det amerikanska samhället. Inte minst den katolska kyrkans många skolor och sjukhus, liksom de katolska kyrkoledarnas kamp mot rasdiskriminering på 50- och 60-talen, lyftes fram. Ett särskilt uppskattande omnämnande fick en av de närvarande prästerna i salen, nämligen Notre Dame-universitetets förre rektor Theodore Hesburg, som spelade en viktig roll för säkerställandet av de färgade medborgarnas rösträtt i början av 1960-talet. Presidenten beskrev Notre Dame-universitetet som ”både ett fyrtorn och en vägkorsning”. Fyrtornet hjälper en att se klart och att ta ut riktningen i livet. För att kunna fungera på det sättet behöver universitetet präglas av tydliga och stabila moraliska principer, i detta fall hämtade från den katolska tanketraditionen. Samtidigt är universitetet som en vägkorsning, en plats där människor från olika bakgrund möts och sedan går vidare åt olika håll. För att kunna fungera så krävs en öppen atmosfär där olika synsätt kan brytas mot varandra.

Det var tydligt att Obama föresatt sig att skapa goodwill i sitt katolska auditorium och att försöka bygga broar också till dem som är kritiskt inställda till hans syn på abort. Redan tidigt i sitt tal kommenterade han den kritik som kommit från Pro Life-rörelsen mot hans utnämning till hedersdoktor, och han förklarade att det var viktigt att också deras kritik fick komma fram. ”Kampen om vilka grundläggande principer som är de rätta blir inte tydligare någon annanstans än just i samband med abortfrågan”, menade han. Vidare framhöll han att abortfrågan är ett svårt etiskt dilemma som delar den amerikanska befolkningen i två olika läger: ”De både lägrens åsikter är och förblir oförenliga med varandra.”

Med eftertryck uppmanade Obama båda sidor, Pro Life och Pro Choice, att bevara den ömsesidiga respekten för varandra. Det borde vara möjligt att företräda den ena åsikten utan att fördenskull svärta ner den andra. Själv hade han under sin presidentvalskampanj genom ett brev från en läkare och abortmotståndare blivit medveten om det orimliga i att bara avfärda dem som är mot abort som ”trångsinta högerideologer”. ”Låt oss respektera dem som är emot abort!”, utropade Obama inför cirka 12 000 studenter, professorer och anhöriga. Obama pläderade i sitt tal dessutom för att man måste arbeta för att minska antalet aborter ”genom undvikandet av ofrivilliga graviditeter, genom att underlätta adoptioner och genom att ge ökat stöd åt kvinnor som vill föda sina barn”. Obamas tal avbröts en kort stund av burop från några Pro Life-demonstranter. Dessutom protesterade ett hundratal studenter i auditoriet under tystnad mot Obamas abortpolitik genom att visa upp gula kors med avtryck av små fötter. När den övriga publiken reste sig vid utdelandet av hedersdoktorstiteln till presidenten förblev dessa studenter sittande i en tyst protest.

Reaktionerna på Obamas tal

Även efteråt har uppfattningarna gått starkt isär bland de amerikanska katolikerna om det lämpliga i Notre Dame-universitetets beslut att utnämna Barack Obama till hedersdoktor. Innebär det att man ger fel signaler utåt, när en katolsk institution ger utmärkelser åt personer som har en motsatt uppfattning än katolska kyrkan i viktiga moraliska frågor? Från universitetets ledning har man genom sin rektor John Jenkins, själv katolsk präst och filosofiprofessor, framhävt betydelsen av att visa respekt för olika uppfattningar: ”Vi ska låta oss sporras genom vår tro. Men vi måste också engagera oss i en dialog, som vädjar till ett förnuft som alla människor kan acceptera.” En överväldigande majoritet av studenterna vid universitetet är positiva till universitetsledningens beslut att bjuda in och på detta sätt hedra Obama. Beslutet backas också upp av en – med några få undantag – enig lärarkår. Å andra sidan har en rad biskopar i efterhand fortsatt att kritisera beslutet. Ärkebiskopen av Denver, Charles Chaput, som hör till de allra mest kritiska, förklarade i en intervju med nyhetsbyrån CNA: ”Notre Dame-universitetets utnämning av president Obama till hedersdoktor kan liknas vid att prostituera de katolska moralprinciperna.” Även USA:s förra ambassadör vid Vatikanen, juridikprofessorn Mary Ann Glendon, har tydligt visat sitt missnöje. Hon var själv inbjuden av Notre Dame-universitetet för att ta emot ett hedersdoktorat vid samma ceremoni, men hon beslöt att tacka nej till hedersdoktoratet och att utebli från ceremonin.

Den ansedda brittiska katolska tidskriften The Tablet kommenterar affären så här: ”Obamas besök har splittrat de amerikanska katolikerna. Majoriteten är positiv, men en högljudd minoritet är kritisk. Den prominente kommentatorn George Weigel säger att president Obama i sitt tal tog sig före att själv avgöra vilka som är de ”sanna” katolikerna. I en artikel i National Review Online skriver Weigel: ’I ett försök att hålla kvar de katolska väljare som röstade på honom i valet i november, beslöt han sig för att själv avgöra vad det betyder att vara en riktig katolik. Han själv ville skapa reda i den årtionden långa interna katolska debatten i abortfrågan … till deras favör som stödde hans presidentvalskampanj och som ägnat sig åt att stödja hans politik under hans första månader som president.’ Jesuitpater Thomas Reese vid Georgetown University förklarade däremot: ’Obamas tal påminde oss om att en ny generation amerikaner, också katoliker, längtar efter en ny politisk ledarstil, som inte ser ner på sina åhörare, som kräver strikt lydnad och demoniserar sina motståndare, utan som istället ärligt medger att frågor kan vara komplexa, att folk kan vara oeniga, men att man ändå kan söka efter en gemensam plattform att stå på.’”

I motsats till åtskilliga amerikanska biskopar har Vatikanens tidning l’Osservatore Romano kommenterat saken i påfallande försonliga ordalag. Under rubriken ”Obama söker efter en gemensam plattform” skriver man: ”Obama uppmanade alla amerikaner, oavsett religion eller ideologi, att engagera sig i arbetet för att minska antalet aborter.” Vatikanens tidning konstaterar vidare att Obama talat på ett respektfullt sätt om de kristna som kämpar för Ja till livet (Pro Life), och att han välkomnat dem att fortsätta att med engagemang framföra dessa sina synpunkter i den offentliga debatten. Chefredaktören för l’Osservatore Romano, Gian Maria Vian, har senare i en intervju med den amerikanska kanalen CWNews sagt att han ”… uppskattade president Obamas bemödanden om att finna en gemensam basis mellan förespråkare för och motståndare till abort, liksom också presidentens uppmaning att inte demonisera dem som har en annan åsikt än man själv”.

Striden om Barack Obamas katolska doktorshatt lär inte heller den kunna biläggas på något snabbt och enkelt sätt. Konsten att föra dialog med meningsmotståndare sätts här på svåra prov. Att ge den andra sidan hedersutnämningar kan fungera som en captatio benevolentiae – ett sätt att vinna den andra sidans välvilja. Samtidigt finns det rimligtvis gränser för sådana former av hedersbevisning, och frågan är hur de gränserna bör dras. I botten finns också frågor om förhållandet mellan kyrkan å ena sidan och staten och det politiska livet å andra sidan. Hur bör kyrkan förhålla sig till politiska ledare som inte delar (somliga av) kyrkans grundläggande övertygelser? Och på vilket sätt kan kyrkan bäst tjäna upprätthållandet av viktiga moraliska värden i samhället?

En av Notre Dame-universitetets mest välkända intellektuella profiler, filosofiprofessorn Vittorio Hösle, gästade Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet under några dagar före ceremonin vid Notre Dame. På frågan om hur han såg på saken förklarade han: ”Jag är själv Pro Life, och jag menar att det är orimligt att tala om en ’rätt till abort’. Ändå anser jag att det är riktigt att Obama kommer till Notre Dame och får denna hedersutnämning. Den som isolerar sig från sina meningsmotståndare uppnår ingenting, medan dialogen kan leda till nya öppningar.”

Publicerad 2009 i nummer 5